Jakobsbrevet
Inledning
Introduktion: I detta brev ges en fin balans mellan tro och gärningar. Ordet tro används 15 gånger och gärningar 16 gånger. Ett trettiotal liknelser från naturen används för att beskriva andliga sanningar. Detta brev, som är det tidigaste som skickades runt i församlingarna, betonar en kristendom som berör sin omvärld. Det är ett praktiskt brev som tar upp obekväma ämnen som att kontrollera sitt tal, rikedomens fara och att kristendomen måste praktiseras för att vara verklig tro.
Struktur:
Även om Jakob inte var en troende under Jesu liv, måste han ha lyssnat på honom. Det finns många citat från Jesus, särskilt från bergspredikan:
Jak 1:2 - Matt 5:10-12
Jak 1:4 - Matt 5:48
Jak 1:5 - Matt 7:7-12
Jak 1:22 - Matt 7:21-27
Jak 4:11-12 - Matt 7:1-5
Jak 5:1-3 - Matt 6:19-21
Skrivet: Omkring år 45 e.Kr.
Till: Tolv stammar i förskingringen, judar bosatta utanför sitt hemland runt omkring i Romarriket.
Från: Okänd plats, troligtvis Jerusalem.
Författare: Jakob, Jesus äldsta halvbror, se Gal 1:19.
Detta är det enda brevet i NT från Jakob. Namnet var ett populärt judiskt namn, två av de tolv apostlarna hette Jakob. Eftersom Johannes bror Jakob dödades ganska tidigt kan han inte ha skrivit detta brev, se Apg 12:1-2. Allt pekar på att det är Jesu yngre halvbror Jakob som är författaren, se Matt 13:55. Han behöver inte förklara vem han är, han var välkänd bland de första troende. Jesus växte upp i en stor familj med fyra bröder, som nämns vid namn, och minst två systrar, se Matt 13:55-56. Maria födde först Jesus, som kom till på ett övernaturligt sätt, se Luk 1:35; Matt 1:18-20. Efter detta fick hon flera barn där Josef var far, se Matt 1:24-25. Sönerna hette Jakob, Josef, Simon och Judas, som också skrev ett brev - Judas brev. Utifrån ordningen de räknas upp var Jakob den äldste och Judas den yngste. Ingen av syskonen trodde på Jesus när han verkade på jorden, se Joh 7:5, men efter hans död och uppståndelse förändrades detta. En bidragande orsak kan vara att Jesus visade sig för Jakob, se 1 Kor 15:7. I det övre rummet fanns alla Jesu bröder med, se Apg 1:14. Jakob omnämns som den ledande i församlingen i Jerusalem, se Gal 2:9; Apg 12:17. Enligt Josefus lät översteprästen stena honom till döds i Jerusalem 62 e.Kr.
1
Hälsning
[Från:] Jakob,
Guds och Herren Jesu Kristi tjänare (livegen slav),
till de tolv stammarna i förskingringen (diasporan).
[De första kristna församlingarna utgjordes till största delen av judar som flytt från Jerusalem. Några av de platser som brevet skickades till och lästes upp i var troligen Fenikien, Cypern och Antiokia i Syrien norr om Jerusalem dit många flytt, se Apg 11:19. Brevet var skrivet till messiastroende judar bosatta utanför sitt hemland, kringspridda över hela Romarriket, men är minst lika aktuellt för kristna i dag.]
 
Hälsningar (var glada)!
[Jakob var Jesu halvbror som kom till tro först efter Jesu uppståndelse. Jakob hade en ledande roll i församlingen i Jerusalem, se Gal 1:18-19; Apg 15:13. Hälsningen är snarlik den i brevet som skickades ut från just Jerusalem, se Apg 15:23, och som Jakob var initiativtagare till, se Apg 15:13-20. Detta styrker att det är samme Jakob som skriver detta brev. I jämförelse med andra nytestamentliga brev är inledningen och hälsningen kort. I t.ex. Paulus brev till Rom är hälsningen sju verser lång.]
Låt er inte ledas bort från tron
Gläd er när ni prövas
Mina syskon (bröder och systrar i tron), se det som den största glädje när ni får gå igenom (stöter på, råkar hamna i) olika slags prövningar. [Primärt syftar Jakob på förföljelse på grund av tron, se Jak 2:6. I dessa förföljelser låg en frestelse att tröttna och ge upp tron.]
 
Ni ska veta att när er tro sätts på prov så blir frukten uthållighet (att man står fast även under prövningar). Låt er uthållighet visa sig i fullmogen handling så att ni blir fullmogna och fulländade, utan att sakna något.
Bed om vishet
Men om nu någon av er saknar vishet [praktiska insikter för att kunna gå igenom dessa prövningar], låt honom gång på gång fråga Gud, så ska han ge. Han ger generöst (fritt utan baktankar) till alla utan förebråelser (utan nedlåtande och anklagande undertoner över att man frågade). Men bönen måste ske i tro utan att tvivla (en inre osäkerhet på om man ska tro eller inte), för den som tvivlar (kastas mellan tro och otro) är som en våg, som drivs omkring av vinden [yttre omständigheter], och kastas hit och dit [av dess inre krafter] då den bryts. [Bilden som målas upp är en våg som i ena stunden kastas in på fastlandet, en bild på tron, för att i nästa ögonblick rulla ut i ett hav av otro igen.] En sådan människa kan inte förvänta sig något från Herren, eftersom han är delad i två (ordagrant ”två-själad”), vacklande (ostadig, opålitlig) i allt han tar sig för.
Frestelser för fattiga och rika
[Följande verser ger exempel på olika gruppers frestelser. En fattig troende frestas att fastna i att klaga över sin situation. I stället ska han glädja sig över allt Gud ger. Den rike ska inte berömma sig av sin rikedom.]
Vidare, den broder [eller syster] som lever under enkla förhållanden ska berömma sig av att ha blivit upphöjd [ansetts värdig att prövas]. 10 Den som är rik [borde berömma sig] av sin svaghet (litenhet) eftersom han kommer att försvinna som blomman i gräset. 11 Solen går upp med sin hetta och sveder gräset, dess blommor faller av, dess skönhet förgår. Så ska även den rike vissna bort mitt i all sin strävan.
Välsignad är den som frestas
12  [Bergspredikan börjar med välsignelser, se Matt 5:3-12.]
Salig (lycklig, välsignad) är den som står fast (inte vacklar) när han frestas [väljer att närma sig Gud i stället för att gå bort från honom], för när han har bestått provet (visat sig vara genuin och äkta) ska han få livets segerkrans [det eviga livet] som Gud har lovat dem som älskar honom.
 
13 Låt ingen säga när han blir frestad: ”Det är Gud som frestar mig”, för Gud kan inte bli frestad av ondska, och han själv frestar aldrig någon. 14 Var och en är i stället frestad när han dras i väg [lockas bort från Gud och den kristna gemenskapen] och snärjs (som en fisk fastnar på en krok) av sitt eget begär. 15 När begäret sedan blir havande, föder det synd, och när synden blivit fullt utvecklad (fullvuxen) leder den till död.
 
16 Mina älskade syskon (bröder och systrar i tron), bli inte vilseledda (sluta att vandra bort från sanningen).
Bedra inte hjärtat
17 Allt generöst givande och varje fullkomlig gåva (välsignelse, förmån) kommer ned från ovan. Dessa goda gåvor kommer från himlaljusens Fader [han som skapat himlakropparna], hos vilken det inte kan ske någon förändring [i intensitet, som t.ex. solens och månens sken som varierar under dygnet] och som inte växlar och kastar någon skugga [som himlakroppar som rör sig och skymmer varandra].
[Allt som kommer från Gud är gott. Två olika ord för gåva används. Det första refererar till handlingen, och det andra till själva gåvan. Den sista delen använder tre bilder från astronomin för att beskriva Guds oföränderlighet och hans orubblighet.]
 
18 Enligt sitt eget beslut födde han oss till livet genom sanningens ord, för att vi skulle bli som en förstlingsfrukt (den första skörden) han får från dem han har skapat.
 
19 Förstå nu detta, mina älskade syskon (bröder och systrar i tron): Låt var och en
vara snar (snabb) att lyssna
[främst till Guds ord, se vers 18, men även när andra människor talar],
sen att tala,
sen till vrede (ta inte anstöt, var inte lättstött och bli inte sårad).
 
20 För en människas vrede uträttar inget som är rättfärdigt inför Gud. 21 Ni måste själva ta beslutet att ta bort (avkläda) all er orenhet (smuts) och all överflödande ondska [hat och illvilja som bubblar upp, manifesteras och befläckar hela själen] från era liv [permanent ta bort och medvetet skjuta ondskan utom räckhåll för alltid på samma sätt som man skulle ta av sig smutsiga kläder]. Ta i ödmjukhet emot (var villiga och öppna för) Guds ord som är planterat i er och som kan frälsa (bevara, hela) era själar.
 
22 Var ordets görare och inte bara dess hörare, annars bedrar ni er själva (praktisera budskapet, gör som det står, annars lurar ni er själva). 23 För den som bara lyssnar till ordet utan att leva ut det [följa och praktisera det] är som en man som noggrant tittar på sitt [egna] naturliga ansikte i en spegel. 24 När han har studerat sig själv, går han därifrån och glömmer på en gång hur han såg ut.
[Som en man som ser sitt orakade och smutsiga ansikte i spegeln en morgon, men väljer att inte göra något åt det utan fortsätter sin dag och glömmer bort att han är orakad. På samma sätt som en naturlig spegel hjälper oss att se vad som behöver ändras, är Guds ord den spegel som vi ska spegla våra liv i, och det som ska tvätta oss rena, se Ef 5:26.]
25 Men den som ständigt fäster sin blick på (stannar upp och böjer sig ner för att undersöka) den fullkomliga lagen, frihetens lag, som inte är en glömsk hörare utan en aktiv görare [som lyder], han blir salig (lycklig) i det han gör [får uppleva Guds glädje och välsignelse i sitt kristna liv].
26 Om någon tror sig vara religiös (tjänar Gud genom yttre fromma handlingar) men inte tyglar sin tunga, bedrar han sitt eget hjärta, hans fromhet (religiösa handlingar, gudstjänst) är ingenting värd. 27 Sann och obefläckad religiositet inför honom som är vår Gud och Fader är detta (de yttre fromma handlingar som kännetecknar en äkta gudstro är): att ta sig an föräldralösa barn och änkor i deras nöd [vilket kräver ett personligt engagemang för dem] och bevara sig själv obesmittad av världen.