6
Låt oss gå (föras) framåt och passera de första grunderna i undervisning och doktrinerna (läran) om Kristus, avancera stadigt mot den fullhet och fullkomlighet som tillhör andlig mognad.
Låt oss inte igen lägga grunderna [som är]:
Omvändelse från döda gärningar
och tro på Gud.
 
Undervisning om
dop [plural, de judiska reningsdopen, det kristna dopet i vatten, i den helige Ande och i lidande],
handpåläggning [plural, flera händer, flera personer eller flera tillfällen],
uppståndelsen av de döda,
och evig dom.
[Detta är områdena som brevets mottagare skulle varit fullt kunniga i och medvetna om för länge sedan.]
 
Om Gud tillåter, ska vi [nu] gå vidare [med djupare undervisning].
 
Det är omöjligt för dem som
en gång blivit upplysta,
smakat den himmelska gåvan,
fått del av den helige Ande,
smakat Guds goda ord [grekiska ordet ”rhema”, specifikt ord levandegjort av den helige Ande],
och den kommande tidsålderns (världens) krafter,
men sedan vänt sig bort (brutit kontraktet), att på nytt bli förda till omvändelse, eftersom de själva korsfäster Guds Son på nytt och hånar honom offentligt.
 
En åker som dricker det regn som ofta faller på den och som ger god skörd åt dem som den odlas för, den åkern får välsignelse från Gud. Men bär den [samma jord] törnen och tistlar är den värdelös och farligt nära förbannelsen. Slutet blir att den bränns av.
 
[På samma sätt som den tidigare varningen om att inte förhärda hjärtat och tappa tron avslutades med en uppmuntran, se Heb 4:14-16, avslutas denna varning om att inte vara andligt omogen med en uppmuntran. Detta är enda gången ”högt älskade”, grekiska ”agapetos”, används i detta brev. Uttrycket är annars vanligt i breven, se t.ex. Rom 1:7; 1 Kor 4:14; 2 Kor 7:1; Jak 1:16; 1 Pet 2:11.]
Men när det gäller er, våra högt älskade, är vi övertygade om det bästa [att er andliga åker inte bär törnen och tistlar och behöver brännas av], det som för till befrielse (frälsning), trots att vi talar på detta sätt. 10 Gud är inte orättvis, han glömmer inte vad ni har gjort och vilken kärlek (som är osjälvisk och utgivande) ni visat hans namn genom att tjäna de heliga, nu som förr. 11 Men vi önskar att ni var och en ska visa samma iver att bevara den fulla vissheten i hoppet ända till slutet. 12 Bli inte (sluta att vara) [andligt] neutrala (passiva, slöa, försvagade, apatiska) utan efterlikna (bli efterföljare, imitatörer av) dem som genom tro och tålamod [nu] infriar löftena.
 
13 För när Gud gav löften till Abraham, svor han vid sig själv, eftersom han inte hade något högre att svära vid. 14 Han sade:
Jag ska rikligt välsigna dig,
och rikligt föröka dig. [ 1 Mos 22:17]
 
15 Så fick Abraham efter tålmodig väntan vad Gud hade lovat. 16 Människor svär vid den som är större än de själva, och eden blir en bekräftelse som gör slut på alla invändningar. 17 När Gud ännu klarare ville visa för löftets arvingar hur orubbligt hans beslut är, bekräftade han det med en ed. 18 Så skulle vi, genom två orubbliga fakta [hans löfte och ed], där Gud omöjligt kan ljuga, få en kraftig uppmuntran, vi som har tagit vår tillflykt (har flytt för att komma i säkerhet) till det hopp vi har framför oss. 19 Detta hopp har vi som ett tryggt och säkert själens ankare som når innanför förhänget. 20 Dit gick Jesus in och öppnade vägen för oss:
när han blev överstepräst för evigt,
på samma sätt som Melkisedek.
[ Ps 110:4; Heb 5:6, 10; 7:1-17]
 
[Stycket avslutas med samma citat från Psaltaren som inledde detta stycke i Heb 4:6. Huvudpoängen är att en kristen måste växa i tron och inte förbli omogen. Varningarna i Hebreerbrevet följer ett stegrande mönster. Om en troende börjar driva bort från Guds ord, se Heb 2:1-4, leder det till ett hårt hjärta, se Heb 3:7-4:13. Detta leder i sin tur till en ovillighet att höra, se Heb 5:11-6:20. Lösningen är att hålla fast vid Gud och hoppet som liknas vid ett fast ankare. Nästa stycke går vidare och förklarar hur Melkisedek är en förebild till Jesus.]