1 Johannesbrevet
Inledning
Introduktion:Brevet har många kontraster. Några exempel är: ljus och mörker, kärlek och hat, sanning och lögn, Gud och världen samt Guds barn och djävulens barn. Huvudanledningen till brevet är att ge frälsningsvisshet, se 1 Joh 5:13. Det har också flera praktiska tillämpningar för att validera tron, först och främst sin egen, men även för att kunna avgöra om någon är en motståndare till Jesus, eller för att använda Johannes ordval, om någon är anti-krist.
De tre huvudområdena gäller doktrin, hjärta och livsstil. En sann kristen tror att Jesus är sann Gud och sann människa, har en kärlek till andra kristna och vill följa Guds bud, se 1 Joh 5:1-5. Det finns många likheter med Johannesevangeliet. Det kan t.o.m. vara en förklaring och kommentar till Johannesevangeliet som skrivs för att bemöta falska lärare, se 1 Joh 2:26. Dessa kan ha använt hans evangelium och fört in gnostiska tankar om att allt materiellt är ont och att varje människa kan finna Gud inom sig själv. De fyra första verserna är snarlika inledningen till Johannesevangeliet, och betonar att Jesus verkligen blev en människa.
Struktur: Brevet har inte någon vanlig inledning med avsändare och mottagare. Det kan bero på att någon personlig representant för aposteln haft brevet med sig eller att det sänts tillsammans med en följeskrivelse, som kan ha sett ut ungefär som Andra eller Tredje Johannesbrevet. Det kan rent utav vara så att något av dessa korta brev följde med som ett försättsblad. Det finns en tydlig inledning och avslutning i Första Johannesbrevet. Ordet ”budskap” (gr. angelia) används bara två gånger och kan dela upp brevet i två huvudsektioner – Gud är ljus och Gud är kärlek:
1. Inledning (1 Joh 1:1-4)
2. Gud är ljus (1 Joh 1:5-3:10)
3. Gud är kärlek (1 Joh 3:11-5:17)
4. Sammanfattning (1 Joh 5:18-21)
Kring dessa två teman finns flera koniska, cirkulära resonemang som hakar i varandra. Återkommande teman och nyckelord är ljus, kärlek, sanning och att förbli. Ofta upprepas orden eller en grammatisk konstruktion tre gånger. Dessa markörer bildar naturliga avsnitt på 1-3 verser. I slutet på dessa avsnitt introduceras ofta ett ord eller tema som sedan utvecklas i nästa stycke.
Skrivet: Omkring år 85-90 e.Kr.
Till: Kommande generationer troende, Johannes skriver som en andlig far till sina barn, troende i städerna runt Efesos i Mindre Asien, se 1 Joh 2:1; 2:12-14.
Från: Troligtvis Efesos.
Författare: Johannes, en av de tolv apostlarna.
1
Inledning
[Första Johannesbrevet har inte den traditionella öppningen med avsändare, mottagare och hälsningsfras som de flesta andra brev i Nya testamentet. De första fyra verserna är en enda lång mening i grekiskan och har en komplex struktur som centrerar kring att Jesus är Ordet som ger liv och förblir för evigt.]
 
Det som existerade från begynnelsen [1 Mos 1:1; Joh 1:1] ...
Det som vi har hört (och som fortfarande ljuder i våra öron) ...
Det som vi har sett med våra egna ögon (och de bilder som fortfarande finns kvar på våra näthinnor) ...
Det som vi har betraktat (noga studerat) och rört med våra händer ...
 
[Det som vi – jag, Johannes, och alla apostlarna personligen – har hört, sett, betraktat och rört vid är:]
 
Ordet (gr. Logos), som ger livet!
 
[Jesus benämns som Ordet som ett Guds sändebud för att kommunicera med mänskligheten. Det finns tre grekiska ord som alla översätts till liv i svenskan: bios, psuche och zoe. Ordet biologi kommer från bios och har att göra med vårt fysiska liv, se 1 Joh 2:16 där det syftar på ”detta livets” goda. Ordet psykologi kommer från psuche och syftar ofta på vårt inre själsliv, se Matt 16:25. Det tredje ordet, zoe, som används här, beskriver Guds eviga liv. Livet är i bestämd form – Jesus är det eviga livets Ord, se Joh 6:68. Han både är och ger Guds överflödande liv. Nu följer en förklaring av livet:]
 
Livet blev synligt (uppenbarades) ...
Vi såg (prövade) det [vi var ögonvittnen] ...
Vi vittnar om det ...
Vi förkunnar (rapporterar, kungör) det för er ...
 
Livet, det eviga!
 
Han var hos (umgicks med, hade en nära relation med) Fadern, och blev synlig (uppenbarades) för oss.
 
Det vi [apostlar] sett (prövat) och hört rapporterar (förkunnar, berättar) vi för er, så att ni också kan välja att vara med i vår gemenskap [vara delaktiga i vår förstahandsupplevelse av Jesu liv].
 
Vår gemenskap är med Fadern
och med hans Son, Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
 
Vi skriver nu detta [inledningen och hela brevet] så att vår [både vår och er] glädje ska vara helt fullkomlig (fulländad).
 
[Detta är den första av totalt fyra konkreta anledningar till varför Johannes skriver brevet. Den första och sista anledningen är glädje och frälsningsvisshet, se 1 Joh 5:13. Centralt, i mitten, finns två förmaningar att inte synda och inte bli vilseledd, se 1 Joh 2:1 och 1 Joh 2:26.]
GUD ÄR LJUS (1:5-3:10)
Detta är budskapet (proklamationen; den apostoliska undervisningen – gr. angelia) som vi [själva] har hört från honom, och nu förkunnar (berättar) för er:
 
Att Gud är ljus, och i honom finns inget mörker, nej, inte på något sätt.
 
Synd, sanning och Jesu försoning
[Nu följer tre fraser som alla börjar med ”om vi skulle säga”, se vers 6, 8, 10. Varje påstående följs av en antites, se 1 Joh 1:7; 1:9; 2:1. Det finns också en fin rytm där avslutningen av en punkt leder in i nästa genom att upprepa ett ord eller en tanke.]
 
Om vi säger (skulle säga) att vi har gemenskap (delaktighet; en levande relation) med honom och [ändå] vandrar (skulle leva) i mörkret, då ljuger vi och handlar inte efter (lever och praktiserar vi inte) sanningen.
Men om vi vandrar (skulle vandra) i ljuset – så som han är i ljuset – har vi gemenskap (är vi delaktiga) [umgås vi och har hela tiden en levande relation] med varandra, och blodet från Jesus, hans Son, renar oss [gång på gång] från all synd.
 
Om vi säger (skulle säga) att vi inte har [någon] synd [är av mänsklig fallen natur] då bedrar vi oss själva (går vilse; vandrar vi bort från vägen) och sanningen är inte i oss.
Om vi bekänner (skulle erkänna) våra synder [vår skuld; våra överträdelser, felsteg och misstag – framför allt inför Gud, men också inför människor, se Jak 5:16], är han trofast [trogen sin egen natur och sina löften] och rättfärdig [5 Mos 32:4] så att han förlåter oss våra synder och renar oss (skulle förlåta oss synderna och rena oss) från all orättfärdighet (missgärning; allt felaktigt handlande).
 
10 Om vi säger (skulle säga) att vi inte har syndat, gör vi honom till en lögnare, och hans ord [sanningen] finns (är) inte i oss.
 
[Jesus är Ordet som är Sanningen, se Joh 1:14. Här är frasen ”hans ord är inte i oss” en parallell till ”sanningen är inte i oss” i vers 8. I brevet använder Johannes den rika betydelsen i gr. logos som Ordet – Jesus själv, men också i betydelsen ord, undervisning, och budskap, se 1 Joh 2:5, 7, 14; 3:18.]