23
Jesus inför Pilatus
(Matt 27:1, 2, 11-14; Mark 15:1-5; Joh 18:28-38)
1 Hela gruppen [som var samlade, medlemmarna i Stora rådet, Sanhedrin] reste sig upp och förde Jesus till Pilatus.
[Pontius Pilatus ansvarade inför den romerske kejsaren för regionerna Judéen och Samarien och bodde i Caesarea vid medelhavskusten. Eftersom Jerusalem ingick i hans område var han stationerad där under de judiska högtiderna för att snabbt kunna avstyra eventuella oroligheter och uppror bland judarna. Antagligen bodde han och hans hustru i Antoniaborgen som ligger i anslutning till tempelområdet i det nordvästra hörnet.]
2 Där [inför Pontius Pilatus] började de anklaga honom och sade: ”Vi har funnit att den här mannen förleder vårt folk. Han förbjuder att man betalar skatt till kejsaren, och han säger att han är den Smorde (Messias), en kung!”
3 Pilatus frågade honom: ”Så du är judarnas kung?”
Han svarade: ”Du själv säger det.”
4 Pilatus sade då till översteprästerna och till folket: ”Jag ser inget brottsligt hos den mannen.”
5 De insisterade kraftigt (blev än mer påstridiga) och sade: ”Han hetsar upp folket i hela Judéen [det romerska namnet för hela den judiska provinsen som bestod av Iduméen, Judéen, Samarien och Galileen], ända från Galileen [i norr] och hit [till Jerusalem i Judéen i söder].”
6 När Pilatus hörde detta frågade han om mannen var från Galileen.
7 Så fort han fick reda på att han var från Herodes område, sände han honom till Herodes som också var i Jerusalem under dessa dagar.
[Herodes Antipas regerade över Galileen och Pereen, de områden där Jesus verkade. Han bodde i Tiberias i Galileen. Både han och Pontius Pilatus var i Jerusalem under dessa dagar då påsken och Lövhyddohögtiden firades och många vallfärdade till Jerusalem.]
Jesus inför Herodes
8 När Herodes fick se Jesus blev han mycket glad. Han hade länge velat träffa honom, för han hade hört mycket om honom och hoppades nu få se honom göra något tecken. [Något spektakulärt mirakel som bevisade att han var sänd av Gud. Herodes hade tidigare velat träffa Jesus, se Luk 9:7-9.]
9 Så Herodes frågade honom upprepade gånger och med många ord, men Jesus svarade inte honom.
10 Översteprästerna och de skriftlärda stod där och anklagade honom våldsamt.
11 Även Herodes och hans livvakter [hans personliga soldater] fick förakt för honom och hånade honom genom att sätta på honom en praktfull dräkt innan han sände honom tillbaka till Pilatus.
12 Den dagen blev Herodes och Pilatus vänner med varandra; tidigare hade det rått fiendskap mellan dem.
Jesus döms till döden
(Matt 27:15-26; Mark 15:6-15; Joh 18:39-19:16)
13 Sedan kallade Pilatus till sig översteprästerna och ledarna [i Stora rådet, Sanhedrin, det högsta beslutande organet bland judarna] och folket.
14 Han sade till dem: ”Ni har fört den här mannen till mig och sagt att han förleder folket. Jag har nu förhört honom i er närvaro men inte funnit honom skyldig till det ni anklagar honom för.
15 Det gjorde inte Herodes heller, för han har ju sänt honom tillbaka till oss. Se, han har inte gjort något som förtjänar döden.
16 Därför ska jag prygla honom och sedan släppa honom.”
18 Då skrek hela folkhopen: ”Bort med honom! Frisläpp Barabbas!”
19 Detta var en man som hade kastats i fängelse för att ha lett ett upplopp i staden [Jerusalem], och även mördat.
20 På nytt talade Pilatus med dem, för han ville släppa Jesus.
21 Men de ropade: ”Korsfäst! Korsfäst honom!”
22 Då talade han till dem för tredje gången och frågade: ”Vad har han gjort för fel? Jag har inte funnit honom skyldig till något som förtjänar döden. Jag ska prygla honom och sedan släppa honom.”
23 Men de fortsatte att pressa honom hårt med höga rop och krävde att han skulle korsfästas. Deras rop blev övermäktiga (allt starkare, fick önskad effekt).
24 Pilatus gav domen att deras vilja skulle ske.
25 Han frigav den man som var fängslad för upplopp och mord, den som de ville ha, men utlämnade Jesus åt deras vilja.
Korsfästelsen
(Matt 27:32-44; Mark 15:21-32; Joh 19:17-24)
26 Medan de förde bort Jesus [mot Golgata] tog de tag i en man, Simon från Kyrene, som var på väg in [till Jerusalem] från landet. De lade korset på honom och lät honom bära det efter Jesus.
[Enligt romersk lag kunde statsanställda tvinga vem som helst att bära deras bagage och utrustning en romersk mil, 1,5 km. Simon var född i staden Kyrene i Nordafrika. Eftersom han namnges, var han antagligen en kristen, eller blev det senare, se även Mark 15:21.]
27 En stor folkmassa följde med, och [bland dem var också] kvinnor som sörjde och klagade över honom.
28 Jesus vände sig om och sade till dem: ”Jerusalems döttrar, gråt inte längre över mig, gråt i stället över er själva och era barn.
29 För det kommer en tid då man ska säga: ’Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de ofruktsamma, de moderliv som inte har fött och de bröst som inte har ammat.’
[Fruktsamhet var ett tecken på välsignelse. Denna omvända bild visar på att något är mycket fel. Det lidande som skulle komma över den judiska nationen var så stort så att kvinnor kommer att önska att de inte fött barn till världen. Den judiska historikern Josefus skriver hur mödrar åt sina egna barn i hungersnöden vid romarnas belägring av Jerusalem 66-70 e.Kr. Se även 5 Mos 28:53; 2 Kung 6:29.]
30 Då ska man säga till bergen: ’Fall över oss’, och till höjderna: ’Dölj oss.’ [Hos 10:8]
31 För om man gör så med det gröna trädet [som är svårt att antända], vad ska då inte ske med det förtorkade [som brinner lätt]?”
[Om sådant lidande kommer över Herrens Smorde, som är det gröna rotskottet från David, vad kommer då inte att ske över människor som är andligt förtorkade och staden Jerusalem, se även 1 Pet 4:17?]
32 [Jesus var inte den ende som blev korsfäst den dagen.] Två andra förbrytare (kriminella våldsmän) fördes också ut för att bli avrättade tillsammans med honom. [Vissa manuskript har ”andra, två kriminella” för att på så vis indikera att Jesus inte var en kriminell, men profetian i Jes 53:12 säger att han räknades bland de kriminella.]
33 När de kom till platsen som kallades Skallen [på hebreiska Golgata, på latin calvaria] korsfäste de honom och förbrytarna, den ene till höger och den andre till vänster.
34 Jesus sade [bedjande till sin Far]: ”Fader, förlåt dem för de vet inte vad de gör.”
Samtidigt [som han bad] delade de upp hans kläder mellan sig och kastade lott om dem,
35 och folket stod där och såg på [betraktade nyfiket vad som skedde på avstånd]. Ledarna [medlemmarna i Stora rådet, Sanhedrin, det högsta beslutande organet bland judarna] hånade honom och sade: ”Andra har han frälst (hjälpt, räddat, befriat från döden), nu får han hjälpa sig själv, om han är Guds Smorde (Messias), den utvalde.”
36 Soldaterna gjorde sig också lustiga över (retades med) honom och erbjöd surt vin [billigt vin som soldaterna brukade dricka, som också användes för att lindra smärta, se Ords 31:6]
37 och sade: ”Om du är judarnas kung, så hjälp (rädda) dig själv.”
38 Det fanns också ett anslag [kallades ”titulus” och innehöll den dömdes namn och vilket brott han begått] ovanför honom [skrivet på hebreiska, latin och grekiska, se Joh 19:20. Det angav grunden för domen, och var också avsett att håna judarna]:
”Detta är [Jesus från Nasaret]
judarnas konung.”
[De fyra evangelieförfattarna nämner alla att det stod ”judarnas konung” på skylten. De väljer dock att ta med olika delar av de inledande orden. Detta är ingen motsägelse, i stället ger de tillsammans den fulla bilden. Troligtvis hade skylten följande text: ”Detta är Jesus från Nasaret, judarnas konung”, vilket är summan av Matt 27:37, Mark 15:26 och Joh 19:19. De hebreiska begynnelsebokstäverna bildar tetragrammet JHWH. Kanske anledningen till varför de judiska ledarna ville ändra texten, se Joh 19:20-22.]
39 Den ene av förbrytarna som hängde där [stämde in i cynismen och] smädade honom och sade upprepade gånger: ”Är inte du den Smorde (Messias)? Hjälp (rädda) då dig själv och oss.”
40 Men den andre [brottslingen] tillrättavisade honom: ”Är du inte ens rädd för Gud, du som har fått samma straff?
41 Vi får vad vi förtjänar eftersom vi har begått brott, men den här mannen har inte gjort något ont alls.”
42 Sedan sade han till Jesus: ”Herre, tänk på mig när du kommer till ditt rike.” [Andra manuskript har ”kommer med ditt rike”.]
43 Jesus svarade: ”Sannerligen säger jag dig (jag lovar dig med säkerhet), i dag ska du vara med mig i paradiset.”
[Ordet ”paradiset” har persiskt ursprung och beskriver en anlagd trädgård eller park. Det är en rofylld och glädjerik plats och används i den grekiska översättningen av Gamla testamentet om Edens lustgård, se 1 Mos 2:8. Ordet används tre gånger i Nya testamentet. I 2 Kor 12:4 beskriver det den ”tredje himlen”, och i Upp 2:7 syftar det på det återupprättade Edens lustgård. Brottslingens omvändelse i livets sista ögonblick gör att han kan se fram emot en evighet tillsammans med Jesus.]
Jesus dör
(Matt 27:45-56; Mark 15:33-41; Joh 19:28-30)
44 Det var nu omkring den sjätte timmen (mitt på dagen). Då kom ett mörker över hela landet som varade ända till nionde timmen (klockan tre),
45 och solen förmörkades. [Detta profeterades i Amos 8:9.] Förhänget i templet brast (delades) i två delar, uppifrån ända ner.
[Förlåten avskilde den allra heligaste delen av templet, se Heb 9:3. Att det revs itu uppifrån betonar att det var Gud som öppnade vägen för människan att ha gemenskap med honom. Förlåten var vävd i ett stycke och broderad med blå och purpurröda färgtoner, se 2 Mos 26:30-33. Den judiska historieskrivaren Josefus beskriver tyget som magnifikt och hur mönstret och färgerna blev som en bild av universum. De exakta dimensionerna på förlåten är inte kända, men den bör ha haft samma mått som Salomos tempel, vars ytterbredd var 10 meter, se 1 Kung 6:2. Herodes den store ökade höjden, så draperiet kan ha haft en storlek på omkring 9 x 15 meter. Enligt tidig judisk tradition var tjockleken en decimeter. Även om just det måttet troligen är en överdrift, var draperiet enormt och kunde omöjligt rivits isär av mänsklig hand. Att förlåten brast måste ha gjort djupt intryck på prästerna i templet. Det är intressant att i den judiska skriften Talmud nämns flera oförklarliga händelser i templet fyrtio år innan det förstördes 70 e.Kr.]
46 Jesus ropade med hög röst: ”Fader, i dina händer överlämnar (anförtror) jag min ande.” [Citat från Ps 31:6 som är en förtröstansfull psalm.] Med dessa ord gav han upp andan.
47 När officeren (centurionen) [som förde befälet vid Golgata] såg vad som skedde, prisade han Gud och sade: ”Denne man var verkligen oskyldig (rättfärdig)!”
48 Folkskaran som hade samlats som åskådare för att se på detta skådespel vände hem igen när det var över och slog sig för bröstet [som är ett tecken på sorg och ånger].
49 Och alla Jesu vänner (de som kände honom personligen), inklusive kvinnorna som hade följt honom från starten i Galileen, stod på avstånd och såg allt detta.
Jesus begravs i Josefs grav
(Matt 27:57-61; Mark 15:42-47; Joh 19:38-42)
50 Nu fanns där en rådsherre [medlem av Stora rådet, Sanhedrin] som hette Josef. Han var en god och rättfärdig man
51 som inte samtyckt till vad de beslutat och gjort. Han var från staden Arimatea i Judéen och han väntade på Guds rike.
52 Josef gick till Pilatus och frågade om han fick ta hand om Jesu kropp. [Han ville ge honom en värdig begravning.]
53 Sedan tog han ner kroppen, svepte den i en linneduk och lade den i en uthuggen klippgrav där ingen ännu hade blivit lagd.
54 Det var förberedelsedag, och sabbaten skulle just börja. [Solen var på väg ned, vid den här tiden på året sker det vid 18-tiden. Det var fredagskväll, och sabbatshögtiden höll på att inledas.]
55 Kvinnorna som hade följt Jesus från Galileen följde tätt efter [Josef från Arimatea och Nikodemus som tog Jesu döda kropp till en klippgrav nära Golgata] och såg graven och hur hans kropp lades i den.
56 Sedan vände de hem och tillredde aromatiska (väldoftande) kryddor och balsam. [De köper även mer kryddor på lördagskvällen efter veckosabbaten, se Mark 16:1]. [De ville slutföra det Josef och Nikodemus hade påbörjat och ge Jesus en fullständig judisk begravning, se Joh 19:38-42. Kryddorna användes för att dölja lukten från den döda kroppen.]
15 – 16 Nisan (torsdag kväll – lördag eftermiddag)
[Jesus vilar i graven. År 30 e.Kr. är det två sabbater efter varandra. Den första dagen i det osyrade brödets högtid Nisan 15 är en höghelig sabbat. Den följs av veckosabbaten Nisan 16 som varar från fredag kväll till lördag eftermiddag, se Matt 28:1.]
På sabbaten höll de sig i stillhet efter lagens bud.