26
Förberedelser för Jesu död
(Mark 14:1-2; Luk 22:1-2; Joh 11:45-53)
1 När Jesus hade avslutat sitt tal [svarat på frågorna om sista tiden, se Matt 24:4-25:46] sade han till sina lärjungar [där de satt på Olivberget på tisdagseftermiddagen]:
2 ”Ni vet att om två dagar är det påsk, då ska Människosonen utlämnas för att korsfästas.”
[Ordet påsk är en försvenskning av det hebreiska ordet ”pesach” som betyder ”gå förbi”, se 2 Mos 12:11-13. Påsken firas till minne av uttåget ur Egypten, och hur dödsängeln passerade förbi de hus vars dörrposter strukits med blod från ett lammoffer. Den började efter solnedgången den 14:e dagen i den första månaden Nisan, vilket antagligen är torsdag kväll enligt den då vanligaste judiska kalendern.]
De religiösa ledarna planerar att döda Jesus
3 [Parallellt med Jesu förberedelser för sin död, planerar det religiösa ledarskapet hur de ska döda honom. Matteus ordval ”sedan” kan antingen vara kronologiskt eller tematiskt där han redogör för alla de olika förberedelserna som pågår på olika håll.]
Sedan samlades översteprästerna och folkets äldste [som utgjorde Sanhedrin] i den öppna gården [i mitten av huset] hos översteprästen, som hette Kaifas.
4 De planerade (rådgjorde tillsammans olika alternativ för) hur de skulle kunna gripa Jesus i hemlighet och döda honom.
5 Men de sade: ”Inte under högtiden så att det uppstår oro bland folket.”
[Många judar vallfärdade till Jerusalem, åtminstone en gång per år. Under påskhögtiden var staden full av pilgrimer. Många av dem såg Jesus som en profet och ledarskapet ville inte skapa oro, dock ändrade man sig senare, se vers 14-15. Kaifas var överstepräst 18-36 e.Kr. Hans svärfar Hannas som tidigare varit överstepräst från 6-15 e.Kr. fortsatte att vara inofficiell överstepräst bland judarna, se Joh 18:13-24.]
Jesus förbereds inför sin begravning
(Mark 14:3-9; Joh 12:1-8)
6 [Matteus anger inte exakt vilken dag Jesus smörjs. Det kan vara två dagar före påsken, se vers 2, eller före intåget till Jerusalem, se Joh 12:1-8. Det kan vara en frukost, tidig lunch eller kvällsmat, se Matt 22:4; Luk 14:12. Oavsett när så hör händelsen tematiskt hemma här för att beskriva hur Jesus förbereds för korset. Festen är hemma hos en man som hade lidit av spetälska som var en svår hudsjukdom. Det är uppenbart att han inte längre var sjuk för i så fall skulle inte någon jude kunnat vara i samma rum utan att bli ceremoniellt oren. Det är troligt att det var Jesus som helat honom. Simon var ett mycket vanligt namn på Jesu tid och denne Simon omnämns inte någon annanstans i Bibeln. I Betania bodde också syskonen Marta, Maria och Lasarus.]
Sedan var Jesus i Betania, i Simon den spetälskes hus.
7 Där kom en kvinna [Martas syster Maria, se Joh 12:3] fram till honom med en alabasterflaska med mycket dyrbar nardusbalsam [exklusiv parfym från norra Indien], och hon hällde ut den över hans huvud, där han låg till bords.
8 När lärjungarna såg detta blev de förargade (kände ilska på grund av att de upplevde att något orätt skedde). De sade [initiativtagaren till klagomålet var Judas, se Joh 12:4-6]: ”Vilket slöseri!
9 Den parfymen hade kunnat säljas för en stor summa [pengar, en årslön för en arbetare, se Joh 12:5], som man kunnat ge åt de fattiga.”
10 Men Jesus visste [vad lärjungarna hade sagt till varandra och direkt till kvinnan] och sade till dem: ”Varför besvärar (trakasserar, skuldbelägger) ni kvinnan? Hon har gjort en god (ärofull, vacker) gärning mot mig.
11 De fattiga har ni alltid hos er, men mig har ni inte alltid.
12 När hon hällde denna balsam över min kropp förberedde hon min begravning.
13 Jag säger er sanningen (amen), överallt i världen där evangeliet förkunnas ska man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”
Judas förbereder förräderiet mot Jesus
(Mark 14:10-11; Luk 22:3-6)
14 [Till skillnad från Marias generösa gåva till Jesus i ren kärlek värd en årslön, följer Judas förräderi där han är villig att sälja Jesus för trettio silvermynt. Ordet för silvermynt är ett generellt ord. Det är dock troligt att det syftar på det feniciska silvermyntet tetradrakma, den enda godkända valutan i templet. Myntet som även kallades shekel motsvarade fyra denarer, där en denar var en dagslön. Judas pris på Jesus var alltså fyra månadslöner, en tredjedel av värdet av Marias olja. Trettio shekel var också priset för en slav, se 2 Mos 21:32.]
Då gick en av de tolv [apostlarna], Judas Iskariot, till översteprästerna.
15 Han sade: ”Vad är ni villiga att ge mig om jag överlämnar honom åt er?” Då vägde de upp och betalade honom trettio silvermynt [shekel].
16 Från den stunden sökte han efter ett lämpligt tillfälle att förråda honom.
Påskmåltiden förbereds
(Mark 14:12-21; Luk 22:7-13)
17 Nu, före (den första) [högtidsdagen i] det osyrade brödets högtid [då man bakade bröd utan jäst för att påminna om uttåget ur Egypten], kom lärjungarna till Jesus och frågade: ”Var vill du att vi ska förbereda påskmåltiden åt dig?”
18 Han svarade: ”Gå in i staden och säg till en man där: ’Mästaren säger: Min tid är nära, jag vill hålla påskmåltiden i ditt hus med mina lärjungar.’ ”
19 Lärjungarna gjorde som Jesus hade befallt och förberedde påskmåltiden.
[Det finns olika syn på om detta är en traditionell judisk Sedermåltid som åts kvällen den 15 Nisan, eller en måltid kvällen innan. Johannes skriver att det sker ”innan”, se Joh 13:1. Lärjungarna tror också att Judas ska gå ut och handla något inför högtiden, se Joh 13:29. Matteus använder grekiska ordet ”protos” i vers 17 som kan betyda ”före” högtiden eller på ”den första” dagen på högtiden. Se även 1 Kor 5:7 där Jesus ”är påskalammet”.]
Den sista måltiden
20 När det nu blivit kväll, lade han sig till bords med de tolv.
21 Medan de åt sade han: ”Jag säger er sanningen, en av er ska förråda mig (överlämna mig).”
22 Då blev de djupt sårade (ledsna) och började fråga honom en efter en: ”Det är väl inte jag, Herre?”
23 Då svarade han: ”Den som tillsammans med mig har doppat sin hand i skålen [doppat bröd i fatet med sås av dadlar, russin och vinäger], han kommer att förråda mig. [Uttrycket ’doppat sin hand i skålen’ behöver inte vara ett tecken som pekar ut Judas, utan kan också mer generellt betyda ’att dela måltiden och gemenskapen’.]
24 Människosonen ska gå bort, exakt som det står skrivet om honom, men ve (uttryck för intensiv förtvivlan) över den människa som det sker genom! Det hade varit bättre för honom att han inte hade blivit född.”
25 Judas, som skulle förråda honom, sade: ”Rabbi, det är väl inte jag?” Jesus svarade: ”Du har själv sagt det.”
[I Johannes mer detaljerade beskrivning gestikulerar Petrus till Johannes, som sitter närmast Jesus, och ber honom fråga vem det är. Jesus doppar då ett bröd och ger det till Judas. Trots det verkar inte Johannes och Petrus förstå vem det var, se Joh 13:18-30.]
Brödet och vinet - nattvarden
(Mark 14:22-26; Luk 22:14-23; 1 Kor 11:23-26)
26 Medan de åt, tog Jesus ett bröd och när han hade välsignat det, bröt han det och gav det till lärjungarna och sade: ”Ta emot, ät, detta är min kropp!”
27 När han hade tagit en bägare och tackat [Gud] för den sade han medan han gav dem: ”Drick av detta vin, var och en av er,
28 för detta är mitt blod, blodet för ett nytt (en ny sorts) förbund, som är utgjutet för många för att ge förlåtelse (befrielse från synder).
29 Jag säger er: Jag ska inte dricka av den frukt som kommer från vinträd, förrän den dag då jag dricker det på nytt (i bättre kvalitet) i min Faders kungarike.”
30 [Måltiden som varade i flera timmar var nu klar.] När de sjungit en lovsång (hymn), gick de ut till Olivberget.
[Under påskmåltiden sjöng man först Psalm 113 och 114, efter måltiden sjöng man Psalmerna 115-118.]
Jesus förutsäger Petrus förnekelse
(Mark 14:27-31; Luk 22:31-34; Joh 13:36-38)
31 Då [medan de vandrade ut från Jerusalem via Kidrondalen mot Getsemane] sade Jesus till dem: ”Denna natt ska ni alla komma på fall (ta anstöt, överge mig) för min skull, för det står skrivet:
Jag ska slå (dräpa) herden,
och fåren i hjorden ska skingras.
[Jesus citerar fritt från Sak 13:7.]
32 Men efter min uppståndelse ska jag gå före er till Galileen.”
33 [Lärjungarna och Petrus som deras talesman, se vers 35, går emot Jesu ord.] Petrus svarade honom: ”Även om alla andra kommer på fall (tar anstöt, överger) för din skull, så ska då jag aldrig komma på fall.”
34 Jesus sade till honom: ”Jag säger sanningen till dig, i natt innan en [enda] tupp har galt kommer du att ha förnekat mig tre gånger.”
35 Petrus [som bara var några timmar från att förneka Jesus] svarade honom: ”Om jag så måste dö med dig, ska jag aldrig förneka dig.” Samma sak sade också alla de andra lärjungarna.
I Getsemane
(Mark 14:32-42; Luk 22:39-46)
36 [Getsemane betyder ”olivpress” på hebreiska. Det var en olivodling vid foten av Olivberget omgärdad av en mur med en eller flera olivpressar. Platsen var bekant och kanske ägdes den av någon vän till Jesus eller av hans lärjungar. Liksom mycket annat i Bibeln inte är en slump, är just den plats där oliver pressades och krossades, där Jesus prövas och pressas till det yttersta.]
Sedan gick Jesus med dem till ett ställe som heter Getsemane. Han sade till [åtta av] sina lärjungar: ”Sitt kvar här [vid ingången till trädgården], medan jag går dit bort och ber.”
37 Han tog med sig Petrus och Sebedeus båda söner [Jakob och Johannes]. Jesus började känna sorg (bedrövelse) och en enorm tyngd kom över honom (det starkaste grekiska ordet för psykisk press).
38 Sedan sade han till dem: ”Min själ är djupt bedrövad, ända till döds [jag förgås av själslig ångest]. Stanna här och vaka (var vakna, och be) med mig!”
Jesus ber första gången
39 Han gick lite längre bort, kastade sig till marken och bad: ”Min Fader, om det är möjligt, låt denna bägare [lidande och straffet för mänsklighetens synd, se Matt 20:22-23] gå förbi mig. Men inte som jag vill, utan som du vill.”
40 När han kom tillbaka till lärjungarna [Petrus, Jakob och Johannes] och fann dem sovande, sade han till Petrus: ”Så ni orkade inte ens hålla er vakna en timme med mig?
41 Ni måste vaka (vara vakna, alerta), och be, så att ni inte kommer i frestelse! Anden är villig, men köttet är svagt [den syndfulla naturen kan lätt bli frestad].”
Jesus ber andra gången
42 Han gick bort på nytt och bad för andra gången: ”Fader, om denna bägare inte kan gå förbi mig utan jag måste dricka den, så låt din vilja ske.”
43 När Jesus kom tillbaka fann han dem sovande igen. Deras ögon var så tyngda av sömn.
Jesus ber tredje gången
44 Så han lämnade dem och gick bort och bad för tredje gången med samma ord.
45 Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och sade till dem: ”Ja, ni sover fortfarande och vilar er. Men nu är stunden här då Människosonen ska överlämnas i syndares händer.
46 Stå upp, låt oss gå! Han som ska förråda mig är nära.” [Jesus såg troligen nu fackelljusen av den stora folkskaran som närmade sig.]
Med svärd och påkar
(Mark 14:43-52; Luk 22:47-53; Joh 18:1-11)
47 Medan han ännu talade kom Judas, en av de tolv. Med honom var en stor folkskara [romerska soldater, se Joh 18:3, och tempelvakter, se Luk 22:52] beväpnade med svärd och påkar, utsänd av översteprästerna och folkets äldste.
48 Förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken, och sagt: ”Den som jag hälsar genom att kyssa är det, grip honom.”
49 På en gång gick Judas fram till Jesus, och sade: ”Var hälsad (med glädje), rabbi (min lärare)”, och kysste honom intensivt.
50 Jesus sade till honom: ”Min kamrat, du är här av en anledning ...”
[Meningen är inte fullständig, det är en ”aposiopesis”. I stället för att skriva ”du är här av en anledning – gör vad du ska göra” eller ”gör det inte” förstärks bilden för läsaren. Det kan också vara ett sätt att visa på att samtalet avbryts och man kommer fram för att gripa Jesus.
Här används inte heller det vanliga ordet för vän och ömsesidig vänskap, ”philos”, utan ”hetairos” som kan översättas med kamrat eller kompanjon. Ordet användes också inom judendomen för någon som var kvalificerad att vara en religiös lärare, men ännu inte var officiellt ordinerad. Att Jesus använder detta ord här kan visa på en utsträckt hand, Jesus vill vara vän, men vänskapen behöver bekräftas. De två andra gångerna ordet används i Nya testamentet är Matt 20:13 och Matt 22:12. I båda dessa verser visar det sig att den andra parten har onda intentioner.]
Då gick de fram och grep Jesus och höll fast honom.
51 En av dem som var med Jesus lyfte handen och drog sitt svärd. Han gjorde ett utfall mot översteprästens tjänare och högg av honom örat.
[Det var Petrus som utdelade hugget mot tjänaren som hette Malkus, se Joh 18:10. Petrus siktade troligen inte på örat utan halsen, men Malkus duckar så att bara örat träffas. Läkaren Lukas beskriver också hur han helas av Jesus, se Luk 22:51. Att det bara är Johannes som nämner namnen på de inblandade, kan bero på att han skriver sitt evangelium när Petrus redan är död. De övriga evangelieförfattarna måste vara försiktigare. De vill inte utlämna Petrus namn eftersom det kunde få juridiska följder för honom.]
52 Då sade Jesus till honom: ”Lägg tillbaka ditt svärd. Alla som drar svärd ska dödas med svärd.
53 Tror du inte att om jag bad min Fader skulle han genast skicka mer än tolv legioner [ett romerskt mått, motsvarar mer än 80 000] änglar till min hjälp?
54 Men hur skulle då Skrifterna kunna uppfyllas som säger att detta måste hända?”
55 I samma stund sade Jesus till folkskaran: ”Som mot en brottsling (rövare som rånade och överföll människor) har ni gått ut med svärd och påkar för att fängsla mig. Dag efter dag satt jag i templet och undervisade utan att ni grep mig.
56 Men allt detta har hänt för att profeternas skrifter skulle uppfyllas.” Då övergav alla lärjungarna honom och flydde.
Falska anklagelser
(Mark 14:53-65; Luk 22:54-55; 22:63-71; Joh 18:12-14; 18:19-24)
57 [Det Stora rådet, Sanhedrin, det högsta beslutande organet bland judarna med 71 medlemmar från fariséerna och saddukéerna var helt eller delvis samlade hemma hos översteprästen och väntade på att Jesus skulle föras dit, se vers 3. Rådet kunde aldrig på eget initiativ lägga fram en anklagelse, bara om vittnen kom och begärde få sin sak prövad togs frågan upp. Det var därför någon var tvungen att ange honom och man behövde även vittnesmål mot Jesus.]
De som hade gripit Jesus förde honom till översteprästen Kaifas, där de skriftlärda och de äldste hade samlats.
58 Petrus följde efter på avstånd, ända till översteprästens innergård. Där satte han sig bland tjänarna [både husets tjänare och tempelvakter som nyss varit med och gripit Jesus] för att se slutet.
[Även Johannes var i Kaifas hus. Det var han som hade talat med tjänsteflickan som vaktade porten som då släppt in Petrus, se Joh 18:15-27.]
59 Översteprästerna och hela rådet [Sanhedrin] sökte få fram något falskt vittnesmål mot Jesus så att de kunde döma honom till döden,
60 men de lyckades inte trots att många falska vittnen trädde fram. Till sist trädde två män fram
61 som sade: ”Han har sagt att han kan riva ner Guds tempel och bygga upp det igen på tre dagar.”
62 Då reste sig översteprästen och frågade: ”Ska du inte svara? Vad är det dessa män anklagar dig för?”
63 Men Jesus var tyst [Jes 53:7]. Översteprästen sade: ”Jag uppmanar dig under ed inför den levande Gudens namn, säg oss om du är den Smorde (Messias), Guds Son.”
64 Jesus svarade: ”Du har själv sagt det. Men jag säger er: efter detta ska ni få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens skyar.”
65 Då slet översteprästen sönder sina kläder.
[Att slita sönder sina kläder var det judiska uttrycket för att visa häftig sorg eller fasa, se 1 Mos 37:29, 34; 2 Kung 18:37; 19:1; Jer 41:5; Apg 14:14. Här används det generella grekiska ordet för kläder, ”himation”. I pluralformen beskriver det ofta både de innersta kläderna, tunikan, och manteln som var ytterplagget. Utifrån Mark 14:63 förstår vi att det här syftar på de två tunikorna som välbärgade personer bar, se Mark 6:9. Ordet ”slita sönder” förstärker att det var en dramatisk scen. Översteprästen tog tag i halslinningen med sina händer och rev upp sina båda tunikor någon decimeter. Lagen förbjöd översteprästen att riva sönder sina kläder för privat sorg, se 3 Mos 10:6; 21:10. Dock verkar detta vara tillåtet då han agerade som en domare och uttryckte sin förskräckelse över en hädelse som yttrats i hans närvaro.]
Han sade: ”Han har hädat. Vad behöver vi nu ha fler vittnen till? Ni har nu själva hört hädelsen.
66 Vad säger ni?”
De [översteprästerna som var samlade i Stora rådet] svarade: ”Han förtjänar döden.”
67 Sedan spottade de honom i ansiktet [ett uttryck för det största förakt] och slog honom, och några gav honom örfilar
68 och sade: ”Profetera för oss, den Smorde (Messias, Kristus)! Vem var det som slog dig?”
Petrus förnekar Jesus
(Mark 14:66-72; Luk 22:54-62; Joh 18:15-18; 18:25-27)
69 [Matteus målar upp två händelser som sker parallellt. Samtidigt som Jesus förhörs inne i ett av rummen av de högsta judiska ledarna och bekänner sig som Guds Son, får Petrus några enkla frågor av en ringa tjänsteflicka, och han förnekar Jesus.]
Petrus satt ute på gården [och värmde sig vid en eld tillsammans med husets tjänare och tempelvakter, se Joh 18:18]. En av tjänsteflickorna kom fram till honom och sade: ”Du var också med Jesus från Galileen.”
70 Men han förnekade detta inför dem alla och sade: ”Jag förstår inte vad du menar.”
71 Han gick ut mot porten [huvudingången till Kaifas hus]. Där såg en annan kvinna honom, och hon sade till dem som stod där i närheten: ”Han där var tillsammans med Jesus från Nasaret.”
72 Han förnekade det på nytt och svor en ed [vilket innebar att han inför Guds namn lovade att det han nu sade var sanning]: ”Jag känner inte den mannen.”
73 En stund senare [en timme, se Luk 22:59] kom de som stod där [vid porten] fram till Petrus och sade: ”Visst är du också en av dem. Det hörs på dialekten (talet).” [Uppe i Galileen pratade man en bredare lantligare dialekt som inte gick att dölja.]
74 Då började han förbanna [önska sig själv förbannad av Gud, om det han sade inte var sant] och svor på nytt en ed [vid Guds namn och sade sedan]: ”Jag känner inte den mannen.” I samma ögonblick gol en tupp.
75 Då kom Petrus ihåg vad Jesus hade sagt [i vers 34]: ”Innan en [enda] tupp gal ska du ha förnekat mig tre gånger”, och han gick ut och grät bittert.