19
Tre hallelujarop
1 [De tre veropen från kungar, köpmän och handelsmän får en parallell i tre lovprisningar. Ordet halleluja är ett låneord från hebreiskan som betyder ”prisa Jahve” där Jahve är Guds personliga namn. Ordet används bara fyra gånger i NT. Alla fyra tillfällen är här i det nittonde kapitlet, se vers 1, 3, 4 och 6. Nu sker ett skifte. Den stora vedermödan som har dominerat kapitel 4-18 kommer till sitt slut. Kapitel 19 börjar med frasen ”Efter detta”. Det indikerar nästa kronologiska händelse.]
Efter detta [händelserna i kapitel 18] hörde jag liksom en stark röst från en stor skara i himlen:
”Halleluja (prisa Gud)!
Frälsningen och äran och makten tillhör vår Gud,
2 för hans domar är sanna och rätta.
Han har dömt den stora skökan [det stora Babylon, se Upp 14:8]
som fördärvade jorden med sin otukt
och straffat henne för sina tjänares blod.”
[Det är inte Babylons fall som är orsaken till glädjen. Sången betonar i stället Guds attribut – han är sann och rättfärdig, se även Upp 15:3; 16:7. Gud finner inte glädje i den ogudaktiges död, i stället vill han se omvändelse, se Hes 18:23. Händels Hallelujakör från 1741 har inspirerats från denna passage.]
3 Än en gång sade de:
”Halleluja (prisa Gud)!”
Röken från henne [Babylons förstörelse] stiger i evigheters evighet.
4 De tjugofyra äldste och de fyra varelserna föll ner och tillbad Gud som sitter på tronen och sade:
”Amen (ja, låt det ske).
Halleluja (prisa Gud)!”
5 Från tronen kom sedan en röst [från en ängel] som sade:
”Prisa (upphöj, lovsjung) vår Gud,
alla ni hans tjänare,
ni som i vördnadsfull tillbedjan fruktar honom,
både små och stora.”
[Alla ska tillbe oavsett ställning, de med låg status tillsammans med de inflytelserika.]
Festmåltiden i himlen
6 Sedan hörde jag något som lät som en enorm folkskara, som dånet av många stora vatten och mullrande åska, och de ropade:
”Halleluja (prisa Gud)!
För Herren vår Gud,
den allsmäktige (som har all kraft och vet allt),
har nu intagit sin kungliga position.
[Jesus har alltid varit kung, men nu träder han in i den positionen.]
7 Låt oss glädjas och jubla och ge honom äran.
För Lammets bröllop har kommit och hans brud [de troende] har gjort sig redo.
8 Hon har fått rätt att klä sig i finaste linne, skinande vitt och rent.”
Det fina linnet är de heligas rättfärdiga gärningar.
[Till skillnad från skökan, se vers 2, som ger sig hän åt många älskare ger bruden sig själv helt och fullt till Jesus. Lite längre fram benämns bruden Lammets hustru, då är hon gift och bröllopsfesten är över, se Upp 21:9. Paulus kallar de troende för trolovade med Jesus, se 2 Kor 11:2. Församlingen liknas med hans brud, se Ef 5:27. I Höga visan beskrivs denna kärlek mellan Gud och hans folk. I Hosea beskrivs Israel som en otrogen hustru som Gud ska upprätta i framtiden.
Ett dåtida judiskt bröllop hade flera steg:
1. Trolovning – en officiell ceremoni som var mycket mer bindande än dagens förlovning, se Matt 1:18. Brudgummen reste från sin fars hus till brudens hem och betalade ett brudpris, se 1 Mos 24:53; 29:15-30.
2. Brudgummen förbereder det nya hemmet, se Joh 14:1-4.
3. Brudgummen kommer till brudens hus för att hämta henne. Inget exakt datum ges, men sker omkring ett år efter trolovningen. Seden illustreras i Jesu liknelse med de tio brudtärnorna, se Matt 25:1-13.
4. Bröllopsfesten – varade flera dagar, ofta sju dagar, se Joh 2:1-11.
Det finns olika tolkningar av vad dessa bilder beskriver. Vad som är helt klart är att Brudgummen är Jesus, se Joh 3:29. Bruden beskriver alltid troende i plural, medan gäster, brudgummens vänner och tärnor används mer individuellt om enskilda troende, se vers 9.]
9 Sedan sade han [ängeln] till mig [Johannes]: ”Skriv: Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som är inbjudna till Lammets bröllopsmåltid.” Han sade också till mig: ”Dessa Guds ord är sanna (trovärdiga).”
10 Då föll jag ner för hans fötter för att tillbe honom, men han sade till mig: ”Gör inte så! Jag är bara en medtjänare till dig och dina bröder som har Jesu vittnesbörd. Gud ska du tillbe. Jesu vittnesbörd är profetians ande”
[Ordagrant ”Jesu vittnesbörd”. Det kan i grekiskan betyda både ”vittnesbördet från Jesus”, det som han talar, men också ”vittnesbördet om Jesus” – hans liv, död och uppståndelse. Profetian är inspirerad av Anden, och Anden vittnar om Jesus, se Joh 15:26.]
DEN TREDJE SYNEN (19:11-21:8)
Kungarnas kung på en vit häst!
11 [En ny serie med åtta ”och jag såg” börjar här, se Upp 19:11; 19:17; 19:19; 20:1; 20:4; 20:11; 20:12; 21:1. Detta är den tredje stora synen av Jesus. I den första visionen vandrade Jesus bland lamphållarna, en fin bild på Jesu närvaro i församlingarna, se Upp 1:9-20. I den andra synen såg Johannes honom, i himlen, vid tronen. Jesus var lejonet av Juda som såg ut som ett slaktat lamm, se Upp 5:1-14. Nu i denna tredje syn får han se Jesus som en segrande kung. Enda gången Jesus tidigare ridit på ett djur, var när han fredligt kom in i Jerusalem på en åsna, se Joh 12:12-15.]
Sedan såg jag (och jag såg) himlen öppen, och se: en vit häst, och han som satt på den heter Trofast och Sann [samma titel som i Upp 3:14], och han dömer och strider i rättfärdighet. [Till skillnad från den falska messiasfiguren i Upp 6:2.]
12 Hans ögon var som eldslågor, och på sitt huvud bar han många kronor (kungliga diadem). Han hade ett namn skrivet som ingen känner utom han själv,
13 och han var klädd i en mantel som var doppad i blod [hans eget, eller fiendernas, se Jes 63:2-4], och hans namn är Guds Ord.
[Det är bara Johannes som använder titeln ”Ordet” om Jesus i NT. Titeln återfinns här, i hans evangelium och i hans första brev, se Joh 1:1, 14; 1 Joh 1:1. På samma sätt som allt är skapat av Jesus i begynnelsen, se Kol 1:16, är Ordet verksamt i tidsålderns slut.]
14 De himmelska härarna följde honom på vita hästar, och de var klädda i vitt rent linne.
15 Ur hans mun kom ett skarpt svärd som han ska slå folken med, och han ska styra dem med järnspira [Ps 2:9], och han trampar Guds, den Allsmäktiges, stränga vredes vinpress. [Svärdet hålls inte i handen, utan kommer ur munnen, se Jes 11:4; 49:2.]
16 På sin mantel och på sin höft har han ett namn skrivet: ”Kungarnas Kung och herrarnas Herre.”
[Jesus beskrivs i vers 11-16 med fyra namn:
1. Trofast och Sann – han gör som han har lovat och det blir som han har sagt.
2. Ett okänt namn – Sonens djupaste väsen är en hemlighet som ingen utom Fadern känner, se även Upp 3:12.
3. Guds ord – han har funnits sedan begynnelsen.
4. Kungars Kung och herrarnas Herre – den korsfäste och av världen förkastade är verkligen alla herrars Herre.]
Kungens seger
17 [I detta kapitel beskrivs två festmåltider. Den första är bröllopsfesten med Lammet, se vers 9. Som kontrast kommer nu en fasansfull inbjudan till jordens fåglar. Verserna 17-21 bildar en kiasm där första och sista versen talar om fåglar och kött. Centralt beskrivs den s.k. ”striden”. Hela syftet med kiasmen är att dramatisera det oundvikliga slutet för ondskan.]
Sedan såg jag (och jag såg) en ängel som stod i solen och ropade med stark röst till alla fåglar som flög uppe på himlen:
”Kom och samlas till Guds stora måltid,
18 så ska ni få äta
kött av kungar,
kött av befälhavare,
kött av mäktiga män,
kött av hästar och deras ryttare
och kött av alla människor, fria och slavar, små och stora.”
[Ordet kött förekommer fem gånger i denna mening. Även om det refererar till kroppen som gamarna äter, så finns även en djupare mening här. Människan kommer till korta på grund av sin fallna natur, köttet, se 1 Mos 6:3; Joh 3:6; Rom 7:18; 1 Pet 1:24.]
19 Sedan såg jag (och jag såg) vilddjuret och jordens kungar och deras härar samlade till strid
mot ryttaren på hästen och mot hans här.
[Mellan vers 19 och 20 hade man kunnat förvänta sig en beskrivning av striden, men det verkar inte ens bli en strid. Svärdet ”ur ryttarens mun”, se vers 21, verkar ha att göra med ord, se Heb 4:12.]
20 Vilddjuret [från havet, se Upp 13:1-10] greps tillsammans med den falske profeten [vilddjuret från jorden, se Upp 13:11-18],
som hade gjort tecken inför vilddjuret
och därigenom förlett dem som tagit emot vilddjurets märke
och tillbett dess bild.
Båda kastades levande i eldsjön som brinner av svavel.
21 De andra dödades med svärdet som gick ut ur ryttarens mun,
och alla fåglarna åt sig mätta av deras kött.