5
Ananias och Safira ger också en gåva
1 [I kontrast till Barnabas och många andra som i kärlek ”lagt ner pengar vid apostlarnas fötter”, se Apg 4:35-36, gör ett gift par till synes samma sak. Men det är något som inte stämmer. Det ovanliga grekiska ordet ”nospizo” som betyder att ”lägga undan för sig själv” används här och i den grekiska översättningen av Gamla testamentet i berättelsen om hur Akan och hans familj försökte stjäla det som tillhörde Gud, se Jos 7:1-26. Berättelserna har många likheter och båda inträffar när Gud just har påbörjat ett nytt skeende för sitt folk.]
Men en man som hette Ananias sålde tillsammans med sin hustru Safira en egendom [ett landområde, se vers 3].
2 I samråd med sin hustru behöll de en del av köpesumman för sig själva. Han tog sedan med sig en del av pengarna och lade ner dem vid apostlarnas fötter. [Ananias är den grekiska formen av hebreiska Hananja som betyder ”Gud är nådefull”. Safira betyder ”safir” och ”vacker” på arameiska.]
3 Då sade Petrus: ”Ananias, varför har Satan fyllt ditt hjärta (fått kontroll över dina tankar och dina handlingar) så att du försökte bedra den helige Ande genom att undanhålla en del av pengarna för marken?
4 Innan du sålde den, tillhörde inte den dig då? Och när den var såld, var inte pengarna dina då också? [I grekiskan används en negativ partikel i båda dessa frågor som förväntar sig ett underförstått positivt svar: ”ja, både marken och pengarna tillhörde dig”.] Varför bestämde du dig i ditt hjärta för detta? Du har inte ljugit för människor, utan för Gud.” [Synden var inte att de inte gav hela summan, utan att de låtsades göra det. Allt givande i den första församlingen var frivilligt, se vers 4.]
5 När Ananias hörde de orden föll han ner och tappade andan. [Här används en medicinsk term för att ”andas ut” och dö, det används bara här, i vers 10 och i Apg 12:23.] Stor fruktan kom över alla som hörde om vad som hänt.
6 De yngre männen [i församlingen] kom och svepte honom, bar bort och begravde honom.
[Som seden var då begravdes kroppen i en klippgrav utanför staden. Sedan efter något år flyttades benresterna till en permanent grav. Ceremonin gick fort; männen var tillbaka inom tre timmar, se vers 9.]
7 Omkring tre timmar senare kom hans hustru in [till samlingen där apostlarna var] utan att veta vad som hade hänt.
8 Petrus frågade henne: ”Säg mig, sålde ni marken för det beloppet?” [Det är troligt att Petrus pekar på pengarna som antagligen ligger där.]
Hon svarade: ”Ja, för det beloppet.”
9 Petrus sade till henne: ”Varför har ni kommit överens om att fresta Herrens Ande? Se, de män som har begravt din man står vid dörren, och de ska bära bort dig också.”
10 På en gång föll hon ner vid hans fötter och hon tappade andan (dog). När de unga männen kom in fann de henne död, och de bar bort och begravde henne bredvid hennes man.
11 Stor fruktan kom över hela församlingen (kyrkan, grekiska ”ekklesia”) och över alla andra som hörde detta.
[Gud hatar religiöst hyckleri. Falskhet och helighet kan inte existera samtidigt. Var det uppmärksamheten kring Barnabas som väckte avundsjuka? Vi vet att där det finns avund och rivalitet, där finns också oordning och all slags ondska, se Jak 3:16. Texten väcker frågor och det är viktigt att se vad texten säger och inte säger:
- Var Ananias och Safira verkligen avgjort kristna? De rörde sig i de kristna kretsarna och var kända av Petrus, men bara Gud känner människans hjärta, se 1 Kor 2:11. Ett liknande exempel är trollkarlen Simon i staden Samarien som kom till tro och lät döpa sig, men vars hjärta fortfarande var fast i pengar, se Apg 8:13; 8:18-23. På domens dag får alla människor en rättvis dom, se Apg 17:31.
- Kan en troende bli fylld av Satan? Petrus själv hade tidigare blivit förledd att tala djävulens ord och Jesus fördömde honom kraftigt för det, dock utan att han dog, se Matt 16:23.
- Var det Gud som dödade dem? Petrus blev förmodligen förvånad när Ananias föll död ner, det enda han gjorde var att exponera synd. Det kan vara så att de dog av fruktan. Vad vi vet är att syndens lön alltid är död, se Rom 6:23.
Denna vers är första gången församlingen nämns i Apostlagärningarna. Det är inte en perfekt församling, men den är generös, fruktar Gud och får se stora under och tecken.]
Under och tecken
12 [Nu sker bönesvaret från bönen i Apg 4:29-30:] Genom apostlarnas händer skedde många tecken och under bland folket, och de var alla tillsammans i Salomos pelarhall [som låg längs med den östra sidan av tempelområdet].
13 Ingen av de andra [som ännu inte kommit till tro, se vers 14] vågade ansluta sig till dem [där i templet eller komma med sjuka dit av rädsla för saddukéerna], men folket talade väl om dem.
14 Fler och fler kom till tro på Herren, stora skaror av både män och kvinnor.
15 Man bar till och med ut de sjuka på gatorna och lade dem på bäddar och bårar för att åtminstone Petrus skugga skulle falla på någon av dem när han gick förbi.
[I den antika kulturen representerade skuggan personen. Folket agerade utifrån sin tro. Även om texten inte säger att de blev helade på detta sätt, antyder nästa vers det. Det var inte metoden och skuggan som helade, utan tron på Jesus! Genom Bibeln finns många exempel där något fysiskt har representerat tron: en stav, 2 Mos 4:17; en kopparorm, 4 Mos 21:9; salt, 2 Kung 2:19-21; en pinne, 2 Kung 6:4-7; kläder, Apg 19:11-12. Det finns alltid en risk att fokus skiftar från Gud till det redskap han använder. Ett exempel är kopparormen som var en välsignelse men blev en avgud i senare generationer, se 2 Kung 18:4.]
16 Även en stor skara folk från städerna runt omkring Jerusalem kom och förde med sig sjuka och sådana som plågades av orena andar, och alla blev botade.
Inkallade till förhör igen
17 [De kristnas popularitet gick inte obemärkt förbi det religiösa ledarskapet. Man hade tidigare gripit Petrus och Johannes, se Apg 4:1-4, nu arresteras alla de tolv apostlarna.]
Översteprästen [antagligen Hannas, se Apg 4:6] tillsammans med alla hans anhängare, det vill säga saddukéernas parti, uppfylldes av avundsjuka. [Ordet ”zelos” beskriver starka känslor och ett hat motiverat av fanatisk iver. Man ville försöka stoppa denna nya rörelse som nu började hota deras åsikter och position.]
18 De arresterade apostlarna (lade sina händer på dem) och satte dem i allmänt häkte. [Termen kan antingen beskriva ”allmänt häkte”, eller att de ”öppet”, inför allt folket, häktades.]
Mirakulöst befriade
19 Men en Herrens ängel öppnade på natten fängelsets portar [om det var i samma fängelse som Petrus senare fängslas öppnades både de inre och yttre portarna, se Apg 12:10]. Ängeln förde ut dem och sade:
20 ”Gå och ställ er i tempelområdet och låt folket få höra hela budskapet om detta [nya] liv.” [Livet i Jesus!]
21 När de hörde det, gick de tidigt på morgonen (vid gryningen, sextiden på morgonen) till templet och började undervisa.
När översteprästen och hans anhängare kom dit, kallade de samman Stora rådet, Israels folks hela äldsteråd [Sanhedrin], och skickade bud till fängelset att apostlarna skulle hämtas.
22 Men när tjänarna kom fram, fann de dem inte i fängelset. De vände tillbaka och rapporterade:
23 ”Vi såg att häktet var ordentligt låst och vakterna stod vid portarna, men när vi öppnade fann vi ingen därinne.”
24 När tempelvaktens ledare och översteprästerna fick höra deras rapport blev de häpna (förvånade, visste de inte vad de skulle tro) och undrade vad som kunde ha hänt (vad allt detta skulle ta vägen, leda till). [Om fångar flytt fick det allvarliga konsekvenser för de ansvariga, se Apg 12:18-19; 16:27-28.]
25 Då kom någon och berättade för dem: ”Männen som ni satte i fängelse står i templet och undervisar folket!”
26 Ledaren för tempelvakten gick då ut med tjänarna [till Salomos pelarhall på tempelområdet] och hämtade dem utan att bruka våld, eftersom de var rädda att folket skulle stena dem.
[Sanhedrin var helt hjälplösa och deras agerande hade blivit ett totalt fiasko. Apostlarna kom till sist till förhöret, men av egen fri vilja. Händelserna natten innan hade övertygat dem än mer att de var i Guds hand. Ingen människa kan stoppa Guds planer!]
Vi måste lyda Gud mer än människor
27 När de hade hämtat dem dit, förde man dem fram inför Stora rådet [Sanhedrin, det högsta juridiska beslutsfattande organet bland judarna med 71 medlemmar där översteprästen var ordförande]. Översteprästen började förhöra dem,
28 och sade: ”Vi gav er strikta order att inte undervisa i det namnet. Trots det har ni fyllt Jerusalem med er undervisning (doktrin, lära), och nu tänker ni dra denne mannens blod över oss (göra oss skyldiga till hans död).”
29 Då svarade Petrus och de andra apostlarna: ”Vi måste lyda Gud mer än människor.
30 Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä (ett kors) och dödade.
31 Honom har Gud upphöjt till sin högra sida som furste och frälsare för att ge Israel omvändelse och syndernas förlåtelse.
32 Vi är vittnen till detta, vi och den helige Ande som Gud har gett till dem som lyder honom.”
33 När de hörde detta blev de rasande (ordagrant beskriver det en smärta som om deras hjärtan skulle sågas itu) och ville döda dem.
34 Men då reste sig en farisé i Stora rådet [Sanhedrin] som hette Gamaliel, en laglärare som var aktad av hela folket. [Gamaliel var son eller barnbarn till den kände rabbinen Hillel. Gamaliel var verksam i Jerusalem 22-55 e.Kr. och den rabbin som Paulus hade blivit undervisad av, se Apg 22:3.] Gamaliel befallde att man skulle föra ut apostlarna en stund. [Han hade stort inflytande och var säker på att han snabbt kunde övertyga rådet att inte förhastat döda apostlarna.]
35 Sedan sade han till dem [det samlade rådet]:
”Israeliter, tänk er för vad ni gör med dessa män. [Gamaliel tar nu två exempel på judiska rörelser som haft sin storhetstid 30 år tidigare, och nu inte längre fanns kvar.]
36 [Exempel 1:]
För en tid sedan kom Teudas [en man som ledde ett väpnat judiskt uppror mot romarna] och menade sig vara något. Han fick med sig omkring 400 män, men han blev avrättad, och alla som trodde på honom skingrades och försvann.
[Det var stora oroligheter efter Herodes den stores död 4 f.Kr. Teudas var ett vanligt grekiskt namn och han var troligen en av ledarna för detta uppror.]
37 [Exempel 2:]
Efter honom kom Judas från Galileen, vid tiden för skattskrivningen. Han fick folk att göra uppror och följa honom, men även han gick under, och alla som trodde på honom skingrades.
[Detta syftar på en senare skattskrivning efter den som skedde kring Jesu födelse, se Luk 2:2. Den judiska historieskrivaren Josefus omnämner en skattskrivning i Judéen 6-7 e.Kr. som provocerade seloterna i Galileen till ett uppror som brutalt slogs ner av romarna.]
38 Så nu i detta fall [med apostlarna och den här nya rörelsen] säger jag [Gamaliel] er: Håll er borta från dessa män. Släpp dem fria! För om detta bara är mänskligt påhitt och aktivitet (entusiasm) blir det inget av det,
39 men är det av Gud, kan ni inte slå ner dem. Det skulle kunna visa sig att ni kämpar mot Gud.”
De blev övertygade av honom.
40 När de kallat in apostlarna igen, lät de piska dem [med trettionio rapp på ryggen, se 2 Kor 11:24] och förbjöd dem att tala i Jesu namn. Sedan släpptes de fria.
41 När apostlarna gick ut från Stora rådet var de [inte nedstämda, tvärtom, de var] glada att de ansetts värdiga att bli vanärade för hans namns skull. [På grund av Jesu namn, se 3 Joh 1:7.]
42 Både [öppet] i tempelområdet
och [enskilt] i hemmen (från hus till hus)
undervisade
och förkunnade (evangeliserade) de dagligen (dag efter dag) att Jesus är den Smorde (Messias).
[Den kiastiska formen i denna vers kopplar ihop undervisningen med hemmen, och evangelisationen med tempelområdet.]