Rut
Inledning
Två böcker i Bibeln är namngivna efter kvinnor, Ester och Rut. Båda böckerna beskriver äktenskap mellan en jude och en icke-jude. Ester var en judisk kvinna som gifte sig med den persiske kungen Ahasverus. Den moabitiska Rut gifter sig med Boas, en framträdande judisk man. En annan likhet är att båda kvinnorna har en speciell plats i Guds plan. Gud använde Ester för att rädda det judiska folket från att bli utplånat. Rut har en viktig roll i den messianska genealogin, hennes barnbarnsbarn är David som finns med i Jesu släkttavla, se Matt 1:5.
Det finns också likheter med Jobs bok där mänskligt lidande och tragedi speglas utifrån en mans perspektiv. Här i Ruts bok är det flera kvinnors öden som skildras. Två av de mest utsatta grupperna vid den här tiden var änkor och utlänningar. Noomi är en äldre änka, och Rut är både änka och utlänning. Boken har ett lyckligt slut, och det beror på tre faktorer:
1. Gud har gett instruktioner i Mose lag för att ta hand om dessa utsatta grupper.
2. Det fanns människor som hade ett gott hjärta och följde dessa lagar under den här perioden.
3. Gud i sin omsorg ordnade så att rätt personer fanns på rätt plats i rätt tid.
Eftersom boken har många detaljer kring vårens skördar läses den bland judarna vid skördehögtiden Shavuot, veckohögtiden på våren som vi kallar pingst, se Rut 2:23.
Rut är en bok om nåd. Det hebreiska ordet ”chesed” används tre gånger, se Rut 1:8; 2:20; 3:10. Ordet är rikt och beskriver kärlek, genuin godhet och trofasthet som går längre än vad som behövs. Bakom alla små detaljer i boken anas också Guds stora frälsningsplan och den Gud som är kärlek. I boken kan vi följa en kedja av händelser som leder till något större än någon kunnat ana. Vem kunde tro att en hednisk kvinna skulle få bli en del i det messianska hoppet? Här är några exempel på ”chesed”:
• Rut vägrar överge änkan Noomi och följer med henne, trots att hon inte behövde det.
• Boas går längre än vad som krävs för att hjälpa Rut och Noomi.
• Noomi hjälper Rut att träffa Boas.
• Boas innesluter både Noomi och Rut i sin omsorg.
• Boas gifter sig med Rut, även om han inte behövt göra det.
• En rad av händelser leder till att David föds, och slutligen – Messias!
Rut är inte bara en spännande historisk skildring av två kvinnors livsöden, utan också en profetisk bok. Boken avslutas med en släkttavla där det sista namnet är David – det centrala namnet i den messianska släkttavlan! Boas fungerar som en återlösare, hebreiska ”Goel”, och har många paralleller med Jesus. Boas var från Betlehem av Juda stam precis som Jesus, se Mika 5:2. Bara Gud kan betala lösensumman, därför sände han sin egen son som betalade priset med sitt blod, se Joh 1:29; Apg 20:28. När Johannes i Bibelns sista bok får blicka in i framtiden så är det lejonet av Juda stam som återlöser hela jorden, se Upp 5:1-5.
Det finns även en fin typologi i de två kvinnor som är bokens huvudpersoner, judiska Noomi och den moabitiska Rut. De är båda änkor och i behov av en återlösare. Rut som är en hedning, får inympas i Guds folk som ett resultat av Noomis exil. Församlingen, som mestadels består av hedningar, fick komma till Gud genom att Israel gick i exil i den så kallade diasporan. Det finns en fin harmoni mellan dessa två kvinnor. Rut ersätter inte Noomi, istället blir båda kvinnorna återlösta, och de har ett så nära vänskapsband att Ruts son kallas Noomis son. Här finns inte rum för någon ersättningsteologi där församlingen ersätter Israel. Boken är en mönsterbild för Guds frälsningsplan för både judarna och hedningarna, se Rom 9-11.
Den närmste återlösaren namnges inte. I motsats till Boas, som representerar Jesus och visar kärlek mot Rut, har denne man inget intresse för kvinnorna, han är bara ute efter deras mark. Hade Rut inte vädjat till Boas skulle den närmsta återlösaren fortsatt haft Rut och Noomi under sitt slaveri. En del ser honom som en bild på den mänskliga naturen, oförmögen att frälsa, se Ps 49:8-10. I ljuset av Bibelns stora budskap är han en passande bild på den här världens härskare, djävulen, som har människor i sitt våld, se Matt 4:8-9; Joh 8:44; 12:31; 2 Kor 4:4; 1 Joh 5:19. Han står i kontrast till Boas som visar sann kärlek mot Rut och Noomi och gör allt för att återlösa dem, se Apg 10:38; Heb 12:2.
Det går också se den helige Ande i den icke namngivne tjänaren som presenterar Rut för Boas, se Rut 2:5-6. Även förskottsbetalningen med sex mått korn, se Rut 3:17, för tankarna till pingstdagen och högtiden Shavuot, se 2 Mos 34:22; Apg 2:1-3; Ef 1:14.
Ruts bok är församlingens bok i GT. Hela berättelsen är en profetisk framställning om hur Gud har planerat hela världens frälsning, både judarnas och hedningarnas. Sammanfattningsvis går det att se följande profetiska roller:
• Boas – Jesus
• Noomi – Israel
• Rut – hedningarna som blir frälsta
• Orpa – hedningarna som förkastar frälsningen
• Boas icke namngivna tjänare – Den Helige Ande
• Den närmaste, icke namngivna, återlösaren – djävulen
• Elimelek – Guds ursprungliga tanke för människan
• Mahlon – den sjuka människan som behöver en återlösare
• Kiljon – den klena människan som inte vill bli återlöst
Boken skildrar även behovet av omvändelse och tro, se Heb 6:1. Både Noomi och Rut var i ett främmande land med främmande gudar, men vände tillbaka hem. Rut lämnar Moab helt när hon säger till Noomi ”ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud”, se Rut 1:16. I och med det valde hon att följa Israels Gud och aldrig ha några andra gudar jämte honom, se 2 Mos 20:3. Hon blev inympad i Israels släkte. Hon var gift med Noomis son, men de hade bott i Moab. Nu lämnar hon det sista bakom sig och dedikerar sig till sitt nya liv och resten av boken visar hur hon underordnar sig Israels lag och följer den. Detta är en vacker bild av vad omvändelse innebär. Alla har möjlighet att bli inympade i Israel, det utvalda folket, genom att bli ett med Jesus. Men, för att det ska vara möjligt krävs en omvändelse, dvs. att helt lämna det som har varit, släppa taget om alla avgudar.
Även platserna är symboliskt laddade. Tröskplatsen, där kapitel 3 utspelar sig, är ofta en bild på dom i Bibeln, se Hos 13:3; Ps 1:4. Johannes döparen refererar till hur Jesus en dag ska rensa sin tröskplats och skilja mellan agnarna och vetet, se Matt 3:12. När Rut lägger sig vid Boas fötter agerar hon i tro. Hon har förstått att Boas är en god man och böjer sig ödmjukt och villigt under honom. Messias är världens frälsare och återlösare, se 1 Joh 4:14; Ps 19:15. Något som Job förstått när han sade: ”jag vet att min återlösare lever”, se Job 19:25.
Skriven: Omkring 1000 – 800 f.Kr. David regerade ca 1010-970 f.Kr. och nämns vid namn, se Rut 4:17, 22. Författaren förklarar äldre traditioner om sandalens betydelse vid en affärsuppgörelse, se Rut 4:7, vilket indikerar att boken är skriven senare än när händelserna utspelar sig.
Berör tidsperioden: Domartiden, 1375 – 1050 f.Kr. Troligtvis omkring 1100-talet då Jefta och Simson var domare, se Dom 10-12
Författare: Okänd, enligt judisk tradition domaren och profeten Samuel under tidigt 1000-tal f.Kr. sedan han smort David till kung. David nämns i Rut 4:17 som kulmen på berättelsen om Rut. Davids son Salomo nämns inte, vilket tyder på att författaren kan varit samtida med David och då i början av hans regeringsperiod. David var 30 år när han blev kung, och regerade i 40 år under perioden 1010-970 f.Kr., se 2 Sam 5:4.
Struktur:
Introduktion – 1:1-5
Akt 1. Tillbaka till Betlehem – kap 1
Akt 2. Rut möter Boas – kap 2
Akt 3. Tröskplatsen – kap 3
Akt 4. Boas återlöser Rut – kap 4
Avslutning – släkttavla
1
Introduktion
Till Moab
1 På den tiden när domarna [judiska folkets andliga och militära ledare, se Dom 2:16] regerade blev det svält i landet.
[Domartiden är en omkring 300 år lång period i judarnas historia, efter ökenvandringen och innan monarkin. Det är en mörk tid i Israels historia. Det råder anarki, med inbördes strider mellan de tolv stammarna men också med grannländerna.]
Då gav sig en man i väg från Betlehem i Juda med sin hustru och sina båda söner för att bo en tid i Moabs land.
2 Mannen hette Elimelek, hans hustru Noomi och hans båda söner Mahlon och Kiljon. [Elimeleks namn betyder: ”min Gud är kung”; Noomi ”välbehag/den ljuva”; sönerna ”sjuklig” och ”bräcklig/vekling”.] Familjen var efratiter från Betlehem i Juda. [Efrata var ett område kring Betlehem, se 1 Mos 35:19; 1 Sam 17:12; Mika 5:2.] De kom till Moabs land och stannade där.
[Första kapitlet börjar och slutar i den lilla staden Betlehem i Juda. Det är en nästan ironisk poäng att det är hungersnöd i Bet-lechem, på hebreiska ”brödhuset”. Den naturliga orsaken till hungersnöden var troligtvis flera år med torka och uteblivna skördar. Ur ett teologiskt perspektiv fanns också andliga orsaker. Israels folk hade övergett Gud och hängett sig åt avgudar, och en konsekvens av detta var att Guds beskyddande hand lämnade folket, se 3 Mos 26:18-20; 5 Mos 28:23-24.
Moab ligger öster om Döda havet, se 1 Mos 19:37; 4 Mos 31:12. Bara någon generation tidigare hade israeliterna varit i strid med Moab, se Dom 3:12. Beslutet att bege sig till Moab, och inte till sina judiska bröder öster om Jordanfloden, kan beskriva det andliga avfallet. Giftermål med moabitiska kvinnor var inte förbjudet, men ingen moabit, eller hans söner till tionde generationen, tilläts upptas i Herrens församling, se 5 Mos 23:3-6. Anledningen var folkets ursprung, incestrelationen mellan Lot och hans äldsta dotter, se 1 Mos 19:33. Vidare var det Moabiterna som betalade för att Bileam skulle förbanna Israel, se 4 Mos 22:4-6.]
3 [Ganska snart efter flytten till Moab drabbades Noomi av sorg.] Noomis man Elimelek dog, och hon blev ensam kvar med sina båda söner. [Drömmen om ett bättre liv gick i spillror. Att behöva bli begravd utanför sitt hemland var en vanära och ansågs som ett straff, se 3 Mos 26:36; Amos 7:17.]
4 Sönerna gifte sig med kvinnor från Moab. Den ena hette Orpa [som betyder ”gasell”, härstammar från hebreiska ordet för ”nacke” och ”styvnackad”, hon gifte sig med Kiljon] och den andra hette Rut [som betyder ”vänskap” gifte sig med Mahlon, se Rut 4:10]. De bodde där i omkring 10 år.
5 Så dog även både Mahlon och Kiljon, och kvinnan [Noomi] blev ensam utan sina små pojkar och sin man.
[I vers 1-3 har hebreiska ordet ”ben” för söner använts. Här används däremot ”yeled”, som används om bäbisar och små barn. Ordvalet och ordföljden förstärker tragiken. Även om hennes söner var vuxna män, var de hennes älskade små pojkar.]
Tillbaka till Betlehem
6 Noomi, tillsammans med sina svärdöttrar, stod upp (bestämde sig) för att vända hem från Moabs slättland. För hon hade hört i Moab att Herren (Jahve) hade tagit sig an sitt folk och gett dem bröd (hebreiska ”lechem”). [Betlehem var återigen en ”brödstad”.]
7 Tillsammans med sina två svärdöttrar begav hon sig i väg från den plats hon bott på. De började vandringen tillbaka till Juda land. [En sträcka på 8 mil, tar 1-2 veckor att gå till fots.]
[Hittills har det inte varit några dialoger i beskrivningen. Nu följer tre sektioner där Ruts roll blir mer och mer framträdande.]
Noomi försöker övertala svärdöttrarna
8 [Efter en tid, troligtvis när de närmar sig gränsen till Israel i Jordandalen, inleder Noomi en dialog.] Noomi sade till sina svärdöttrar: ”Vänd om, gå hem till era mödrars hem. [Ni har följt med mig tillräckligt långt nu.] Må Herren (Jahve) visa er nåd (kärleksfull omsorg, trofast kärlek) på samma sätt som ni har gjort mot mina döda [plural, min make och mina två söner] och mig. [Här är första gången bokens nyckelord, hebreiska ”chesed”, används. Subjektet är Herren, det är han som är nåden och den trofasta omsorgsfulla kärlekens ursprung. Se även Rut 2:20; 3:10.]
9 Må Herren (Jahve) ge er trygghet i ett nytt hem med varsin ny make.” Sedan kysste hon dem.
De brast ut i gråt
10 och sade till henne: ”Nej, vi vill följa med dig tillbaka till ditt folk.”
Noomi gör ett andra övertalningsförsök
11 Men Noomi svarade: ”Vänd tillbaka, mina döttrar. Varför skulle ni följa med mig? [Var realistiska.] Jag kan inte längre få några söner som skulle kunna bli era män.
12 Vänd tillbaka, mina döttrar, och gå hem. Jag är för gammal för att gifta om mig. Även om jag intalade mig själv att det fanns hopp [om att få fler barn] och skulle bli gift ikväll och dessutom födde söner,
13 skulle ni då vänta på att de blev vuxna? Skulle ni förbli ogifta så länge? Nej, mina döttrar, följ inte med mig. Mitt öde är så bittert att dela [änka i ett okänt land, fattigdom], för Herrens hand har drabbat mig.”
14 Då brast de ut i gråt igen. Sedan kysste Orpa sin svärmor farväl [och begav sig tillbaka], men Rut höll sig nära (tätt intill, ordagrant ”klängde sig fast vid, var ihopklistrad med”) Noomi.
[Ruts bok används som mall när någon vill konvertera till judendomen. Vissa rabbiner avvisar den som vill konvertera flera gånger för att pröva genuiniteten i beslutet. Det finns också paralleller med hur Jesus uppmanar den som vill bli hans lärjunge att beräkna kostnaden, se Luk 14:25-33. Det är intressant att betydelsen av Orpas namn är gasell och styvnackad. Gasellen vill leva ett fritt liv utan någon som har synpunkter på vart hon går och styvnackad är ett uttryck som återkommer när Gud beskriver dem som är upproriska mot honom, se 2 Mos 33:3.]
Rut vägrar att lämna
15 Noomi sade till Rut: ”Se, din svägerska har vänt tillbaka till sitt folk och sin gud. [Moabiternas gud var Kemosh, se 1 Kung 11:33; Jer 48:46.] Följ med din svägerska tillbaka hem du också.”
16 Men Rut svarade:
”Försök inte övertala mig att överge dig,
att vända tillbaka, bort från dig!
För dit du går, vill jag gå,
och där du bor, där vill jag bo.
Ditt folk ska bli mitt folk,
och din Gud (Elohim) min Gud (Elohim).
17 Där du dör, där [på den platsen, i landet Israel] vill också jag dö
och där vill jag bli begraven.
Låt Herren (Jahve) göra likadant [straffa mig hårt] och även mer,
om något annat än döden skulle skilja mig från dig.”
[Vi har hört Rut och Orpas unisona röst i vers 10, men nu för första gången talar Rut själv. Dessa ord är några av de mest välkända uttalandena i GT. De beskriver hennes mod, omsorg och trofasta kärlek på ett vackert och poetiskt sätt. Hennes svar består av tre huvuddelar: en vädjan till Noomi att inte övertala henne att ändra sig, en trefaldig kungörelse om hennes löfte till Noomi och en avslutande ed där hon kallar Gud som vittne. Strukturellt består stycket av fem tvåparsrader som formar en kiasm. Vers 16a och 17b ramar in stycket. Båda satserna sker inför ett vittne, den första inför Noomi och den sista inför Gud. I nästa steg balanseras vers 16b med 17a. Här formars en motsats mellan liv och död; där Noomi bor och lever, där vill också Rut bo och leva; och där Noomi dör, där vill också Rut dö och bli begraven. Den centrala versen, och kiasmens höjdpunkt finns i vers 16c; Israels Gud ska också bli Ruts Gud!]
18 När Noomi förstod att Rut var helt övertygad i sitt beslut att följa med henne, slutade hon att försöka övertala henne.
19 Så de två kvinnorna gick tillsammans hela vägen till Betlehem.
När de kom fram blev folket i hela staden överraskade. Kvinnorna sade: ”Kan det vara Noomi?” [I bokens epilog återkommer kvinnorna från Betlehem igen, se Rut 4:14-15.]
20 ”Kalla mig inte Noomi [”välbehag”, ”den ljuva”], utan kalla mig Mara [”den bittra”], för den Väldige (Allsmäktige, hebreiska ”Shaddai”) har låtit mycket bedrövelse drabba mig.
21 När jag lämnade hade jag allt jag kunde tänka mig [ordagrant ”jag var fylld”, hon hade man och två söner], men nu har Herren (Jahve) låtit mig återvända tomhänt (utblottad). Varför kallar ni mig Noomi, när Herren (Jahve) vittnat mot mig och den Väldige (Shaddai) har sänt mig sådan ondska (olycka)?” [Från Noomis perspektiv känner hon sig övergiven, vid hennes sida står dock Rut, som i slutändan kommer vara den som vänder på Noomis öde.]
22 Så Noomi och hennes svärdotter, moabitiskan Rut, återvände från Moabs land. De kom till Betlehem när kornskörden startade [på våren, omkring april månad].
[Även om vetet var mer eftertraktat än kornet, var kornet ett viktigt spannmål eftersom det var tåligare och växte på platser som var för torra för andra sädesslag. Dess tidiga skörd gjorde det till en viktig del av mattillförseln medan man väntade på att de andra grödorna skulle mogna. Kornskörden är årets första skörd. Den äger rum i april, vilket innebär att huvuddelen av Ruts berättelse sker tidigt på våren.]