Apostlagärningarna
Inledning
Introduktion: Apostlagärningarna är länken mellan evangelierna och de nytestamentliga breven. Boken är en direkt fortsättning på Lukasevangeliet. Det är den första nedtecknade kyrkohistorien där vi får följa kristendomens utveckling, från att ha varit en judisk gruppering i Jerusalem, till att bli en världsvid rörelse som sveper över hela jorden. Bokens huvudtema är Jesus, verktyget är församlingen och den helige Ande är kraften!
Skrivet: Omkring år 63 e.Kr.
Berör tidsperioden: 30 – 63 e.Kr.
Till: Theofilos. Det kan ha varit en person som företrädde Paulus i Rom under hans rättsliga prövning och behövde få en sammanställning om vad den kristna läran handlade om. Det förklarar i så fall bokens fokus på Paulus tjänst och resor. Lukas nämner flera exempel som visar hur de romerska myndigheterna inte ansett att kristendomen varit fientlig mot staten. Pilatus frikände Jesus, och Gallio, Felix, Festus, konung Agrippa och Lysias fällde inte Paulus. Lukas visar att det rörde sig om en religiös konflikt.
Författare: Lukas.
Bibeln är inte skriven som en historiebok, men återger alltid korrekt samtida historiska fakta. Nedan är en kronologisk sammanställning på de politiska ledare som ofta refereras till i NT.
Struktur:
Ett sätt att strukturera boken är att utgå från Apg 1:8 där evangeliet sprids från staden de befann sig i till hela världen:
1. Jerusalem, kapitel 1-7
2. Judéen och Samarien, kapitel kap 8-11
3. Hela världen, kapitel 11-28
Romerska kejsare:
- Augustus (27 f.Kr. -14 e.Kr.)
Han ändrade namn flera gånger. Han kom till makten redan 31 f.Kr., men då under namnet Octavius.
- Tiberius (14-37)
- Gaius, Caligula (37-41)
- Claudius (41-54)
- Nero (54-68)
- Tre kejsare, Galba, Otto och Vitellius (68-69)
- Titus (79-81)
- Domitianus (81-96)
- Nerva (96-98)
- Trajanus (98-117)
- Hadrianus (118-138)
Kung/ståthållare i Judéen:
- Herodes den store (37 f.Kr. – 4 f.Kr.), se Matt 2:1
- Archelaos (4 f.Kr. – 6 e.Kr.), se Matt 2:22
- Coponius (6-9)
- Marcus Ambivulus (9-12)
- Annius Rufus (12-15)
- Valerius Gratus (15-26)
- Pontius Pilatus (26-36)
- Marcellus (36-37)
- Marullus (37-41)
- Agrippa I (41-44), se Apg 12:1
- Cuspius Fadus (44-46)
- Tiberius Julius Alexander (46-48)
- Ventidius Cumanus (48-52)
- Markus Antonius Felix (52-60), se Apg 21:38
- Porcius Festus (60-62), se Apg 24:27
- Lucceius Albinus (62-64)
- Gessius Florus (64-66)
1
INLEDNING (1:1-1:11)
1 Käre Theofilos [som betyder ”den som älskar Gud” eller ”älskad av Gud”],
i den första (tidigare) avhandlingen (volymen) jag skrev [Lukasevangeliet],
har jag redogjort för allt som Jesus började göra och undervisa om
2 fram till den dag han blev upptagen [till himlen, se vers 11],
sedan han genom den helige Ande hade gett sina befallningar
åt dem som han utvalt till apostlar (budbärare).
[Att Lukas nämner att han skrivit två volymer, det tidigare verket Lukasevangeliet och nu Apostlagärningarna, kan ha haft rent praktiska orsaker. En antik bok bestod av en papyrusrulle med en maxlängd på omkring 10 meter, något som Lukas utnyttjar till fullo eftersom både Lukasevangeliet och Apostlagärningarna vardera består av knappt 20 000 grekiska ord.
Lukas summerar sitt evangelium med att det handlar om allt som Jesus ”började” göra och undervisa om. Det antyder att Jesu handlingar och undervisning fortsätter genom apostlarna och de troende, och pågår än i dag. Jesu jordiska och himmelska verk är sammanflätade, se Luk 22:69. Under sin tid på jorden verkade han rent fysiskt, se vers 1; i dag verkar han också här ”genom den helige Ande”, se vers 2.]
3 Han visade sig också för apostlarna efter sitt lidande [på korset], och gav dem många pålitliga (helt uppenbara) bevis på att han levde. Han visade sig under en fyrtiodagarsperiod och talade med dem om Guds kungarike. [På liknande sätt som Mose blev undervisad av Gud i 40 dagar, se 2 Mos 24:18; 34:28.]
4 När han var tillsammans med (åt en måltid med) dem befallde han dem [apostlarna, se Luk 24:43-49]:
”Lämna inte Jerusalem,
utan vänta på Faderns löfte som ni har hört mig berätta om.
5 För Johannes döpte (nedsänkte, grekiska ’baptizo’) visserligen i vatten,
men om inte så många dagar från nu ska ni bli döpta i (nedsänkta, helt omslutna av) helig Ande.”
Löftet om den helige Ande
6 När de nu hade samlats, begärde de svar av honom (pressade de honom på ett svar), och sade: ”Herre, är det nu du ska återupprätta Israel som kungarike?” [Under århundraden hade Israel varit förtryckt av andra nationer, se Jer 16:15; 23:8; Hos 11:8-11. Lärjungarna väntade på det messianska riket, se Jes 9:1-7; 11:1-16.]
7 Han svarade: ”Det är inte upp till er att veta vilka tider (den exakta kronologiska ordningen av händelser) eller epoker (särskilda tidsintervall som börjar och slutar vid någon specifik händelse) som Fadern personligen har bestämt genom sin vilja (makt, auktoritet).
8 Men ni ska få ta emot kraft (mirakelkraft, förmåga att utföra ert uppdrag) när den helige Ande kommer över er. Ni ska bli mina vittnen i:
Jerusalem,
[Staden där de nu befann sig. Hur de vittnade där beskrivs i Apg 1-7.]
hela Judéen och Samarien,
[Jerusalem ligger i Judéen, den södra regionen av Israel med en stor judisk befolkning. Norr om Jerusalem ligger regionen Samarien. Här bodde det illa ansedda blandfolket samarierna som judarna inte ville kännas vid. Hur apostlarna vittnade i båda dessa områden beskrivs i Apg 8:1-11:18.]
ända till jordens yttersta gräns.”
[Hela den då kända världen. Hur de vittnade runt om i världen beskrivs i Apg 11:19-28:31.]
[Två världsbilder flyter samman i Apostlagärningarna. Den judiska och den grekisk-romerska. För juden är Jerusalem världens mittpunkt, medan Rom är romarens centrum. I inledningen till Lukasevangeliet låter Lukas förordningen utgå från kejsaren i Rom, se Luk 2:1. I Apostlagärningarna utgår den uppståndne Herrens uppmaning från Jerusalem.
Den judiska världsbilden utgår från släkttavlan i 1 Mos 10:32, där Noas tre söner, Sem, Ham och Jafet, blir stamfäder till alla folk. Sems ättlingar rör sig österut till Arabien och Mesopotamien, Hams ättlingar söderut till Afrika och Jafets ättlingar norr- och västerut till Mindre Asien och Europa. Apostlagärningarna följer detta mönster där Sems ättlingar motsvaras av Samarien. Hams ättlingar i Afrika nås via Filippus möte med den etiopiske hovmannen. Slutligen kommer evangeliet till Jafets ättlingar via Paulus resor norr och västerut. I den judiska världsbilden var Etiopien och Spanien världens yttersta utposter, kanske var det därför Paulus ville till Spanien? Det är inte uteslutet att han kom dit, se Rom 15:24.]
Jesus upptas till himlen
9 När han hade sagt detta, och medan de såg på honom, lyftes han upp och ett moln skymde (kom under honom och lyfte bort) honom från deras åsyn.
10 Medan de helt fokuserat stirrade mot himlen när han for upp, stod plötsligt två män bredvid dem i vita (skinande) kläder.
11 De sade: ”Galileiska män, varför står ni och ser upp mot himlen? Denne Jesus, som har blivit upptagen från er till himlen, han ska komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himlen.”
FÖRSAMLINGEN I JERUSALEM (1-7)
Man samlas till bön
12 Då vände de tillbaka till Jerusalem från berget, som kallas Olivberget och ligger nära Jerusalem, [bara] en sabbatsväg (omkring en kilometer) därifrån. [Den längsta sträcka man enligt rabbinerna tilläts gå på vilodagen för att inte vanhelga sabbaten, uträkningen baseras på 2 Mos 16:29 och 4 Mos 35:5.]
13 När de kom dit gick de upp till den sal på övervåningen där de brukade vara (hade för vana att vara samlade i):
Petrus
och Jakob
och Johannes
och Andreas;
Filippus
och Tomas,
Bartolomeus [även kallad Natanael]
och Matteus;
Jakob, Alfaios (Alfeus) son,
och Simon seloten
[Selot är ordagrant ”den hängivne, ivrige, fanatiske”, och kan antyda att han var med i den judiska motståndsrörelsen mot Romarriket.]
och Judas, Jakobs son.
[Tre grupper framträder när apostlarna räknas upp. Petrus, Filippus och Jakob nämns alltid som första namn i varsin grupp, se Matt 10:1-4; Mark 3:16-19; Luk 6:13-16. I grundtexten föregås alla namn utom Petrus, Filippus, Bartolomeus och Jakob med grekiska ”kai”, ordet ”och”. En språklig detalj för att gruppera.]
14 Alla dessa fortsatte (höll ut, var kvar tillsammans) enade (i ett ackord, med samma sinne) i bön (vars innersta natur är tillbedjan, hängivenhet och förtrolighet med Gud) och åkallan (begäran, ofta för ett personligt behov) tillsammans med några kvinnor och Jesu mor [Maria] och hans bröder [Jakob, Joses, Simon och Judas]. [Jesu bröder och systrar omnämns i Matt 13:53-56; Mark 6:3; Gal 1:19; 1 Kor 9:5.]
Mattias väljs som ersättare för Judas
15 Under en av dessa dagar [efter Jesu uppståndelse och före pingstdagen], då omkring 120 personer [både män och kvinnor, se vers 14] var samlade, stod Petrus upp bland de troende bröderna och systrarna.
[Inom judendomen krävdes det 120 män för att starta en lokal Sanhedrin, som utgjorde styret i en stad. Det kan vara den associationen som talet 120 ger nu när den nya kristna församlingen börjar ta form. Än idag är talet betydelsefullt, i den moderna staten Israel har den lagstiftande församlingen, Knesset, 120 ledamöter.
År 30 e.Kr. infaller Förstlingsfruktens högtid, Bikkurim, på söndag den 17 Nisan. Det var från den dagen man räknade sju veckor, 50 dagar, fram till pingsthögtiden, Shavuot, se 3 Mos 23:15-16. Jesus hade undervisat om riket i 40 dagar fram till himmelsfärden, se vers 3. Det har nu troligen gått några dagar sedan dess och det är i början på den sista veckan innan högtiden som Petrus tar till orda.]
Petrus sade:
16 ”Män, bröder [och riktar sig antagligen främst till apostlarna]: Skriftens ord måste uppfyllas, det som den helige Ande genom Davids mun hade förutsagt om Judas [Iskariot], han som ledde dem som grep Jesus.
17 Han räknades som en av oss och hade fått del i (blivit gudomligt utvald till) samma tjänst. [Citaten från några olika psalmer som David skrev kommer i vers 20.]
18 [Följande två verser ger lite mer bakgrund och förklarar]: Denne man [Judas] förvärvade sig en bit mark från sin orättfärdiga lön, och han föll framstupa så att buken brast och inälvorna vällde ut. [Antagligen gick grenen han hängt sig i av och han föll ned. Marken köptes efter hans död för de trettio silvermynt han lämnade tillbaka, se Matt 27:5-8.]
19 Detta blev känt för alla som bodde i Jerusalem, så på deras språk [arameiska] kallades fältet för ’Akeldamak’, vilket betyder ’Blodsåkern’.
20 I Psaltarens bok står det skrivet:
’Låt hans gård bli öde,
låt ingen bo där.’ [Ps 69:26]
och lite senare:
’Låt hans ämbete tas av en annan.’ [Ps 109:8]
21 Därför [för att uppfylla Skriften] bör någon av dessa män som har varit med oss under hela den tid Herren Jesus gick in och ut bland oss,
22 från det att han döptes av Johannes till den dag han togs upp ifrån oss, en av dem måste vara ett vittne om hans uppståndelse tillsammans med oss.”
23 Man förde fram två [kandidater som uppfyllde dessa kriterier]: Josef Barsabbas, även kallad Justus, och Mattias.
24 De bad: ”Herre, du känner allas hjärtan. Visa vem av dessa två du har utvalt
25 till att få den apostlatjänst som Judas övergav för att gå till den plats som var hans.”
26 Sedan kastade de lott mellan dem. Lotten föll på Mattias, och han räknades sedan som apostel tillsammans med de elva.