36
1 Och Eliho fortsatte [hans fjärde tal] och sa:
2 Ha lite tålamod med mig och jag ska visa dig,
för det finns fortfarande mer prat (fler ord – hebr. milah) till Gud (Eloha).
3 Jag ska hämta min kunskap från fjärran
och ska tillskriva min Skapare rättfärdighet.
4 I sanning är inte mitt prat (hebr. milah) lögn.
Den som är fullkomlig i kunskap är med dig.
5 Se, Gud (El) är mäktig (väldig – hebr. kabir), han föraktar ingen,
han är mäktig (hebr. kabir), ett hjärta med styrka (full vigör – hebr. koach).
6 Han bevarar inte den ondes liv
utan ger de fattiga deras rätt.
7 Han tar inte sina ögon ifrån de rättfärdiga,
utan han sätter dem som kungar på tronen och upphöjer dem.
8 Och om de kedjas i oket,
fångas av lidandets rep,
9 då berättar (förklarar) han för dem om deras gärningar
och deras uppror, eftersom de varit fräcka (arroganta).
10 Och han klär av (öppnar) deras öra till förmaning
och säger att de ska återvända från synden.
11 Om de lyssnar och tjänar honom,
ska de tillbringa sina dagar i framgång
och sina år i tillfredsställelse.
12 Men om de inte lyssnar
ska de förgås med vapen (sticks de ned; hebr. shelach)
och de ska dö utan kunskap.
13 Men de som är gudlösa i hjärtat samlar vrede,
de ropar inte på hjälp när han binder dem.
14 Deras själ dör ung,
och deras liv tar slut som manliga tempelprostituerade (hebr. qadesh).
15 Han räddar (drar ut) de bedrövade ur deras bedrövelse
och klär av (öppnar) deras öron i förtryck.
16 Och han lockar dig från nödens mun,
till en rymlig plats utan trångmål,
med ditt bord fullt av fet aska (hebr. deshen)
[Ordet används om den feta askan som blir kvar på altaret efter ett offer (3 Mos 1:6; 6:10). Här står det som ett bildligt uttryck för den finaste maten som Gud kan ge oss.]
17 Och du är full av dom över de onda,
dom och rättvisa tar dem i sitt grepp.
18 Eftersom vreden (hebr. chema) annars lockar dem till straff,
och rikedom blir en muta som inte varar.
19 Förbered ditt nödrop (hebr. shoa), inte guld
och all styrka (hebr. maamats) och vigör (hebr. koach).
20 Längta inte efter natten
när människor stiger upp (lämnar, försvinner) från sina platser.
21 Håll (vakta, skydda, bevara) dig från att vända ditt ansikte till synd,
för detta har du valt framför bedrövelse.
22 Se, Gud (El) är upphöjd i sin styrka (hebr. koach),
vem är en lärare (regn – hebr. moreh) som han?
[Det hebreiska ordet för regn är moreh och kan betyda både höstregn och lärare. Anledningen till den dubbla betydelsen finns i ordets rot jarah som har att göra med att ”skjuta ut något”. Ett moln ”skjuter ut” regndroppar mot marken och en lärare ”skjuter ut ord” till sina elever. På samma sätt som regnet vattnar jorden vattnar läraren lyssnarens hjärtas jordmån, jämför Jesu undervisning om såningsmannen i Matt 13:3-10. Paulus tar som exempel hur Apollos var en lärare som ”vattnade”, men Gud står för växten, se 1 Kor 3:6.]
23 Vem har tillägnat honom hans vägar?
Och vem har sagt: ”Du har gjort orätt (det som är ont/fel)?”
24 Kom ihåg att du förökar hans gärningar (arbete – hebr. paal)
som männen sjunger om.
25 Alla människor skådar på det,
männen betraktar det avlägset.
26 Se, Gud (El) är stor och inte möjlig att känna (bli intimt förtrogen med) antalet av hans år (hans ålder)
går inte att räkna (vi kan inte veta hur gammal Gud är).
27 Han skrapar av vattendropparna,
för att sila fram regn till dimman,
28 som flödar (hebr. nazal) från skyn (hebr. shachaq)
och droppar på människornas skaror.
29 Kan någon förstå molnens utbredning,
ropen från hans boning (ordagrant lövhydda, sukka).
[Lövhyddan kan syfta på Guds boning i himlen och ropen skulle kunna vara åskans ljud, men de vanliga orden för detta finns inte här.]
30 Se, han sprider sitt ljus över den
och han täcker havens djup.
31 för i detta dömer han folken,
han ger mat i överflöd.
32 Han täcker över sina händer med ljus
och befaller det att möta (krocka med) marken.
33 Ljudet från det (åskan) berättar om hans närvaro,
likaså boskapen det som stiger upp.