Jona
Inledning
Jona är den femte av de tolv mindre profeterna. Berättelsen om den motvillige profeten Jona är välkänd. Namnet Jona betyder duva på hebreiska. Han var från Gat Chefer (2 Kung 14:25), nuvarande el-Meshhed, en liten by bara några kilometer nordost om Nasaret, se Jos 19:13. I el-Meshhed kan man än idag besöka en plats som sägs vara hans grav. Byn Gat Chefer ligger inom Sebulons stams område (Jos 19:10, 13) vilket gör att det är troligt att hans familj tillhörde den stammen. En annan tradition placerade hans grav i moskén Nebi Yunis i Mosul, den finns dock inte längre kvar då ISIS 2014 sprängde och jämnade den med marken.
Jona levde på 700-talet då Assyrien med huvudstaden Nineve (nuvarande Mosul i Irak) var stormakten i Mellanöstern. Assyrien var också Israels fiende, vilket förklarar hans ovilja att gå dit med ett budskap från Gud. Arkeologiska fynd och inskriptioner från den här tiden beskriver hur man flådde sina fiender levande. Att Gud skulle visa nåd mot dessa grymma assyrier, en av Israels värsta fiender genom alla tider, verkade helt fel och något ont i hans ögon, se Jona 4:1.
I Jonas bok framträder två viktiga sanningar. Även om Herren är Israels Gud, så bryr han sig om övriga nationer och alla människor på jorden. Det är som Paulus uttrycker det juden först, men även greken, se Rom 1:16, vilket Nineves befolkning är ett exempel på i denna bok. För det andra citerar Jesus från Jona när det gäller hans död och uppståndelse. Jesus säger att detta är det enda tecknet de skriftlärda och fariséerna ska få, se Matt 12:39-41; 16:4. Det syftar på Jona i den stora fiskens buk som är en typologi för Jesu död, begravning och uppståndelse. På samma sätt som Jona tillbringade tre dagar och tre nätter i den stora fiskens buk, tillbringar även Jesus tre dagar och tre nätter i dödsriket innan han uppstår i gryningen den tredje dagen.
Inom judendomen läser man hela Jona på eftermiddagsgudstjänsten på jom kippur. Anledningen till läsningen är bokens tydliga tema om Guds nåd, fasta, omvändelse och kontroll av naturen (vinden, fisken, trädet, masken). Traditionen med denna läsning på den heligaste dagen i den hebreiska kalendern visar ytterligare på hur Jesu försoningsoffer uppfyller skuggbilden av försoningsoffret på jom kippur (det bibliska namnet är jom hakippurim – ordagrant ”försoningarnas dag”).
Struktur: Frasen ”Herrens ord” förekommer sju gånger. Det går att se två parallella kallelser och ett avslutande klimax med en Guds lärdom för Jona.
A Den första kallelsen att gå till Nineve (Jona 1:1-3)
B Jona och de hedniska sjömännen (Jona 1:4-16)
C Den första bönen (Jona 2:1-11)
A Den andra kallelsen att gå till Nineve (Jona 3:1-3a)
B Jona och de hedniska invånarna i Nineve (Jona 3:3b-10)
C Den andra bönen (Jona 4:1-4)
D Herrens budskap till Jona (Jona 4:5-11)
Berör tidsperioden: Jona verkade under Jerobeam den andres styre 792-753 f.Kr., se 2 Kung 14:25. Händelserna kan sammafalla med solförmörkelsen 15 juni 763 f.Kr.
Författare: Jona
Relaterade böcker:
Hosea
Amos
Nahum
Habackuk
1
Den första kallelsen
Profetens flykt
1 Och Herrens (Jahvehs) ord [profetiska budskap] kom nu till Jona (hebr. Jonah), Amittajs son:
2 ”Res dig upp och gå till Nineve [Mosul i dagens Irak], den stora staden, och ropa (hebr. qara) [predika] mot den, för dess ondska har kommit upp inför mitt ansikte.”
[Namnet Jona betyder ”duva” (se även 1 Mos 9:8-9) och Amittaj betyder ”sanning”. Ordagrant är den första meningen: ”Och Jahvehs ord kom till Jona, Amittajs son – sägande.” Att boken inleds med ordet ”och” (hebr. vav) förstärker hur berättelsen hör samman med hela Bibelns budskap. Detta skrivsätt är inte ovanligt, se även t.ex. 2 Mos 1:1; 3 Mos 1:1; 4 Mos 1:1; Jos 1:1 osv., dock är Jona den enda av de tolv profetböckerna som börjar med vav.]
3 Jona reste sig för att fly till Tarshish, bort från Herrens (Jahvehs) ansikte (Guds närvaro).
Han gick ner till Jaffa,
han fann ett skepp som skulle till Tarshish,
betalade för resan och steg ner [i båten]
för att följa med till Tarshish, bort från Herrens (Jahvehs) ansikte (Guds närvaro).
[Jaffa (hebr. Jafo, gr. Joppe) är en hamnstad strax söder om nuvarande Tel Aviv. I denna vers nämns den avlägsna västra staden Tarshish tre gånger. Versen är strukturerad som en kiasm i tre nivåer som förstärker hur Jona flyr bort från Guds närvaro och reser mot Tarshish, i motsatt riktning från Nineve. I kiasmens andra nivå används samma verb ”ner” till Jaffa som ”ner” i båten vilket också förstärker hur Jona går längre ner, bort från Guds vilja.]
Jona bland hedniska sjömän
4 Men Herren (Jahveh) slungade (kastade – hebr. tol) en stark vind till havet och det blev ett mäktigt oväder på havet så att skeppet höll på att brytas sönder. [Ett ovanligt ord används för att slunga/kasta, det används ofta om att kasta ett spjut (1 Sam 18:11). Det är helt tydligt att det är Herren som hindrar Jona att fly från sitt uppdrag.]
5 Sjömännen blev rädda och ropade var och en till sin gud, och de kastade (hebr. tol) lasten överbord för att lätta skeppet. Men Jona hade gått ner [samma ord ”ner” som i vers 3] i de nedersta delarna av båten och han låg och sov en djup sömn.
6 Båtens kapten kom till honom och sa: ”Vad menar du med att sova? Stig upp och ropa till din Gud (Elohim)! Kanske ska gudarna överväga att inte låta oss gå under.”
7 De sa till varandra: ”Låt oss kasta lott så att vi får veta för vems skull denna ondska har drabbat oss.” Så de kastade lott och lotten föll på Jona.
8 Sedan sa de till honom: ”Berätta, jag ber dig, för oss varför denna ondska har drabbat oss. Vad har du för yrke? Varifrån kommer du? I vilket land är du bosatt? Vilket folk tillhör du?”
9 Han [Jona] sa till dem: ”Jag är en hebré och jag fruktar (vördar) Herren, himmelens Gud (Jahveh Elohim) som har skapat havet och det torra (marken).” [Mitt i stormen bekänner Jona att Gud har makt över hav och land!]
10 Då blev männen mycket rädda och frågade honom: ”Vad har du gjort?” För männen visste att han hade flytt från Herrens (Jahvehs) ansikte, eftersom han hade berättat det för dem.
11 Så de sa till honom: ”Vad ska vi göra med dig så att havet stillar sig för oss?” Stormen fortsatte nämligen att ligga på.
12 Då svarade han [Jona] dem: ”Ta mig och kasta (hebr. tol) mig i havet, då ska havet bli lugnt för er. Jag vet att det är på grund av mig som denna våldsamma storm har drabbat er.”
13 Trots det försökte männen i alla fall att ro mot land, men det gick inte för havet fortsatte att storma mot dem.
14 Så de ropade till Herren (Jahveh) och sa: ”Vi bönfaller dig Herre (Jahveh), vi bönfaller dig, låt oss inte gå under på grund av berättelsen om denne mans själ (det vi har hört om denne mans liv) och placera (lägg) inte på oss oskyldigt blod (håll oss fria från ansvar). För du Herre (Jahveh) har gjort det som behagar dig.” [I vers 5 ropade var och en till sin gud men här ber alla istället till Jonas Gud.]
15 Så tog de Jona och kastade (slungade – hebr. tol) honom i havet och havet blev lugnt (stormen upphörde lika hastigt som den börjat).
16 Männen fruktade Herren (Jahveh) med stor fruktan, och de offrade med offer och lovade med löften.
[Versen är uppbyggd av tre par verb/substantiv med samma rot (hebr. jare/jirah, zavach/zevach och nadar/neder). Att offra och ge löften var ett vanligt sätt att visa sin tacksamhet när man räddats ur en fara.]