2 Korintierbrevet
Inledning
Introduktion: Detta är ett av de mer personliga breven som Paulus skriver. I brevet blir hans kärlek och herdehjärta tydliga för en församling som hamnat på avvägar. Paulus hade grundat församlingen omkring 52 e.Kr. under sin andra missionsresa. Han verkade där i ett och ett halvt år, se Apg 18:11. Paulus skrev minst tre, kanske upp till fem brev till församlingen, där bara två är bevarade. Under denna period besöker han församlingen två eller tre gånger. Den vanligaste sekventiella sammanställningen av händelserna är:
1. Paulus kommer till Korint under sin andra missionsresa, församlingen grundas och han stannar där 18 månader, se Apg 18:1-18.
2. Under Paulus tredje missionsresa, i början på den treåriga vistelsen i Efesos, skriver han ett första brev till Korint som inte finns bevarat, se 1 Kor 5:9-10.
3. Korintierna svarar på detta brev, se 1 Kor 7:1, och Paulus skriver ett andra brev från Efesos - som kallas 1 Korintierbrevet.
4. Paulus gör en kort resa över havet som blir ett andra ”plågsamt besök”, se 2 Kor 2:1.
5. Väl tillbaka i Efesos skriver Paulus ett tredje ”tårarnas brev”, som inte längre finns kvar, se 2 Kor 2:4.
6. Ett fjärde brev - som vi kallar 2 Korintierbrevet - skrivs från Makedonien.
7. Ett tredje besök.
Korint var en stor handelsstad med omkring 50 000 invånare från många folkslag. Det var ett religiöst centrum med många tempel. Kärleksgudinnan Afrodite tillbads här och i hennes tempel tjänstgjorde enligt antika källor 1 000 prostituerade. Staden fick till och med ett grekiskt verb uppkallat efter sig, ordet ”korintisera” som betydde att praktisera sexuell omoral. Kulten av vinguden Dionysus, som romarna kallade Bacchus, var sannolikt mycket stor i Korint. Anhängarna drack sig berusade av vin och det förekom dans, extas och visioner. Alla sexuella relationer var tillåtna. Influenser från denna kult kan ha smugit sig in i församlingen.
Struktur:
1. Paulus förklarar sin tjänst, kapitel 1-7.
2. Insamling till Jerusalem, kapitel 8-9.
3. Paulus försvarar sin tjänst, kapitel 10-13.
Skrivet: ca 56 e.Kr., ett år efter 1 Korintierbrevet.
Till: Korint.
Från: Makedonien, antingen från staden Filippi eller Tessalonike medan Paulus är på väg till Korint från Efesos. Vissa tidiga manuskript nämner Filippi.
Författare: Paulus, se 2 Kor 1:1.
Budbärare: kanske Titus, se 2 Kor 8:17.
1
INTRODUKTION (1:1-11)
Hälsning
Från Paulus, genom Guds vilja Kristi Jesu apostel (sändebud, ambassadör),
och vår broder Timoteus.
[Timoteus hade besökt Korint flera gånger, se Apg 18:5; 1 Kor 4:17; 16:10; 2 Kor 1:19. Han är troligtvis inte sekreterare på samma sätt som Tertius, se Rom 16:22. Han är nog inte heller medförfattare, snarare finns han med som ett vittne för att visa att Paulus inte är helt själv i dessa påståenden, se 5 Mos 19:15; 2 Kor 13:1.]
 
Till Guds församling i Korint
och alla de heliga i hela Achaia. [Korint var huvudort i den romerska provinsen Achaia i södra Grekland.]
[Det enda som separerar kyrkorna i Nya testamentet är geografisk placering. Församlingen på en ort, även om de träffades i olika hem, benämns alltid som en enhet.]
 
Nåd vare med er och frid från Gud vår Far och Herren Jesus Kristus.
Tacksägelse för Guds omsorg
[Paulus börjar sitt brev med en klassisk judisk hälsning som prisar Gud för hans välsignelser. Skillnaden är att han identifierar Gud som Jesu Fader. Gud är inte längre bara Israels fader. Genom Jesus Kristus har alla, både jude och grek, tillgång till Fadern, se Ef 2:18. Jesus är den största välsignelse som Gud har skänkt mänskligheten, se Kol 1:12. Paulus använder den grekiska ordgruppen ”paraklesis”, som översätts uppmuntran, hjälp, mod och tröst, 29 gånger i detta brev. Här i inledningen, vers 3-11, hela tio gånger. Gud ger nytt mod, hjälper, uppmuntrar och styrker den som känner sig svag och möter svårigheter.]
Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader,
barmhärtighetens Fader (som har sympati och medlidande) och all uppmuntrans Gud (källan till all tröst, hjälp och mod),
som uppmuntrar (kommer till vår sida och hjälper) oss i alla problem (prövningar, lidanden, och under förföljelse),
så att vi kan uppmuntra (hjälpa, trösta) dem som är i olika svåra situationer
med den uppmuntran som vi själva blivit uppmuntrade med av Gud.
För på samma sätt som Kristi lidande i överflödande mått kommer över oss,
så överflödar vi också av uppmuntran (hjälp, tröst) genom Jesus.
 
Om vi är hårt pressade (förföljs, får lida), så är det till er uppmuntran och befrielse (frälsning). Om vi får uppmuntran (hjälp, tröst), så är det till er uppmuntran. Den verkar (arbetar) i er, när ni tålmodigt utstår samma lidande som vi utstår. Vårt hopp för er står helt fast, för vi vet att på samma sätt som ni är delaktiga i våra lidanden, är ni också delaktiga i vår uppmuntran (hjälp, tröst).
 
Kära syskon (bröder och systrar i tron), jag vill inte att ni ska vara okunniga om den nöd vi fick utstå i [provinsen] Asien [nuvarande västra Turkiet där Efesos var huvudorten], hur vi var så nedtyngda (pressade), långt över vår kraft att vi till och med misströstade om livet (det fanns ingen utväg). Ja, det kändes som om vi hade fått en dödsdom över oss. Detta för att vi inte skulle förtrösta på oss själva, utan på Gud som uppväcker de döda. 10 Han räddade oss (drog oss till sig själv) från en sådan fruktansvärd död, och han kommer att rädda oss igen. Vi har satt vårt hopp till honom, att han ska rädda oss även i fortsättningen, 11 under tiden som ni också hjälper oss (samarbetar tillsammans med oss) genom er förbön. Resultatet blir många [glada] ansikten som tackar Gud för den nåd (oförtjänta favör, kraft) vi får, eftersom många har bett för oss.
PAULUS FÖRKLARAR SIN TJÄNST (1:12-7:16)
Ärlighet och öppenhet
12  [Paulus använder sig av ordet ”stolthet” 29 gånger i detta brev, mer än i alla andra brev totalt. Ordet har ofta en negativ klang, men Paulus förståelse utgår ifrån Jer 9:23-24, som han delvis citerar i 10:17. Att skryta om sina egna mänskliga resultat är fel; däremot är en stolthet över vad Gud har gjort något gott.]
Detta är vår stolthet (vad vi skryter över) och vi kan med ett rent samvete säga (vårt samvetes vittnesbörd är): här i världen, och särskilt mot er [i Korint], har vi uppträtt heligt och rent inför Gud och inte varit ledda av världslig visdom utan av Guds nåd (kraft, favör). 13 Det vi skriver till er är inget annat än det ni läser och kan förstå. [Det är inga dolda hemligheter.] Jag hoppas att ni till slut ska förstå 14 det ni redan delvis har förstått om oss: att vi är er stolthet, liksom ni är vår, på Herren Jesu dag [domens dag, då Jesus kommer tillbaka för att döma världen].
Paulus försvarar sina ändrade resplaner
15  [Efter Paulus första besök i Korint uttrycker han sin längtan att komma tillbaka till dem, men tillägger ”om Herren vill”, se 1 Kor 4:18-19; Apg 18:21. Paulus besök dröjer och hans motståndare beskyller honom för att vara opålitlig. Paulus förklarar nu i första kapitlet i brevet att de förändrade resplanerna inte beror på tillfälligheter och plötsliga infall från hans sida, utan på hans kärlek och omtanke om dem. Han vill att de ska få tid på sig att reda upp de allvarliga missförhållanden som rådde där innan han personligen kommer till dem, se vers 23.]
Fullt övertygad om detta [att korintierna gladde sig över Paulus och inte ifrågasatte hans uppriktighet] tänkte jag komma till er först, för att ni sedan skulle få välsignelsen av ett andra besök. 16 Jag tänkte [det var min ursprungliga plan] att besöka er på väg till Makedonien, och sedan [på nytt på tillbakavägen] från Makedonien komma till er, för att hos er få hjälp med min resa till Judéen. [Antagligen hjälp med boende och bön inför resan och inte ekonomiskt stöd, se 11:7-10.]
17 När jag då tänkte [komma till er] och uttryckte mina planer, var det då bara ett lättsinnigt infall? Eller fattar jag mina beslut efter köttet (på ett världsligt sätt) så att jag [samtidigt] säger ”ja, ja” och ”nej, nej”? 18 Så sant som Gud är trofast och menar vad han säger, har inte vårt tal till er varit ”ja och nej”. [Vi har inte sagt ”ja, vi kommer”, men egentligen menat ”nej, vi kommer inte”.] 19 För Guds Son, Jesus Kristus (Messias), som blev predikad hos er av mig, Silvanus [samma man som i Apg 15:22 kallas Silas] och Timoteus, var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja.
20 Alla Guds löften, de har sitt ja [svar] i honom [Kristus]. När vi uttalar vårt ”amen” (ja, låt det ske), ger vi ära till Gud genom honom. 21 Det är Gud som ständigt stärker både er och oss i [vår relation med] Kristus (gör den mer grundad och rotad), och som har smort oss [gett oss andliga gåvor]. 22 Han har också satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en handpenning i våra hjärtan. [Anden liknas vid en förskottsbetalning som garanterar att det fulla kapitalet ska betalas, som är den eviga härligheten.]
Anledningen till det uteblivna besöket
23 Jag tar Gud till vittne över min själ att det är för att skona er som jag inte har kommit än till Korint. 24 Inte så att vi skulle vara herrar över er tro, men vi är medarbetare till er glädje, eftersom ni står fasta i tron.