13
Israels avguderi och otacksamhet
1 När Efraim talade
darrade man,
han upphöjde sig själv i Israel.
Men han drog skuld över sig
genom Baal och dog.
2 Ändå fortsätter de att synda.
De gjuter sig avgudabilder
av sitt silver,
avgudar efter sitt eget förstånd,
alltsammans verk
av hantverkare.
Folk säger om dem:
”De offrar människor,
de kysser kalvar.”
3 Därför ska de bli som morgondis,
som dagg som tidigt försvinner,
som agnar som blåser bort
från tröskplatsen
och som rök från en skorsten.
4 Jag är Herren din Gud
alltsedan du var i Egyptens land.
Du ska inte veta av
någon annan Gud än mig,
och det finns ingen annan frälsare
än jag.
5 Det var jag som vårdade dig i öknen,
i den brännande torkans land.
6 Men ju bättre bete de fick,
desto mättare blev de,
och när de var mätta
blev deras hjärtan högmodiga,
och därför glömde de mig.
7 Då blev jag som ett lejon för dem,
jag lurar som en leopard
vid vägen.
8 Jag kommer över dem som en
björnhona som mist sina ungar.
Jag river upp deras bröstkorg
och slukar dem där
som en lejonhona.
Markens vilddjur
ska slita dem i stycken.
9 Det är ditt fördärv, Israel,
att du är emot mig, din hjälp.
10 Var är din kung?
Var är den som skulle rädda dig
i alla dina städer?
Och var är dina domare,
du som sade:
Ge mig en kung och furstar?
11 Jag gav dig en kung i min vrede,
och i min vrede tar jag bort honom.
12 Efraims skuld är samlad
som i en pung,
och hans synd är i förvar.
13 Födslovärkar ska drabba honom,
men han är en oförståndig son:
han kommer inte fram
ur moderlivet
när tiden är inne.
14 Från dödsrikets våld
ska jag friköpa dem,
från döden
ska jag återlösa dem.
Du död, var är dina plågor?
Du dödsrike, var är din udd?
Ånger är fördold för mina ögon.
15 Bäst han frodas bland sina bröder
ska det komma en östanvind,
en Herrens vind
som blåser upp från öknen.
Då ska hans brunn torka ut
och hans källa sina.
Vinden ska röva bort
alla dyrbarheter
ur skattkammaren.