1 Paulus kom också till Derbe och Lystra. Där fanns en lärjunge som hette Timoteus. Han var son till en troende judinna [hennes namn var Eunice, se 2 Tim 1:5; 3:15], men hans far var grek. [Timoteus var alltså jude till födseln, men hade inte blivit omskuren.]

4 När de reste genom städerna överlämnade de besluten som apostlarna och de äldste (församlingsledarna) i Jerusalem hade fastställt. 5 Församlingarna stärktes i tron och växte i antal för varje dag.

6 Sedan tog de [Paulus, Silas och Timoteus] vägen genom Frygien och Galatien [norrut], eftersom de blev hindrade av den helige Ande från att [gå rakt västerut och] förkunna ordet i Asien.

7 När de närmade sig Mysien försökte de ta sig till Bithynien [nordost om Mysien], men det tillät inte Jesu Ande. [Sedan de blivit hindrade två gånger på ett gudomligt sätt, fanns det nu bara en möjlighet kvar – att fortsätta västerut längs med sydkusten av Marmarasjön.]

8 Så de reste genom Mysien ner till Troas.

[En kuststad vid Egeiska havet, i nuvarande nordvästra Turkiet. Staden hade fått sitt namn från Alexander den store och hette egentligen Alexandria, men för att inte förväxlas med de femton andra städer med samma namn kom den att kallas Alexandria Troas, eller bara Troas. Anledningen till namnet var att den låg nära staden Troja som Homeros skrev om i Iliaden och Odysséen.]

9 På natten såg Paulus en syn där en makedonier stod och vädjade till honom (uppmanade, sade välkomnande): ”Kom över till Makedonien och hjälp oss!”

[Hur kunde Paulus känna igen att det var en makedonier? Det fanns skillnader i kläder och stil mellan olika folkslag. Till skillnad från romarna var makedonierna lättare klädda, männen hade ofta bar överkropp och det var även vanligt att män flätade håret. Den mest kände makedoniern var nog Alexander den store som levde 356-323 f.Kr. Allt i synen – mannens utseende, frisyr, kläder och tal – gjorde det helt uppenbart för Paulus att det var en makedonier.]

10 När han sett denna syn försökte vi genast ta oss vidare till Makedonien [i nuvarande norra Grekland], eftersom vi förstod att Gud hade kallat oss att förkunna evangeliet för dem.

[Här skiftar berättelsen från ”de” till ”vi” för första gången i Apostlagärningarna. Det är troligt att författaren Lukas sluter upp här i Troas. Tillsammans med Paulus, Silas och Timoteus förstår de att det är Guds vilja att de ska fortsätta västerut över Egeiska havet. De hade blivit hindrade på ett övernaturligt sätt och ledda hit, så denna syn var ett tydligt tecken att de skulle vidare västerut!]

11 Vi [Paulus, Silas, Timoteus och Lukas, som skriver detta] lade ut från Troas och seglade med rak kurs (hade medvind och behövde inte kryssa) till [ön] Samothrake, och nästa dag till Neapolis [Filippis hamnstad].

[Staden Neapolis, som betyder ”den nya staden”, låg på Makedoniens södra kust. Därifrån var det en tre timmars vandring inåt land till Filippi. På grund av medvinden hade den tjugo mil långa båtresan bara tagit två dagar – ännu en bekräftelse på att den helige Ande, som ibland liknas vid en vind, var med dem! I Apg 20:6 tog samma sträcka i motsatta riktningen fem dagar.]

12 Därifrån fortsatte vi till Filippi, en stad som ligger i det första makedoniska distriktet [eller är den ledande staden i distriktet] och är en [romersk] koloni.

[Staden har fått sitt namn efter Filip II, far till Alexander den store som 356 f.Kr. annekterade den till sitt rike. Romarna invaderade staden 167 f.Kr. och orten blev sedan en militärkoloni och befolkningen bestod av många pensionerade romerska soldater.]

Där stannade vi några dagar. [De vilade ut några dagar efter resan innan de påbörjade missionsarbetet. En liten vers i förbifarten, men dock viktig notering att vila också behövs.]

[Det är troligt att Lukas, Apostlagärningarnas författare, har en speciell anknytning till Filippi. Det bekräftas av den detalj­erade beskrivningen av staden och från ”vi sektionerna” som börjar och slutar i trakten kring Filippi, se Apg 16:9, 40. Lukas stannar också kvar här och ansluter till Paulus när han i sin tredje resa kommer till Filippi igen, se Apg 20:6.]

13  [Det fanns tydligen inte tillräckligt många judar i Filippi för att ha en egen synagoga. Enligt judisk tradition krävdes det minst tio män för detta. Var man färre hade man en böneplats, en s.k. ”proseucha”, som ofta låg utanför staden i närhet till vatten så man kunde rituellt tvätta sina händer före bönen.]

På sabbatsdagarna [plural, det var antagligen någon av de judiska högtiderna] gick vi ut genom stadsporten och ner till en flod, där vi trodde att det skulle finnas ett [judiskt] böneställe. Vi satte oss där och talade till de kvinnor som hade samlats. 14 En av dem som lyssnade på oss var en kvinna som hette Lydia. Hon var [ursprungligen] från staden Thyatira och handlade med purpurtyger. [Hon var i en lukrativ bransch. Staden Thyatira, på andra sidan Egeiska havet, var känd för sin textilindustri, se Upp 2:18-29.] Hon var [redan] en troende, och Herren öppnade hennes hjärta så att hon tog till sig (lyssnade koncentrerat på, höll fast vid) det Paulus sade. 15 När hon och alla i hennes hus hade låtit döpa sig, sade hon: ”Om ni anser att jag tror på (är trogen) Herren, så kom och stanna i mitt hus.” Hon övertygade oss [de fyra missionärerna] att stanna (hon gav sig inte).

16 En dag, när vi var på väg till böneplatsen, möttes vi av en slavflicka. Hon hade [under inflytande av] en spådomsande (grekiska ”python”) och hennes ägare tjänade stora pengar på hennes förmåga att spå.

[Denna unga flicka hade ordagrant ”en python-ande”. Inom grekiska mytologin var Python den drake som vaktade Apollos tempel. Det var samma ande som talade till oraklet i Delfi, vars unga flickor som var prästinnor kallades just för Pythia. Inga greker vågade ta några avgörande beslut utan att först ha rådfrågat ett orakel, vilket gjorde att den här flickan gav goda inkomster åt sina herrar.]

17 Hon följde efter Paulus och oss andra och skrek: ”De här människorna är den högste gudens tjänare! De förkunnar för er en väg till frälsning!”

[Även om dessa ord stämde så var de generella. Uttrycket ”den högste guden” var i den här delen av världen Zeus. Även ”en väg till frälsning” var inte tillräckligt tydligt. Den grekisk-romerska världen var full av ”frälsare”. Kejsaren kallade sig själv t.ex. för folkets frälsare.]

18 Så höll hon på i flera dagar. Men Paulus blev upprörd och vände sig om och sade till anden: ”Jag befaller dig i Jesu den Smordes (Kristi) namn att lämna henne!” I samma ögonblick for anden ut.

19 När hennes herrar såg att deras hopp om inkomst var ute, grep de Paulus och Silas och släpade med dem till torget (marknadsplatsen, grekiska ”agora”) inför myndigheterna. 20 De förde fram dem till domarna och sade: ”De här människorna stör ordningen i vår stad. De är judar 21 och förkunnar seder som vi romare inte får anta eller följa.” [Det är anmärkningsvärt att skälet för att de fängslas är att de är judar. Lukas och Timoteus verkar inte bli fängslade.] 22 Även folket gick till angrepp mot dem, och domarna slet av dem kläderna och befallde att de skulle piskas. 23 De fick många rapp och kastades i fängelse, och fångvaktaren fick befallning att bevaka dem noga. 24 När han nu fick en sådan befallning, satte han dem i den innersta cellen och låste fast deras fötter i stocken.

[Paulus och Silas kastas i fängelsehålorna – custodia publica. Stocken användes både för fastlåsning och tortyr. Benen kunde sträckas ut i smärtsamma positioner. Paulus glömde aldrig dessa händelser. Han skriver om dem i 2 Kor 11:23, 25.]

25 Vid midnatt var Paulus och Silas i bön, samtidigt sjöng de lovsånger till Gud. De andra fångarna lyssnade (uppmärksamt, med glädje) på dem. 26 Plötsligt kom ett kraftigt jordskalv så att fängelset skakades i sina grundvalar. I samma ögonblick öppnades alla dörrar, och allas bojor lossnade och föll av. 27 Fångvaktaren vaknade, och när han fick se att fängelsedörrarna stod öppna drog han sitt svärd och skulle just ta sitt liv, eftersom han trodde att fångarna hade flytt. [Straffet för att ha låtit fångar fly var avrättning genom tortyr, se Apg 12:18-19. Fångvaktaren tog hellre sitt eget liv.] 28 Men Paulus ropade högt: ”Gör dig inte illa! Vi är här allesammans.”

[Tidigare hade apostlarna befriats från fängelse, se Apg 5:19-26; 12:5-19. På samma sätt som apostlarna överlämnar Paulus och Silas sig själva frivilligt igen. Det verkar som om detta mirakel snarare tjänade till att befria fångvaktaren och hans familj, än de två gudsmännen!]

29 Då bad han om ljus (flera facklor) och rusade in och föll skräckslagen ner inför Paulus och Silas. 30 Sedan förde han ut dem och frågade: ”Herrar, vad ska jag göra för att bli frälst?” 31 De svarade: ”Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj.”

[Fångvaktaren hade fått möta Jesu kärlek. Dagen innan hade han varit med och torterat Paulus och Silas, nu hade han bjudit hem dem och tvättat deras sår. Den förvandling som skett hos denne råbarkade fångvaktare lämnade inte hans fru, barn och tjänare oberörda. De kom också till tro.]

35 När det blev dag skickade domarna sina rättstjänare [till fängelset]. De sade: ”Frige de där människorna.” 36 Fångvaktaren framförde detta till Paulus och sade: ”Domarna har sänt bud att ni ska friges. Så kom nu ut och gå i frid!”

40 Men när Paulus och Silas var ute ur fängelset gick de i stället hem till Lydia, där de träffade syskonen (bröderna och systrarna i tron) och uppmuntrade (tröstade, förmanade) dem.

[Det är troligt att församlingen träffades hemma i Lydias hus. Här fanns de fyra missionärerna, Lydias familj, fångvaktaren och hans familj. Den unga slavflickan som blivit befriad fanns förmodligen med här också.]

Sedan drog de [Paulus, Silas och kanske även Timoteus] vidare [sydväst mot Tessalonike].

[Lukas stannar kvar i Filippi. Han sluter upp igen på den tredje missionsresan, se Apg 20:6. Det är lite oklart om Timoteus stannar kvar med Lukas i Filippi eller följer med Paulus och Silas till Tessalonike. Troligast är att han följer med eftersom han nämns i Berea, som är nästa stad Paulus och Silas besöker, se Apg 17:14. För att komma dit måste man passera genom Tessalonike.]