6
Som [Guds] medarbetare uppmanar (uppmuntrar) vi er också att inte kasta bort Guds nåd (låta Guds favör bli till ingen nytta). För han säger ju:
”Jag har bönhört (lyssnat och svarat) dig i precis rätt tid,
och på befrielsens dag [då du var ansatt av ofredande fiender] hjälpte jag dig (rusade jag till din hjälp).” [Jes 49:8]
 
Nu är det rätt tid (då du blir välkomnad och accepterad av Gud), nu är det befrielsens dag.
Den kristna tjänsten
Vi vill inte på något sätt väcka anstöt (göra så att någon tar illa upp), så att vår tjänst (praktiska handlingar som hjälper församlingen) ska smutskastas. I stället vill vi på alla områden visa att vi är Guds tjänare:
1. Tjänsten är uthållig under lidanden
 
I stor uthållighet,
under påfrestningar (problem, stress, pressande situationer),
i svårigheter (nöd, trångmål),
under tvingande yttre omständigheter (ordagrant: ”smala passager, ett litet hoptryckt område”),
under hugg och slag,
i fångenskap,
mitt i uppror (politisk instabilitet),
under svåra omständigheter (fysisk och mental trötthet av hårt fysiskt arbete),
under sömnlösa nätter,
i hunger (tider av svält);
 
2. Tjänstens karaktärsdrag - hur den utförs
 
Genom renhet (helighet),
genom kunskap,
genom tålamod (balanserat temperament, överseende med andra när de gör fel),
genom godhet (kärleksfulla gärningar, genom integritet, dvs. att ord och handlingar överensstämmer),
genom uppriktig (genuin) kärlek (osjälvisk, utgivande kärlek),
genom sanning i vårt tal
[att vi predikar i enlighet med Guds ord, också att vi i allt vi säger är uppriktiga och ärliga],
genom Guds kraft.
 
3. Tjänstens kontraster
 
Med rättfärdighetens vapen för den högra handen [svärdet för attack]
och den vänstra handen [skölden för försvar],
[Ett rättfärdigt liv är det bästa vapnet för både anfall och försvar.]
i ära
och vanära,
med dåligt rykte
och gott rykte,
som villolärare,
men vi talar sanning,
[Det vi undervisar uppfattas ibland som villoläror och vi blir beskyllda för att vara villolärare.]
som okända (nonchalerade, utan några referenser),
ändå är vi erkända (välkända),
som döende,
men ändå är vi här levande,
som bestraffade (piskade),
men inte till döds,
10 som bedrövade,
ändå alltid glada,
som fattiga,
ändå har vi gjort många rika,
utan någonting,
ändå äger vi allt.
 
11 Vi har talat öppet (ärligt, frispråkigt) till er [vi har berättat sanningen utan att dölja något för er], korintier. Våra hjärtan är vidöppna (har vidgats till än större bredd med sympati och förståelse för er situation). [Detta är enda gången i brevet som Paulus direkt adresserar korintierna. Det förstärker hans starka känslor för dem.] 12 Ni har en stor plats [i våra hjärtan], men i era hjärtan är det trångt. 13 Gör som vi - nu talar jag som till barn - och öppna också ni era hjärtan.
Gå inte i par med de otroende
14 Gå inte som omaka par i ok
med dem som inte tror.
[Paulus syftar troligen på 5 Mos 22:10 som talar om att inte plöja med oxe och åsna tillsammans. Det är en av flera praktiska exempel som illustrerar israeliternas avstånd till andra folk och deras onda vanor. Bilden beskriver något som inte drar jämnt, en kristen ska inte gå in i en nära relation och samarbete med en otroende. Äktenskapet är ett sådant område där denna princip gäller, se även 1 Kor 7:10-16. Ett annat är kompanjonskap i affärsvärlden. Nu följer fem frågor som alla har det självklara svaret ingen/inget.]
Vad har rättfärdighet
med orättfärdighet att göra,
eller vad har ljus
gemensamt med mörker?
15 Vilken enhet (harmoni, samstämmighet) har Kristus
med Beliar [judiskt namn på Satan, ordagrant ”den värdelöse”],
eller vad kan den som tror
dela med den som inte tror?
16 Vilken gemenskap kan det vara mellan Guds tempel
och avgudarna?
Vi är den levande Gudens tempel, för Gud har sagt:
”Jag ska bo hos dem och vandra bland dem
och vara deras Gud,
och de ska vara mitt folk.” [3 Mos 26:12, Jer 32:38, Hes 37:27]
 
17 Därför säger Herren:
”Gå ut från dem och skilj er från dem,
och rör inte vid något orent.
Då ska jag ta emot er.” [Jes 52:11, Hes 20:41]
 
18 ”Jag ska vara er Far
och ni ska vara mina söner och döttrar,
säger Herren den Allsmäktige.” [ 2 Sam 7:14]