19
Pilatus försöker frige Jesus
(Matt 27:27-31; Mark 15:16-20)
Så tog Pilatus Jesus och lät honom bli hårt pryglad (piskad med fyrtio slag). [Romarna utdelade tre typer av straff, i ökad grad av grymhet: slag, piskning och hård prygling. Det sistnämnda var det straff Jesus utsattes för. I piskan var ben och metallbitar fastbundna som rev upp huden ända in till benen. Det var inte ovanligt att offret dog under detta straff.] Soldaterna vred (flätade) ihop en krans (krona) av törne och satte den på hans huvud, och klädde honom i en purpurröd [konungslig] mantel. Sedan gick de fram till honom och sade: ”Länge leve (frid, var hälsad), judarnas konung!” och slog honom gång på gång [i ansiktet] med handflatorna.
Pilatus gick ut igen och sade till dem: ”Se här, jag för ut honom till er så att ni förstår att jag inte hittar något att anklaga honom för.” Jesus kom ut, klädd i törnekronan och den purpurfärgade manteln.
Pilatus sade till dem: ”Se, här är mannen!”
När översteprästerna och vakterna såg honom ropade de högt: ”Korsfäst! Korsfäst!” Pilatus sade till dem: ”Ta honom ni och korsfäst honom, för jag hittar inget brottsligt att anklaga honom för.”
Judarna svarade honom: ”Vi har en lag, och enligt vår lag måste han dö, för han har gjort sig till Guds Son.”
När Pilatus hörde detta blev han ännu mer oroad (rädd). Han gick tillbaka in i palatset och frågade Jesus: ”Varifrån är du [Vilken värld tillhör du]?”
Men Jesus svarade inte honom.
10 Då sade Pilatus till honom: ”Vägrar du tala med mig? Vet du inte att jag har auktoritet (makt) att antingen frisläppa dig eller korsfästa dig?”
11 Jesus svarade: ”Du skulle inte ha någon auktoritet över mig över huvud taget, om den inte vore given från ovan. Därför är den som överlämnat mig till dig [Judas, Kaifas, eller judarna] skyldig till mer (en större) synd.”
12 Från den stunden försökte Pilatus (letade han gång på gång förtvivlat efter en utväg för) att frige Jesus, men de judiska ledarna ropade: ”Friger du honom är du inte Caesars (kejsarens) vän! Den som gör sig själv till konung sätter sig upp mot Caesar (kejsaren).”
Domen
13 När Pilatus hörde detta tal förde han ut Jesus och satte sig ner på domarsätet, på en plats som kallades ”den stenlagda plattformen”, på hebreiska Gabbata. 14 Nu var det förberedelse inför påskhögtiden [då påskalammet, den ettåriga baggen, undersöktes så det var felfritt och sedan slaktades, se 2 Mos 12:2], omkring sjätte timmen. Han sade till de judiska ledarna: ”Se, här är er konung!”
 
[De övriga evangelierna anger fler tider och skriver hur Jesus korsfästs den tredje timmen judisk tid, klockan nio på morgonen. Tre timmar senare infaller ett mörker som varar tre timmar fram till klockan tre på eftermiddagen. Jesus hänger alltså totalt sex timmar på korset och dör vid den nionde timmen, se Mark 15:25, 33-34. Att Johannes anger att Pilatus dom ges ungefär vid sjätte timmen, omkring mitt på dagen enligt judisk tideräkning, för med sig en kronologisk problematik. Rättegången måste ju ha hållits innan Jesus hänger på korset.
En förklaring är att Johannes anger romersk tid, som började vid midnatt. I så fall skedde rättegången omkring klockan sex på morgonen. Dock verkar övriga tids­angivelser vara judisk tid, se Joh 1:39; 4:6; 4:52. Tidsangivelsen skulle också kunna syfta på ”efter sex timmars förhör” i de olika judiska och romerska instanserna som påbörjades under natten, och då är det omkring åttatiden på morgonen.
Det finns dock en enklare förklaring. Detta är det enda klockslaget Johannes ger i kapitel 5-22. Syftet är inte att mäta tid eftersom han skriver omkring sjätte timmen, i jämförelse med helandet i Joh 4:52 som sker exakt vid sjunde timmen. Utifrån sammanhanget verkar anledningen till tidsangivelsen ”sjätte timmen” snarare ha att göra med kopplingen till att det var då påskalammen började slaktas i templet. Mitt på dagen, den sjätte timmen, avslutades allt arbete och hela Jerusalem började förbereda påskmåltiden då man skulle äta påskalammet. Johannes fokuserar hela sitt evangelium på tecken och kopplingen mellan ”Se, här er konung” och ”Se, Guds lamm” i Joh 1:29 är slående.]
 
15 Men de ropade högt: ”Bort med honom, bort med honom! Korsfäst honom!”
Pilatus sade till dem: ”Ska jag korsfästa er Konung?”
Översteprästerna svarade: ”Vi har ingen annan kung än Caesar (kejsaren).”
Korsfästelsen
(Matt 27:33-44; Mark 15:24-32; Luk 23:33-43)
16 Då överlämnade han honom till dem för att bli korsfäst, och de tog Jesus med sig, 17 och han bar sitt kors på väg ut till en plats som kallades Skallen, på hebreiska Golgata [det latinska ordet ”calvaria”]. 18 Där korsfäste de honom, och med honom två andra, en på var sida med Jesus i mitten.
19 Pilatus lät också göra en skylt (inskription, anslag) [på latin ”titulus”, innehöll den dömdes namn och vilket brott han begått] och satte den på korset. På den stod det skrivet:
 
[Detta är] Jesus från Nasaret,
judarnas konung.
 
[De fyra evangelieförfattarna nämner alla att det stod ”judarnas konung” på skylten. De väljer dock att ta med olika delar av de inledande orden. Detta är ingen motsägelse, i stället ger de tillsammans den fulla bilden. Troligtvis hade skylten följande text: ”Detta är Jesus från Nasaret judarnas konung”, vilket är summan av Matt 27:37, Mark 15:26 och Luk 23:38. Skylten nämner alltså Jesu namn och även hans brott – judarnas konung.]
 
20 Många av de judiska invånarna i Jerusalem läste skylten, för platsen där Jesus korsfästes var nära staden, och den var skriven på hebreiska [judarnas och landets officiella språk], latin [Romarrikets officiella språk] och grekiska [det gemensamma språket inom hela romerska riket].
21 Då sade judarnas överstepräster till Pilatus: ”Skriv inte judarnas Konung. Skriv i stället: Den här mannen sade att han var judarnas konung.”
22 Pilatus svarade: ”Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.”
 
[Pilatus visste att de judiska ledarna hade manipulerat honom, se Joh 19:12. Han visste också att det var anspråket att vara Guds Son som var orsaken till deras ilska. Johannes ger sju ord från den grekiska texten i vers 19. Översatt på latin blir det ”Iesus Nazarenus Rex Iudaeorum”. Begynnelsebokstäverna i orden blir INRI, vilket ofta syns på krucifix och tavlor. Även på hebreiska blir det fyra ord. Det är naturligt att ordet ”och”, hebreiska ”We”, binder ihop titeln och brottet. Då blir texten ”Yeshua Hanotsri Wemelek Hayehudim”. Begynnelsebokstäverna bildar alltså tetragrammet – JHWH, som är Guds personliga namn. Det kan ge ytterligare en förklaring till varför ledarna var så upprörda och ville ändra texten.]
Soldaterna delar Jesu kläder
23 När soldaterna hade korsfäst Jesus, tog de hans kläder [ytter- och innerplagg] och delade dem i fyra delar, en del för varje soldat. De tog också hans tunika (långt skjortliknande underklädesplagg). Den hade inga sömmar utan var vävd i ett stycke uppifrån och ner.
 
[Här används två olika grekiska ord för kläder. Det första ordet är ”himation” och är det vanliga generella ordet för kläder. Det andra är ”chiton” och beskriver tunikan som var ett underplagg. Pluralformen av ”himation” innefattar både tunikan och manteln som var ytterplagget och i detta fall även sandaler, bälte och kanske en sjal för huvudet. Tunikan fångade soldaternas uppmärksamhet eftersom den var vävd i ett stycke. I normala fall var den sydd, men detta var den mer exklusiva sorten som var vävd i ett stycke.]
 
24 Så de sade till varandra: ”Låt oss inte dela den utan kasta lott om vem som får den.” Detta skedde för att Skriften skulle fullbordas: ”De delade mina kläder mellan sig, och kastade lott om min klädnad.” [En profetia från Ps 22:19.] Så soldaterna gjorde detta.
Jesu omsorg in i det sista
25 Vid Jesu kors stod [följande kvinnor]: hans mor [Maria], hans mors syster [troligtvis Salome, Sebedeus fru, Jakob och Johannes mor], Maria, Klopas fru, och Maria från Magdala. 26 När Jesus såg sin mor och bredvid henne den lärjunge som han älskade [Johannes], sade han till sin mor: ”Kära kvinna, se [här är] din son.” 27 Sedan sade han till lärjungen: ”Se, [här är] din mor.” Från den stunden tog lärjungen henne in till sitt hem. [Johannes tog hand om och försörjde Jesu mor.]
Det är fullbordat
(Matt 27:48-50; Mark 15:36-37; Luk 23:36)
28 Jesus visste nu att allt var fullbordat, och sade för att uppfylla Skrifterna: ”Jag är törstig.” [Ps 22:16 och Ps 69:22.] 29 Ett kärl fullt med ättikvin stod där [ett billigt surt vin som antagligen tillhörde soldaterna som korsfäst Jesus], och de fäste en svamp indränkt i ättikvin runt en isopstjälk [ca 0,5 m lång stjälk] och förde den till hans mun. [Ett knippe av isop användes när påsklammets blod ströks på dörrposten, se 2 Mos 12:22.] 30 När Jesus hade tagit emot vinet, sade han: ”Det är fullbordat (priset är helt och fullt betalt, för att aldrig mer behöva betalas)!” Han böjde ner huvudet och gav upp (överlämnade) sin ande.
 
[Dödsorsaken vid korsfästning är kvävning. Kroppen hamnar i ett sådant läge att offret ständigt måste pressa sig upp för att hämta luft vilket leder till utmattning och kvävning.]
 
31 Eftersom det var förberedelsedag, och för att förhindra att kropparna skulle hänga på korsen på sabbaten, för det var en stor sabbatsdag (högsabbat) [vilket den första dagen i det osyrade brödets högtid är, se 3 Mos 23:7], beordrade de judiska ledarna Pilatus att benen skulle krossas [för att påskynda deras död] så att de kunde ta bort kropparna. 32 Soldaterna kom och krossade benen på den förste och sedan den andre som var korsfäst med honom. 33 När de kom till Jesus och såg att han redan var död, krossade de inte hans ben, 34 men en av soldaterna stack in ett spjut i hans sida, och genast kom (strömmade) blod och vatten ut.
 
[Den tortyr som Jesus utsatts för med prygling och sedan själva korsfästelsen måste lett till stora blodförluster. Rent medicinskt gör den låga blodvolymen att offret drabbas av hypovolemisk chock. Det innebär att hjärtat skenar för att pumpa blod som inte finns. Eftersom kroppen behöver vätska för att ersätta blodförlusten, är också törst ett av symptomen, vilket Johannes noterar, se vers 28. Lungsäcken fylls också med vatten. I kroppen finns annars knappast vatten i fri form. När soldaten stack sitt spjut i Jesu sida kom troligtvis först lite vatten ut följt av en större mängd blod. Ordföljden i grekiskan behöver inte ange ordningsföljd. Att blod nämns först kan ange att det var mest blod, vilket stämmer rent medicinskt.]
 
35 Den som har sett (erfarit, varit med som ögonvittne) ger sitt bevis (vittnesbörd) för att ni också ska kunna välja att tro. [Johannes själv var med och såg korsfästelsen.] Hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning. 36 Detta skedde för att Skriften skulle fullbordas:
 
”Inget av hans ben skulle brytas.” [2 Mos 12:46]
 
37 På ett annat skriftställe står det också:
 
”De ska se på honom som de har genomborrat.” [Sak 12:10]
 
Jesu begravning
(Matt 27:57-61; Mark 15:42-47; Luk 23:50-56)
38 Efter detta frågade Josef från Arimatea Pilatus om lov att få ta ner Jesu kropp. Josef var en Jesu lärjunge, fast i hemlighet av rädsla för de judiska ledarna. Pilatus tillät det. Då gick han och tog ner Jesu kropp. 39 Nikodemus, som hade kommit till Jesus på natten, följde också med honom dit med en blandning av myrra och aloe, drygt trettio kilo. [Ordagrant hundra romerska ”litra”, där en ”litra” motsvarade 325 gram. En väldig mängd, tillräckligt mycket för en kunglig begravning, se 2 Krön 16:14. Johannes gör det tydligt att Jesus verkligen var en kung.] 40 Sedan tog de Jesu kropp och lindade in den i linnedukar med de välluktande kryddorna, så som judarna brukar förbereda en kropp för begravning.
41 Nu fanns det en trädgård intill den plats där han hade blivit korsfäst, och i trädgården fanns en ny grav (större grav byggd som ett monument, en minnesplats), där ännu ingen hade blivit lagd. 42 Där lade de Jesus, eftersom det var judarnas förberedelsedag och graven låg nära. [Sabbaten började klockan sex på fredagskvällen, och då fick inget arbete utföras, så de hade inte mycket tid på sig att förbereda kroppen och begrava den.]