1 [Paulus beger sig nu till Korint via Makedonien, troligen genom städerna Filippi, Tessalonike och Berea. Det var allvarliga problem i församlingen i Korint och under tårar hade Paulus skrivit ett brev som han skickat med Titus, se 2 Kor 2:3. Detta brev finns inte bevarat och verkar skrivits mellan Första och Andra Korintierbrevet. Paulus kan inte vänta på att Titus kommer tillbaka till Efesos, utan beslutar sig för att möta honom på vägen för att höra hur det gått.]

När oroligheterna [i Efesos] hade lagt sig, kallade Paulus till sig lärjungarna och tröstade och uppmuntrade dem. Sedan tog han farväl och begav sig till Makedonien.

[Paulus tar kustvägen norrut och stannar till i Troas och letar efter Titus, se 2 Kor 2:12. Han fortsätter och möter honom sedan i Makedonien, antagligen i Filippi eller Tessalonike, se 2 Kor 7:5-16.]

2 Han reste genom Makedonien och talade många uppmuntrande ord till syskonen (bröderna och systrarna i tron). Därefter kom han till Grekland. [Grekland är det mer folkliga namnet på den romerska provinsen Achaia, se Apg 18:12; 19:21.] 3 Där [i församlingen i Korint] blev han kvar i tre månader.

[Det är under denna period som Romarbrevet skrivs. Brevet skickas med Paulus kvinnliga medarbetare Febe som var verksam i församlingen i Korints södra hamnstad Kenkrea, se Rom 16:1-2. I Romarbrevet hälsar Paulus också speciellt till Prisca och Aquila, se Rom 16:3. Kejsar Claudius har dött år 54 e.Kr. och efterträtts av Nero, vilket gjort det möjligt för de två makarna, som Paulus lärt känna i Korint och därefter tagit med sig till Efesos, att återvända till Rom.]

När Paulus sedan skulle avsegla mot Syrien hade judarna planerat ett attentat mot honom, och han bestämde sig då för att resa tillbaka [samma väg han kommit] genom Makedonien.

[Det är vår och snart påsk, se Apg 20:6. Eftersom många judar skulle åka till Jerusalem planerade man kanske att döda Paulus under båtresan. På grund av hoten ändrar Paulus sin plan och tar landvägen, vilket inte heller kan ha varit helt riskfritt med tanke på den stora summa insamlade pengar man hade med sig till Jerusalem, se Rom 15:25-26. Det kan vara en av anledningarna till att man tar med sig sju representanter från flera olika församlingar. En annan orsak är att man vill ha flera vittnen som kan intyga att allt gått rätt till så att Paulus inte kan misstänkas för förskingring.]

4 De [sju representanterna från församlingarna som samlat in medel till Jerusalem och] som reste med Paulus var:

Sopater (Sopatros), son till Pyrrhus från Berea,

[Om Sosipater, som omnämns i Rom 16:21, är samma person representerade han församlingen i Korint.]

Aristarchus och Secundus från Tessalonike,

[Aristarchus hade också varit med Paulus i Efesos, se Apg 19:29; 27:2; Kol 4:10.]

Gaius från Derbe och Timoteus [från Lystra],

[Båda var från södra Galatien, se Apg 16:1. Timoteus reste med Paulus på både andra och tredje resan.]

Tychikus (Tychikos) och Trofimus (Trofimos) från [den romerska provinsen] Asien.

[Tychikus var en medarbetare till Paulus som nämns i hans senare brev, se Kol 4:7; Ef 6:21; 2 Tim 4:12; Tit 3:12. Trofimus var från Efesos, se Apg 21:29.]

5 Dessa reste i förväg och väntade på oss i Troas.

[Det är troligt att ”dessa” syftar på Tychikus och Trofimus, som reste i förväg till sin hemprovins för att förbereda båtresan till Jerusalem. Här i Filippi ändras berättarformen till ”oss”, och Apostlagärningarnas författare Lukas ansluter till resesällskapet. Antagligen har han stannat kvar i Filippi sedan Apg 16:17. Från och med nu och resten av Apostlagärningarna hela vägen till Rom finns Lukas vid Paulus sida. Det bekräftas i Paulus sista kända brev, det andra till Timoteus som är skrivet i Rom, där han skriver att ”bara Lukas är kvar hos mig”, se 2 Tim 4:11.]

6 Vi själva seglade ut från Filippi [från hamnstaden Neapolis] efter det osyrade brödets högtid [som varade i sju dagar och som Paulus firar]. Fem dagar senare träffade vi dem i Troas, där vi stannade i sju dagar. [Antagligen väntade de på båten som de skulle med.]

7 Den första dagen i veckan [på söndagen] var vi samlade till brödsbrytelse. [Man hade med sig mat och man åt tillsammans, se 1 Kor 11:20-21. Samlingen började vid solnedgången, efter arbetsdagens slut.] Paulus samtalade (förde en dialog, diskuterade) med de församlade, och eftersom han skulle resa nästa dag, fortsatte han med sitt tal ända till midnatt.

13 [Resan från Troas till Miletos beskrivs i detalj. Båtfärden tar fem dagar och man seglade med ett mindre skepp längs med kusten och lade till i hamn under natten.]

Vi andra gick i förväg ombord på skeppet och seglade mot Assos, där vi skulle hämta upp Paulus. Så hade han bestämt, eftersom han själv tänkte ta landvägen. [Eftersom båten behövde runda Kap Baba, som är den västligaste udden på Grekland, kunde Paulus ta den kortare landvägen på tre mil och ändå hinna till Assos i tid för att kunna gå ombord på skeppet.]

14 Så snart han mötte oss i Assos tog vi honom ombord och kom sedan till [östra hamnstaden] Mitylene [på ön Lesbos].

15 Därifrån seglade vi ut nästa dag och nådde fram i höjd med [ön] Chios.

Dagen därpå lade vi till vid [ön] Samos. [De stannar troligen till i hamnstaden Pythagoras, som fått sitt namn från den kände matematikern från 500 f.Kr. som var född på denna ö.]

Efter ytterligare en dag kom vi till [staden] Miletos.

16 Paulus hade nämligen bestämt sig för att segla förbi Efesos för att inte bli uppehållen i [den romerska provinsen] Asien [där Efesos var huvudstad]. Han skyndade vidare för att om möjligt kunna vara i Jerusalem på pingstdagen. 17 Från Miletos skickade han bud till Efesos och kallade till sig församlingens äldste (ledare, grekiska ”presbyteros”).

[Med båt tar resan 1,5 dag. Den 14 mil långa landvägen tar nästan tre dagar att gå. Det dröjer alltså omkring fem dagar innan församlingsledningen från Efesos kommer ner till Paulus. Dessa ledare representerade troligen inte bara församlingen i Efesos utan även alla de församlingar som startats i Mindre Asien, se Apg 19:10.]

18 När de var framme hos honom sade han till dem:

”Ni vet hur jag har levt hos er hela tiden, från första dagen jag kom till [den romerska provinsen] Asien. [Det var ungefär fyra år sedan Paulus kommit till Efesos och stannat där tre år, se Apg 20:31.] 19 Jag har tjänat Herren (som en slav) i all ödmjukhet, under tårar och prövningar som mötte mig genom judarnas intriger. [Den senaste konspirationen mot Paulus i Korint tvingade honom att ändra sin resplan att segla direkt till Syrien, se Apg 20:3. Paulus mötte ofta på motstånd i sin tjänst, se Apg 9:24; 13:50; 14:2; 17:5, 13; 21:27-28, 30-31.] 20 Ni vet hur jag inte har hållit tillbaka någonting som kunde vara till nytta för er utan berättat om allt. Jag undervisade offentligt och jag har undervisat i hemmen (från hus till hus). 21 Jag har ständigt vittnat både för judar och greker om omvändelsen till Gud och tron på vår Herre Jesus.

22 Se, nu reser jag, bunden i anden, till Jerusalem utan att veta vad som ska hända mig där. 23 Jag vet bara att den helige Ande i stad efter stad vittnar att bojor och lidanden väntar mig. 24 Men jag anser inte mitt liv vara värt något för mig själv, bara jag får fullborda mitt lopp och den uppgift jag fått av Herren Jesus: att vittna om Guds nåds evangelium (det glada budskapet om Guds oförtjänta favör och kraft som finns tillgänglig). 25 Jag vet att ni aldrig mer kommer att se mitt ansikte igen, alla ni som jag har gått omkring hos och predikat riket för.

[Paulus visste inte alla detaljer vad som skulle ske i framtiden, se vers 22. Dock visste han den övergripande planen, se vers 23. I Romarbrevet, som Paulus troligtvis skrev från Korint några månader tidigare, redogör han för sina planer att röra sig västerut och att han var klar med sin uppgift i Mindre Asien, se Rom 15:23-24. Detta är sista gången Paulus ser församlingsledningen i Efesos som grupp, eventuellt kan någon av dem besökt honom under hans fångenskap i Rom några år senare. Se även Fil 2:24; Filemon 1:22.]

26 Därför vittnar jag i dag [den sista dagen vi ses] för er att jag inte är skyldig till någons blod, 27 för jag har inte tvekat att förkunna för er hela Guds vilja och plan.

28 Var ständigt på vakt över er själva och hela den hjord där den helige Ande har satt er som ledare (grekiska ’episkopos’ som betyder ’en som vakar över’), till att vara herdar för Guds församling som han har köpt med sitt eget (sin Sons) blod. 29 Jag vet att när jag lämnat er ska rovlystna vargar tränga in bland er, och de kommer inte att skona hjorden. 30 Ja, bland er själva ska män träda fram som förvränger sanningen för att dra över lärjungarna på sin sida. 31 Var därför vakna och kom ihåg att jag i tre års tid, natt och dag, aldrig har slutat förmana var och en av er under tårar.

32 Nu överlämnar (anförtror) jag [Paulus] er åt Gud, och hans nåderika ord (budskapet om hans kraft och oförtjänta favör) [dvs. Bibeln, Guds skrivna ord], som har kraft att bygga upp er och ge er ett arv bland alla som är helgade (avskilda, renade). 33 Jag har aldrig varit ute efter (haft begär till) någons silver, guld eller dyrbara kläder. 34 Ni vet själva (har en personlig erfarenhet av) att dessa händer försörjt mina egna behov och de som var med mig.

[Paulus arbetade som tältmakare i Tessalonike och Korint, se 1 Tess 2:9; Apg 18:1-3.]

35 I allt (genom att vara ett exempel som ni kan följa) har jag visat er att ni genom att arbeta hårt på detta sätt ska hjälpa de svaga (fattiga, sjuka). Kom ihåg Herren Jesu egna ord som han sade: ’Det är saligare (mer glädjefyllt) att ge än att få.’ ”

[De sista orden från Paulus till församlingsledningen i Efesos är känsloladdade. Men är det inte arrogant av Paulus att hela tiden peka på sitt eget liv och vad han har gjort? Det kristna livet handlar inte bara om vad man säger, utan också vad man gör, se Jak 2:14-26. Jesus fördömde fariséerna för att inte leva som de lärde, se Matt 23:3. En sann kristen ledare måste kunna säga: ”Gör som jag i allt”, om budskapet ska vara trovärdigt. Citatet från Jesus finns inte med i evangelierna, men liknar inledningen till Bergspredikan, se Matt 5:3-11. Bara en bråkdel av allt vad Jesus sade och gjorde skrevs ned, se Joh 21:25.]

36 När han sagt detta, böjde han sina knän, och de bad tillsammans (de var alla i bön vars innersta natur är hängivenhet och förtrolighet med Gud). 37 De brast alla i gråt och omfamnade Paulus och kysste honom gång på gång innerligt. 38 Det som smärtade dem mest var att han sagt att de aldrig skulle se hans ansikte mer. Så följde de honom till skeppet.