15
MÖTET I JERUSALEM (15:1-35)
[Följande ”kristna” grupperingar finns omnämnda i Apostlagärningarna:
- Hebreisktalande judar, ofta födda och uppvuxna i Jerusalem och Judéen.
- Grekisktalande judar, ofta födda utanför Israel.
- Proselyter, icke-judar som konverterat till judendomen vid vuxen ålder.
- Gudfruktiga, icke-judar som följde många av de judiska sederna men inte konverterat till judendomen.
- Hedningar, icke-judar helt utan judisk bakgrund.
Det var i Antiokia som lärjungarna först började kallas kristna, se Apg 11:26. Ordet Kristus kommer från grekiskan och betyder ”den Smorde”. På samma sätt som man kallar icke-judar för ”hednakristna”, kallas grekisktalande judar för ”judekristna”. Däremot är det mer naturligt att kalla troende hebreisktalande judar för ”messiastroende judar”, eftersom det hebreiska ordet för ”den Smorde” är Messias.
I Apg 6 löstes en konflikt mellan hebreisktalande och grekisktalande judar. Här i kapitel 15 handlar det om hur hedningarna, helt utan judisk bakgrund, ska förhålla sig till sina judiska troende bröder och systrar. Vilka av Mose lagar ska de följa?]
Ökad spänning mellan messiastroende judar och hednakristna
1 Men några män hade kommit ner från Judéen [till församlingen i Antiokia i Syrien]. De hade börjat undervisa bröderna (och vidhöll ihärdigt sin åsikt): ”Ni kan inte bli frälsta om ni inte låter er omskäras, som Mose lärde oss.”
[Meningen börjar med ”Men” och hör ihop med Paulus och Barnabas vittnesbörd om hur trons dörr öppnats för hedningarna, se Apg 14:27. Enligt 1 Mos 17:9-14 ska alla judiska män omskäras. Att de som undervisade detta kom från Judéen syftar på att de kom från detta område med huvudorten Jerusalem, men också att de hade ett strikt judiskt tänkesätt. Medan Paulus och Barnabas varit borta på sin missionsresa hade dessa judiska män börjat undervisa att alla måste följa de judiska sederna, även den stora hednakristna delen av församlingen utan judisk bakgrund. Paulus beskriver samma ämne i Galaterbrevet. Även om det finns olikheter och bibelforskare är delade om tidpunkten för brevet, så är det samma konflikt som berörs där även Petrus och Barnabas hade dragits med av fruktan för dem som höll fast vid att hedningarna också skulle omskäras, se Gal 2:11-14.]
2 Detta ledde till att Paulus och Barnabas kom i en inte så liten tvist med dem och ämnet debatterades livligt (intensivt utan att leda till någon lösning). Man bestämde därför att Paulus och Barnabas och några till bland dem [i församlingen i Antiokia] skulle resa upp till apostlarna och de äldste (församlingsledarna) i Jerusalem med denna fråga.
3 Församlingen gav dem vad de behövde (utrustade dem) för resan. De tog vägen genom Fenikien och Samarien och berättade utförligt om hedningarnas omvändelse vilket spred stor glädje bland alla syskonen (bröderna och systrarna i tron).
[Det tar två veckor att gå de 40 milen från Antiokia i Syrien till Jerusalem. Eftersom man stannar till i församlingarna längs med vägen är det troligt att resan tar längre tid.]
Inledande diskussioner i Jerusalem
4 När de kom till Jerusalem blev de mottagna av församlingen och apostlarna och de äldste (församlingsledarna), och de berättade om allt som Gud hade gjort genom dem. [Fokus är inte på vad de gjorde, utan vad Gud gjorde genom dem!]
5 Men några från fariséernas parti som hade kommit till tro steg fram och sade: ”Det är helt nödvändigt (det är ett Guds påbud) att omskära hedningarna och befalla dem att hålla Mose lag.”
6 Apostlarna och de äldste samlades då för att behandla frågan.
[De messiastroende judarna omskar pojkarna, följde sabbatsvilan och åt koshermat. Det i sig var inget problem, Jesus och alla lärjungarna var ju judar som följde dessa regler. Frågan var hur man skulle göra nu när också kristna utan judisk bakgrund fanns med i gemenskapen. Hur skulle församlingen kunna vara enad om man inte ens kunde äta tillsammans?]
Petrus vittnar om hur Gud ledde honom till Cornelius
7 Efter en lång livlig diskussion (debatt med låsta positioner) [många hade talat, mycket hade sagts och en lång tid hade gått], reste sig Petrus och sade till dem: ”Bröder, ni vet att Gud tidigare hade bestämt att hedningarna skulle få höra evangeliets ord genom min mun och komma till tro.
[De första icke-judar som Petrus fick dela evangeliet med var Cornelius och hans familj i Caesarea, se Apg 10. Församlingen i Jerusalem måste ha kommit ihåg denna händelse som skett drygt tio år tidigare, eftersom Petrus på en gång då kom till dem och berättade om vad som hänt, se Apg 11:1-18. Ordet ’tidigare bestämt’ kan både syfta på urminnes tider eller en kortare tid.]
8 Gud, som känner hjärtat [varje människas hjärta och inre], har vittnat för dem genom att ge den helige Ande till dem på samma sätt som han gjorde till oss.
9 Han gjorde ingen skillnad mellan oss och dem när han väl renat deras hjärtan genom tron. [Det är tron, inte omskärelse eller genom att följa andra påbud i GT, som renar från synd.]
10 Varför vill ni då utmana Gud och lägga ett ok på lärjungarnas axlar som varken våra fäder eller vi själva har kunnat bära?
11 Nej, vi tror att det är genom Herren Jesu nåd (oförtjänt favör, kraft) vi blir frälsta, vi på samma sätt som de.”
Barnabas och Paulus vittnar om sin missionsresa till hedningarna
12 Hela den samlade gruppen satt tysta. [Till skillnad från den livliga debatten som inledde mötet, se vers 7. Barnabas och Paulus hade redan delat sina erfarenheter från sin missionsresa med ledarna i Jerusalem, se vers 4. Nu reser de sig upp och delar detta för alla samlade.] Man lyssnade noga på Barnabas och Paulus när de berättade om hur stora tecken och under Gud hade gjort genom dem bland hedningarna.
Jakob avslutar genom att hänvisa till Skriften
13 [Nu reser sig Jakob upp. Han omnämns först bland de tre pelarna i församlingen, se Gal 2:9. Han var ledaren i Jerusalem, se Apg 12:17, fram tills han på begäran av översteprästen stenades till döds 62 e.Kr. Jakob var halvbror till Jesus, se Gal 1:19, och blev en troende först efter Jesu uppståndelse, se 1 Kor 15:7.]
När de hade talat färdigt, sade Jakob: ”Bröder, hör på mig.
14 Simeon [Petrus] har [just] berättat om hur Gud först såg till att han vann ett folk åt sitt namn bland hedningarna. [Simeon är Simon Petrus hebreiska namn.]
15 Det stämmer överens med profeternas ord, där det står skrivet:
16 ’Därefter ska jag vända tillbaka
och åter bygga upp Davids fallna hydda.
Jag ska bygga upp dess ruiner
och upprätta den igen,
17 för att alla andra människor ska söka Herren,
alla hedningar över vilka mitt namn har nämnts.
Så säger Herren som gör detta,
18 det som är känt från evighet.’
[Amos 9:11-12]
19 Därför [utifrån vad Skriften säger] anser jag att vi inte ska göra det svårt för de hedningar som vänder sig till Gud,
20 utan bara skriva ett brev till dem att hålla sig borta (undvika, ta avstånd):
från sådant som orenats av avgudar,
[I vers 29 förklaras att detta gäller kött offrat till avgudar. Om en hednakristen fortsatte att köpa sådant kött som såldes på marknaden, skulle deras judiska syskon i församlingen undra om de verkligen gett upp sin avgudadyrkan. Även om hednakristna har frihet att äta allt kött, blir det en synd om en kristen broder kommer på fall, se 1 Kor 10:25-28.]
från sexuell omoral (otukt, grekiska ordet ’pornea’),
[Renhet på det sexuella området är något som hela Bibeln talar om och det gäller både judar och hedningar. I 3 Mos 18 definieras vad sexuell omoral är. Det är förbjudet att ha sexuella relationer med nära släktingar, utanför äktenskapet, med någon av samma kön eller med djur.]
från [att äta] kött av kvävda djur
[Kött som inte slaktats enligt lagens föreskrift att blodet måste rinna ur det slaktade djuret, se 1 Mos 9:4; 3 Mos 17:13.]
och från [att äta] blod.
[De två sista förbuden gavs till Noa redan före lagen, se 1 Mos 9:4. Mose upprepar dem, se 3 Mos 17:10-16. Anledningen till att inte äta blod är i respekt för livet, eftersom livet finns i blodet, se 5 Mos 12:23. De två första buden nämns också i Upp 2:14. Alla dessa fyra restriktioner återfinns centralt i 3 Mosebok, kapitel 17-18.
Ordet ’hålla sig borta från’ har huvudbetydelsen att hålla avstånd till något, som t.ex. en båt som har ett avstånd till land, se Matt 14:24. Verbet är i formen ’medium’ som är en verbform som inte finns varken i det svenska eller engelska språket. Vi är vana att använda verbformerna ’aktiv’ – jag gör något, och ’passiv’ – något görs åt mig. Grekiskan har däremot ytterligare en form mellan dessa två som just därför kallas ’middle’ på engelska, ’medium’ på svenska. Denna form är en kombination av den aktiva och passiva formen. Det jag ’aktivt’ gör är viktigt eftersom jag ’passivt’ kommer att påverkas. Att just den formen används här förstärker hur Jakob uppmanar de hednakristna att avhålla sig från vissa saker, inte bara som en regel, utan något som också ligger i deras eget intresse att göra. Att t.ex. avhålla sig från lösa sexuella relationer är inte bara en föreskrift, utan också något som positivt kommer att påverka den som gör det.]
21 [Anledningen till dessa fyra förhållningsregler är att] Mose har ju sedan urminnes tider haft sina förkunnare i alla städer, och man läser [ju högt från] honom i synagogorna varje sabbat.” [I synagogorna runt om i världen läste man igenom Moseböckerna varje år. Reglerna i 3 Mos 17-18 var välkända.]
Beslutet
22 Då beslöt apostlarna, de äldste och hela församlingen att utse några män bland sig och sända dem till Antiokia tillsammans med Paulus och Barnabas. De valde två ledande män bland bröderna: Judas, som kallades Barsabbas, och Silas [Silvanus].
[Detta är enda gången Judas Barsabbas omnämns. Han kan vara Josef Barsabbas bror, se Apg 1:23. Namnet ”Bar-sabbas” betyder ordagrant ”född på en sabbat”. Silas är också känd som Silvanus, vilket är den längre latinska formen av hans namn, se 1 Pet 5:12. Han följer senare med Paulus på hans andra resa, se Apg 15:32, 41; 16:25. Judas var en jude från Judéen och Silas var grek. Man valde en från varje sida i konflikten som skulle följa med Paulus och Barnabas och bekräfta beslutet.]
23 Man skickade med dem följande brev:
[Avsändare:]
Apostlarna och de äldste (församlingsledarna), era syskon (bröder och systrar i tron) [i Jerusalem].
[Mottagare:]
Syskonen (bröderna och systrarna) som inte är av judisk börd i [staden] Antiokia, Syrien och Kilikien. [Dessa tre namn utgör själva adressen till brevet. De två områdena, Syrien och Kilikien, var administrativt en romersk provins som styrdes från staden Antiokia.]
Hälsningar (var glada)!
24 Vi har hört att några som kommit från oss har oroat er (ordagrant ”plundrat och rivit ner”) med sin undervisning och skakat om era själar. Men vi har inte gett dem något uppdrag [att undervisa att ni måste hålla hela den judiska lagen och att männen måste omskära sig].
25 Därför har vi enhälligt beslutat att utse några män och sända dem till er tillsammans med våra kära bröder Barnabas och Paulus,
26 som har vågat (riskerat) sina liv för vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) namn.
27 Vi sänder alltså Judas och Silas, och de kommer muntligen att meddela samma sak.
28 Den helige Ande och vi har beslutat att inte lägga på er någon mer börda förutom följande nödvändiga regler:
29 att ni håller er borta
från [att äta] kött offrat till avgudar [3 Mos 17:1-9],
från [att äta] blod [3 Mos 17:10-12],
från [att äta] kött av kvävda djur [3 Mos 17:13-16]
och från sexuell omoral (otukt, grekiska ordet ”pornea”) [3 Mos 18:1-23].
[Här i det formella brevet ändras ordningen i Jakobs muntliga framställning från vers 20, så de fyra områdena exakt följer rubrikerna i 3 Mos 17-18. Reglerna i dessa två kapitel har universell karaktär. De gäller både judar och icke-judar, se 3 Mos 17:8, 10, 12, 13, 15; 18:24, 26, 30. De gällde även folket som bodde i landet före Israel, se 3 Mos 18:24-25. I 3 Mos 18 definieras vad sexuell omoral är. Det är förbjudet att ha sexuella relationer med nära släktingar, utanför äktenskapet, med någon av samma kön eller med djur.]
Ni gör rätt om ni undviker sådant.
Allt gott!
Brevet överlämnas
30 De [Paulus, Barnabas, Judas och Silas] skickades nu i väg och kom ner till Antiokia [i Syrien], där de sammankallade församlingen och överlämnade brevet.
31 När de läste det [högt i församlingen] blev man glada över denna uppmuntran (den tröst och uppbyggelse det gav dem).
32 Judas och Silas, som själva var profeter, uppmuntrade (tröstade, hjälpte, formande) och styrkte syskonen (bröderna och systrarna i tron) med många ord.
33 När de hade varit där en tid [och uppdraget var avslutat] sändes de tillbaka med fridshälsningar till dem som hade sänt ut dem. [Judas och Silas återvänder till Jerusalem.]
34
35 Men Paulus och Barnabas stannade i Antiokia, där de undervisade och predikade Herrens ord tillsammans med många andra.
PAULUS ANDRA MISSIONSRESA (15:36-18:22)
36 [Detta är den andra av Paulus tre missionsresor i Apostlagärningarna. Till en början är det inte en missionsresa utan mer ett uppföljningsarbete för att besöka de församlingar som startats under den första resan i Mindre Asien, nuvarande södra Turkiet. Men den helige Ande leder dem vidare västerut till Makedonien och Achaia, nuvarande Grekland, och på så vis når evangeliet Europa! Resan täcker en sträcka över hav och land på 500 mil. Restiden var omkring 100 dagar. Resan påbörjas omkring 49 e.Kr. och varar runt tre år. Den totala kostnaden för båtresorna var omkring 300-350 denarer per person. En denar motsvarade en arbetares dagslön.]
Efter en tid sade Paulus till Barnabas: ”Vi borde resa tillbaka och besöka syskonen (bröderna och systrarna i tron) i alla städerna där vi predikat Herrens ord och se hur de har det.”
Johannes Markus lämplighet ifrågasätts
37 Barnabas ville då ta med [sin kusin] Johannes som [också] kallades Markus.
38 Men Paulus tyckte inte det var lämpligt att ta med sig den som hade övergett dem i Pamfylien och inte följt med dem i arbetet.
39 Konflikten blev så skarp att de skildes åt. Barnabas tog med sig Markus och seglade till Cypern.
[Frågan gällde Johannes Markus karaktär. På den första resan hade han ganska tidigt lämnat Paulus och Barnabas och rest hem, se Apg 13:13. Paulus hade troligen en mer rationell syn än Barnabas. Paulus såg allvaret och farorna på resan och ville kunna lita på sina medarbetare. Barnabas däremot ville ge sin kusin en ny chans, se Kol 4:10. Barnabas personlighet verkar alltid vara uppmuntrande och hjälpande. Han tog sig an Paulus när han var nyomvänd, se Apg 9:27. Det var också han som hämtade Paulus till Antiokia, se Apg 11:25. Händelserna i Gal 2:11-21, där Paulus kritiserar Barnabas och Petrus, kan också ha spelat in i konflikten.
Johannes Markus visade sig senare vara trofast. Han omnämns av Petrus, se 1 Pet 5:13, och även sedan av Paulus, se Kol 4:10; 2 Tim 4:11. Även om Paulus och Barnabas hade olika åsikter hur arbetet skulle utföras står det inte att de skildes åt som ovänner. Paulus nämner Barnabas i 1 Kor 9:6 som en apostel som arbetar för Herren. I stället för en missionsresa, blir det nu två!]
Paulus väljer Silas som följeslagare
40 Paulus däremot valde Silas och gav sig i väg, sedan syskonen (bröderna och systrarna i tron) överlämnat honom åt Herrens nåd.
41 Han reste genom Syrien och Kilikien och styrkte församlingarna.
[Silas var en av ledarna i Jerusalem som blivit vald att följa med till församlingen i Antiokia och bekräfta brevet, se vers 22. Han gick tillbaka till Jerusalem, se vers 33, men hade kommit tillbaka på nytt till Antiokia. Till skillnad från Barnabas var Silas romersk medborgare, vilket kom väl till pass, se Apg 16:37.]