65
Finalen – Herrens svar på bön
1 Jag gav tillträde till dem som inte frågade efter mig;
jag fanns för dem som inte sökte mig.
Jag sa: ”Här är jag, här är jag”
till ett folk som aldrig varit uppkallat efter mitt namn.
2 Jag har sträckt ut mina händer alla dagar
till ett upproriskt folk,
som vandrar på vägar som inte är goda,
[som vandrar] efter sina egna idéer och tankar,
3 ett folk som provocerar mig
rakt upp i ansiktet hela tiden,
som offrar i trädgårdarna
och bränner rökelse på tegelstenar.
4 De sitter bland gravarna
och bor i gravkamrarna,
de äter griskött [orena djur, se 3 Mos 11:7; 5 Mos 14:8],
och buljongen av det oätliga är i deras grytor.
5 De säger: ”Stå för dig själv, kom inte nära mig,
för jag är heligare än du.”
Dessa är röken i min näsa,
en eld som brinner hela dagen.
6 Se, det står skrivet inför mig:
Jag ska aldrig vara tyst, utan löna dem,
ja, jag ska verkligen löna dem rakt i deras sköte.
7 Era egna överträdelser och era fäders överträdelser tillsammans,
säger Herren (Jahveh),
vilka ni har offrat över bergen
och hädat mig med över kullarna.
Därför ska jag först mäta upp deras lön i deras sköte.
8 Så säger Herren (Jahveh):
”Som när en frisk druva hittas i en klase
och någon säger ’förstör den inte
för det finns en välsignelse i den’,
så ska jag göra för min tjänares skull,
jag ska inte förgöra dem allihop.
9 Jag ska föra fram en säd från Jakob
och från Juda en arvtagare till mina berg,
och mina utvalda ska ärva det
och min tjänare ska bo där.
10 Sharon ska bli fyllt med småboskap
och Achors dal ska bli en plats där boskapshjordar kan ligga ner,
för mitt folk som har sökt mig.
11 Men ni som har övergett Herren (Jahveh),
som har glömt bort mitt heliga berg,
som gör i ordning ett bord till Gad [babylonisk avgud för ”välgång/lycka”]
och offrar kryddat vin i fullt mått till Meni [babylonisk avgud för ”ödet”],
12 er ska jag bestämma till svärdet,
ni ska alla bli nedböjda till slakten,
eftersom jag kallade på er men ni svarade inte,
och när jag talade lyssnade ni inte.
Istället gjorde ni det som var ont i mina ögon
och valde det som jag aldrig hade behag till.”
13 Därför säger Herren Gud (Adonaj Jahveh):
”Se, min tjänare ska äta,
men ni ska vara hungriga.
Se, min tjänare ska dricka,
men ni ska vara törstiga.
Se, min tjänare ska fröjda sig,
men ni ska skämmas.
14 Se, min tjänare ska sjunga av hjärtats fröjd,
men ni ska ropa i hjärtesorg och ska klaga i andens förtvivlan.
15 Ert namn ska lämnas ut till att användas
som en förbannelse av mina utvalda:
”Så ska Herren Gud (Adonaj Jahveh) slakta er”,
men han ska uppkalla sina tjänare med andra namn,
16 så att den som välsignar sig i landet [Israel]
ska välsigna sig med Guds sanning (hebr. Elohim Amen),
och den som svär en ed i landet
ska svära vid Guds sanning (hebr. Elohim Amen),
eftersom de tidigare bekymren (all ondska, synd och sjukdom) är bortglömda,
eftersom de är dolda för mina ögon.
[Nu ser Gud allting genom det Jesus gjorde på korset och därför är allting dolt bakom korset, Jesu försoning, så att Gud inte längre kan se det. Här används amen som ett adjektiv. Det betyder fast, sann och pålitlig. Här är formas det beskrivande namnet ”Gud Amen” som betonar att Gud håller sitt löfte och är pålitlig. För andra namn se 2 Mos 17:15; Jer 23:6; Dom 6:24.]
17 Se, jag är redo att skapa
nya himlar och en ny jord.
Allt som varit [de förra himlarna, jorden, alla tidigare händelser och minnen]
ska man inte komma ihåg, ingen ska tänka på dem igen.
18 Nej, var glada och jubla för evigt
i det som jag skapar,
för se, jag skapar Jerusalem till att bli en källa för glädje,
och hennes folk till lycka.
19 Jag ska jubla i Jerusalem
och glädja mig över mitt folk.
Ljudet av gråt och klagan (rop av smärta och ångest)
ska aldrig mer höras där.
20 Där ska inte längre finnas dagar
som inte når sin fullbordan (ordagrant inga spädbarnsdagar)
inte heller någon gammal man som inte fyllt sina dagars mått,
för den yngste
ska dö vid hundra års ålder
och syndaren som blir [den som inte blir] hundra år
ska bli förbannad (honom ska man ta lätt på, förakta).
21 De ska bygga hus och bo i dem
och de ska plantera vingårdar och äta dess frukt.
22 De ska inte bygga
för att någon annan ska bo,
de ska inte plantera
och någon annan äta,
för som ett träds dagar
ska mitt folks dagar vara
och mina utvalda
ska fröjdas länge över sina händers arbete.
[Människorna ska leva lika länge som ett träds livslängd, alltså flera hundra år. Fikonträd blir som regel 400 år och olivträd kan bli mer än 1 000 år. Flertalet träd i området blir många hundra år.]
23 De ska inte arbeta förgäves,
inte utsättas för krig och terror (plötslig skräck – hebr. behalah),
för de är Herrens (Jahvehs) välsignade säd
och deras barn med dem.
24 Det ska ske att innan de ropar
ska jag svara dem
och redan medan de talar
ska jag höra dem.
25 Varg och lamm ska äta tillsammans
och lejon ska äta gräs som oxen
och jord ska vara ormens föda.
De ska inte skada och inte fördärva
på hela mitt heliga berg”, säger Herren (Jahveh).