1 I medern Dareios (Darejavesh) första regeringsår [två år tidigare, år 538 f.Kr.] stod jag där för att stärka och skydda honom. [Denna vers hör ihop med Dan 10:1 och avslutar den första delen som beskriver omständigheterna kring synen.]

2 [I följande 35 verser finns åtminstone 135 profetior som bokstavligt har gått i uppfyllelse från Daniels tid 536 f.Kr. fram till Antiochos IV härjningar i Israel som kulminerar när han vanhelgar templet 167 f.Kr.]

Nu ska jag berätta sanningen för dig. Tre kungar till [efter den nuvarande Kyros] ska uppstå i Persien, och den fjärde ska bli rikare än någon av de andra. När han har blivit som mäktigast genom sina rikedomar ska han sätta in all sin makt mot Greklands (Javas) rike.

[Kungarna i det medo-persiska riket efter Kyros var:

Xerxes var den mäktigaste och mest inflytelserika av dessa fyra. Han förde flera krig mot Grekland under sitt styre.]

3 Sedan ska en mäktig (krigisk, rivaliserande) kung uppstå som ska regera med stor makt och göra som han vill. [Den grekiska härföraren Alexander den store regerade 336-323 f.Kr. Han besegrade perserna och intog hela den dåtida kända världen på knappt 10 år.] 4 Men när han [Alexander] har kommit [till makten], ska hans rike falla sönder och delas efter himlens fyra väderstreck. Det ska inte tillfalla hans efterkommande eller förbli lika mäktigt som när han hade makten. Hans rike ska omstörtas och tillfalla andra än dem.

[Alexander dör i feberfrossor, någon vecka efter ett fylleslag i Babylon 323 f.Kr. Hans två söner Alexander IV och Herakles mördas. Riket delas upp mellan fyra av hans generaler.]

5 [Nu förutsägs historien från Alexander den stores död 323 f.Kr. och framåt. Vers 5-20 handlar om konflikten mellan de två delarna av det splittrade grekiska riket. Eftersom Daniels bok handlar om judarna, så fokuserar berättelsen på stormakterna norr och söder om Israel – det Seleukidiska riket i norr och det Ptolemaiska riket i söder. I dessa verser används de generella benämningarna – kungen i syd och kungen i nord. Eftersom konflikten pågår i flera generationer är dessa kungar olika personer. Sydrikets kungar i Egypten heter Ptolemaios den förste, andre osv. Kungarna i det seleukidiska Nordriket i Syrien heter Antiochos den förste, andre, osv.]

Kungen i Sydlandet [Egypten, Ptolemaios I som var en av Alexander den stores generaler] ska bli mäktig. Av hans furstar ska en vara mäktigare än han [Seleukos I Nikator som också var en av Alexander den stores befälhavare], och hans herravälde ska bli stort.

6 Efter några år [ca 40 år] ska de ingå förbund med varandra och dottern till Sydlandets kung [Berenike som var dotter till Ptolemaios II] ska komma till kungen i Nordlandet [Antiochos II] för att träffa en överenskommelse [genom äktenskap]. Men hon ska inte kunna behålla den makt hon vinner och hans makt ska inte heller bestå. Hon ska offras tillsammans med dem som förde henne dit, både hennes far och den man som en tid gav henne makt.

[Omkring 252 f.Kr. sänder Egyptens kung Ptolemaios II sin dotter, Berenike, tillsammans med ett följe för att hon ska gifta sig med Nordlandets kung Antiochos II. Alliansen är tänkt att ge stabilitet och utökad makt för båda rikena, men den är skör och håller bara några år. Antiochos var redan gift och skiljer sig från sin fru Laodike. Tillsammans med Berenike får han en son. När Berenikes far dör 246 f.Kr. lämnar hennes man henne och återvänder till sin första fru Laodike. Kort därefter dör han, troligtvis förgiftad. Senare samma sommar mördas Berenike, hennes son och flera uppsatta personer i Sydriket på order av Laodike. Mordet på Berenike ledde till att hennes bror i Egypten förklarade krig mot det Seleukidiska riket i norr.]

7 Men en från hennes familj (en telning från hennes rötter) [Berenikes bror Ptolemaios III] ska stiga upp i hans ställe och dra upp mot nordlandskungens [Syriens] här och tränga in i hans fäste [Seleukia, som var staden Antiokias hamnstad, eller själva Antiokia] och han ska attackera (göra vad han vill med dem) och segra. 8 Han ska också föra med sig deras gudar, gjutna bilder (avgudabilder) och dyrbara (värdefulla, högt aktade) föremål gjorda av både silver och guld till Egypten. Under några år kommer han att låta nordlandskungen vara i fred. [Ptolemaios III erövrar syriska avgudabilder, men tar även tillbaka egyptiska gudar som den persiske Kambyses hade fört med sig när han erövrat Egypten 300 år tidigare, 525 f.Kr.] 9 Han [nordkungen] ska attackera sydkungen, men ska återvända till sitt eget rike.

10 [Konflikten fortsätter i generation efter generation.]

Hans [nordkungens] söner ska rusta sig till strid och samla en väldig krigshär, som ska välla fram som en störtflod och tåga in. Den ska komma igen och striden ska föras ända fram till sydlandskungens befästningar.

[Seleukos II dog 226 f.Kr. Hans söner Seleukos III och Antiochos III fortsatte krigen mot Egypten. Seleukos III mördades efter att bara ha regerat i tre år, och hans bror Antiochos III kom till makten. Han kallades ”den store” på grund av hans militära framgångar. Under åren 219-218 intar han Galiléen och Samarien och övertar styret av dessa judiska områden från egyptierna.]

11 Då ska kungen i Sydlandet [Ptolemaios IV] bli vred och dra ut och strida mot kungen i Nordlandet [Antiochos III], som ska ställa upp en stor här, men den hären ska ges i den andres hand. 12 När [den syriska] armén är borta, blir han [sydkungen Ptolemaios IV] övermodig (arrogant, hans hjärtat blir upplyft). Han fäller tusentals soldater, men fortsätter inte att ha övertaget (ha framgång).

[Striden vid Rafah, södra delen av nuvarande Gazaremsan, utkämpades 22 juni 217 f.Kr. Enligt den grekiske historikern Polybios bestod Ptolemaios egyptiska arme av 70 000 fotfolk, 5 000 kavalleri och 73 elefanter; medan Antiochos arme hade 62 000 fotfolk, 6 000 kavalleri och 102 elefanter. Här vann Ptolemaios en stor seger och den egyptiska armén dödade 10 000 syriska soldater.]

13 I stället ska nordkungen samla en ny armé, större än den förra. Efter några år ska han attackera igen med en stor armé och många vapen (förråd). [Ptolemaios IV dog under mystiska förhållande 204 f.Kr. då han var i 30-årsåldern. Hans 6-åriga son Ptolemaios V blev tronarvinge. Antiochos III tar då chansen och attackerar Egypten tillsammans med Filip V från Makedonien.] 14 Vid den tiden ska många andra folk resa sig mot kungen i Sydlandet [Ptolemaios V]. Våldsmän av ditt eget folk [judar] ska [stödja Antiochos III] göra uppror [mot egyptierna] för att uppfylla profetian, men de kommer att falla.

15 Sedan ska kungen i nord komma och bygga en belägringsvall och inta en befäst stad. Söderns armé ska inte ha kraft att slå tillbaka, även deras bästa (elit-)soldater ska inte kunna stoppa den nordliga armén.

[Den egyptiska generalen Skopas mötte 199 f.Kr. Antiochos III i norra Galiléen vid Panium – på Jesu tid Caesarea Filippi, nuvarande Banias. Egyptierna besegrades där och Skopas flydde till Sidon vid Medelhavet, en starkt befäst stad, där han tvingades kapitulera 198 f.Kr.]

16 Han [Antiochos III från norr] som invaderar honom [sydkungen] ska göra som han vill. Ingen ska kunna stå honom emot. Han ska bli kvar i ”det härliga landet” [Israel] med ödeläggelse (förödelse) i sin hand.

17 Han [Antiochos III – den store] beslutar sig för att komma med hela sitt rikes makt [han vänder sitt ansikte mot Egypten]. Han ska forma en allians (fredsavtal) och ge kungen av Sydlandet en av sina döttrar till hustru för att [i hopp om att infiltrera och kunna] ödelägga riket. Men det ska inte lyckas och inte vara till hans fördel.

[År 198 f.Kr. formar Antiochos III ett fredsavtal med Ptolemaios V. Han ger sin dotter Cleopatra till hustru åt Ptolemaios V för att stärka alliansen, men hoppas också kunna använda henne för att infiltrera Sydriket. Vid trolovningen är Ptolemaios V bara sju år, så giftermålet sker fem år senare 193 f.Kr. Medan Cleopatra är i Egypten förflyttas hennes lojalitet från sin far till sin nya egyptiska man. Hon blir den första av flera egyptiska drottningar med samma namn. Den mest kända är den sjunde och sista Cleopatra VII, 69-30 f.Kr. Hon hade romantiska förhållanden med dåtidens mäktigaste romerska män – först Julius Caesar och därefter Marcus Antonius.]

18 Sedan ska han vända sig mot kustländerna [kuststäderna längs med Medelhavet i mindre Asien] och inta många av dem. Dock ska en härförare [den romerske konsuln Lucius Cornelius] göra slut på hans hånfullhet och låta det vända tillbaka över honom själv. 19 Efter detta ska han återvända till hans eget lands välbefästa städer, men han ska förlora sin makt (vackla och falla) och inte finnas mer. [Antiochos III dog 187 f.Kr.]

20 I hans ställe ska en annan uppstå [hans son Seleukos IV]. Han ska sända en skatteindrivare igenom det land som är hans rikes prydnad [Judéen i Israel]. Men efter några dagar ska han störtas, dock inte genom vrede eller i strid.

[Efter Antiochos III blev hans son Seleukos IV kung. Han regerade 187-175 f.Kr. Han sände sin högt uppsatta ämbetsman Heliodorus för att samla in skatt som skulle gå till romarna. Enligt 2 Mack 3:7-40 hade Seleukos gett en hemlig order om att plundra templet i Jerusalem, men en skrämmande syn hindrar Heliodorus från att göra det. Seleukos regerar bara några få år. Han dör inte ”genom vrede”, som hans far som lynchades av en uppretad mobb, eller i strid. I stället är det Heliodorus som förgiftar honom, kanske även med hjälp av nästa regent som är Antiochos IV.]

21 [Vers 21-35 är den centrala delen i detta kapitel. Den åttonde regenten i det Seleukidiska riket i norr är Antiochos IV Epifanes. Han regerar 175-163 f.Kr. Han är samma person som benämns ”det lilla hornet” i kapitel 8, se Dan 8:9-12. Stycket har många detaljer eftersom hans handlande har stor inverkan på Israel och det judiska folket.]

Den som efterträder honom [Seleukos IV] är en föraktad (usel, hatad) man [Antiochos IV]. Han har inte kungavärdighet. Oväntat intar han riket genom smicker (tomma löften, list). [När Seleukos IV mördades tog hans yngre bror Antiochos IV makten. Den rättmätige efterträdaren var egentligen Seleukos son Demetrius, men han skickades som politisk fånge till Rom. Antiochos IV tog sig själv titeln ”Epifanes” som betyder ”Gud uppenbarad i mänsklig form”, men folk föredrog det snarlika ”Epimanes” – en galen man!]

22 Arméer ska hastigt svepas bort [som en störtflod med vatten efter ett kraftigt regn] och krossas inför honom, likaså en kung som hade fredsförbund med honom. 23 Efter att ha ingått ett förbund med honom kommer han att handla svekfullt. Han ska dra ut och få övermakten med endast lite folk.

[År 169 f.Kr. försökte den egyptiske kungen Ptolemaios VI återfå Israel och Fenicien som de förlorat till Syrien, men blev besegrad av Antiochos IV Epifanes. Ptolemaios blev även tillfångatagen. Han blev ”bruten”, inte dödad. Ptolemaios kallas en ”förbunds-kung” eftersom han gick med på en överenskommelse att alliera sig med den syriske Antiochos, i utbyte för att de skulle hjälpa honom att återfå tronen i Egypten som hans yngre bror Ptolemaios VII tagit. Antiochos var nöjd med en sådan överenskommelse eftersom det skulle hjälpa honom att få ett fotfäste i Egypten. Dock bröt Antiochos senare denna pakt och allierade sig med hans bror Ptolemaios VII för att frigöra sina trupper från Egypten.]

24 Utan förvarning ska han komma in i landets [Egyptens] bördigaste trakter och lyckas med något varken hans fäder eller förfäder gjort. Han delar ut byte, rov och gods [från de länder han plundrar] åt sitt folk. Han ska planera att inta befästa städer, men ska bara lyckas för en kort tid. [Antiochos IV intog Pelusium, och belägrade bland annat Naukratis och Alexandria i Egypten.]

25 [Detta stycke går tillbaka till Antiochos första militärkampanj mot Egypten 169 f.Kr. Hans seger över Ptolemaios beskrivs i vers 22.]

Han [Antiochos IV Epifanes] ska uppbåda sin kraft och sitt mod mot kungen i Sydlandet [Ptolemaios VII] och komma med en stor här, men kungen i Sydlandet ska också rusta sig till strid med en mycket stor och mäktig här. Han ska dock inte kunna stå emot på grund av de planer som görs mot honom. 26 De som äter hans kungliga mat [sitter vid hans bord i Egypten] ska störta honom. [Syftar på Ptolemaios rådgivare Eulaeus och Lenaeus i Egypten.] Hans här ska svepas bort och många ska bli slagna och falla. [Den Egyptiska kungen Ptolemaios VI tillfångatogs av syrierna, se vers 22. I Egypten blir då hans yngre bror Ptolemaios VII kung.]

27 Dessa två kungar har ont i sinnet. De sitter tillsammans vid samma bord och talar lögn, men de ska inte ha någon framgång, eftersom slutet ännu dröjer till den bestämda tiden.

[Nordkungen Antiochos IV och den tillfångatagne sydkungen Ptolemaios VI sitter vid samma bord. De planerar tillsammans hur de ska få makten över Egypten men båda ger tomma löften. De har viss framgång i Egypten. De intar Egyptens andra största stad Memphis och Ptolemaios VI blev där insatt som kung. Samtidigt regerar hans bror Ptolemaios VII över den största staden Alexandria. Så småningom övergav Ptolemaios VI sin allians med syrierna och regerade tillsammans med sin bror i Egypten.]

28 Han [kungen av norr – Antiochos IV] ska vända tillbaka [från Egypten] till sitt land med mycket gods, men hans hjärta kommer att vara emot det heliga förbundet. [På väg upp mot Syrien slår Antiochos IV ner ett judiskt uppror och dödar 40 000 judar och lika många säljs som slavar, se 2 Mack 5:12-14. Han plundrade templet i Jerusalem med hjälp av en ond överstepräst, Menelaus, se 2 Mack 5:15-21.] När han har genomfört sitt uppsåt vänder han tillbaka till sitt land.

29 På bestämd tid ska han [nordkungen, Antiochos IV] sedan på nytt dra ut mot Sydlandet [168 f.Kr.], men denna senare gång ska det inte gå som den förra. [Denna gång kommer han inte ha samma framgång i Egypten.] 30 Skepp från Kittim [romerska fartyg från Cypern i väster] ska komma emot honom och han ska förlora modet (bli rädd).

[Kittim var ett annat namn för ön Cypern, men också ett uttryck för länderna väster om Egypten och Syrien i allmänhet. Här syftar det på den romerska flotta som kommit till Alexandria under befäl av Gaius Laenas på Ptolemaios begäran. Här introduceras den fjärde stormakten, romarna, som snart kommer att ta över efter grekerna.]

Då ska han vända tillbaka [till Syrien] och rikta sin vrede mot det heliga förbundet och ge vreden fritt utlopp. Han ska vända tillbaka och ära (lyssna på) de som övergett det heliga förbundet.

[År 167 e.Kr. vände Antiochos IV sin förödmjukelse till ilska mot det judiska folket ännu en gång. Han sände en befälhavare som hette Apollonios till Jerusalem. Han låtsades komma i fredliga syften, men på sabbatsdagen attackerade och dödade han många judar och plundrade staden, se 2 Mack 5:23-26. Samtidigt belönade han de judar som stödde hans hellenistiska agenda, se 2 Mack 4:7-17.]

31 Härar från honom [nordkungen, Antiochos IV] ska komma, och de ska orena helgedomen, tillflyktsorten, avskaffa det dagliga offret och ställa upp förödelsens styggelse. [Ett hedniskt föremål i templet, se Matt 24:15; Mark 13:14. Detta omnämns även i 1 Mack 1:44-47, 54.] 32 Sedan ska han tala med smickrande (inställsamma) ord till dem som har lämnat förbundet. Men de av folket som känner sin Gud ska stå fasta och hålla ut. 33 De förståndiga (visa) bland folket ska ge många insikt [förklara vad som händer]. Trots detta ska de ändå under en tid falla genom svärd och eld, genom exil (bli bortförda i fångenskap) och plundring [få sina egendomar konfiskerade]. 34 Men när de faller ska de inte lämnas utan hjälp, och många ska då av falska motiv sluta sig till dem. 35 En del av de förståndiga ska falla, och de ska luttras så att de blir rena och fläckfria fram till den sista tiden. För ännu dröjer slutet till den bestämda tiden.

36 [Fram tills hit är de flesta bibelforskare överens om att synen handlat om händelser från Kyros i Daniels tid fram till Antiochos IV. Från och med vers 36 finns två huvudsakliga tolkningar på den person som introduceras som ”kungen”. Den ena är att synen fortsätter att handla om Antiochos IV, den andra att en framtida antikrist beskrivs. Rent historiskt finns det problem med att harmonisera händelserna med Antiochos liv. Han satte sig inte över alla gudar eller tillbad en okänd gud, se vers 36-37. Han dog inte i Israel, se vers 45, utan i Persien.

Också sammanhanget i nästa kapitel där det talas om den sista tiden, vedermödan och de dödas uppståndelse gör att dessa verser måste vara någon annan än Antiochos som regerade mellan 215–164 f.Kr. Vedermödan passar bäst in i det som Jesus förutsäger i Matt 24:21, se även Matt 24:29-31 och Upp 7:14. I Nya testamentet omnämns denna person som ”laglöshetens man”, se 2 Tess 2:3-12; ”antikrist”, se 1 Joh 2:18 och ”vilddjuret”, se Upp 11-12. Daniel har även tidigare beskrivit denna antikrist som ”det lilla hornet” i kapitel 7 och ”han”, en kommande ledare, i Dan 9:27.

Antiochos IV kan ses som en skuggbild av en kommande antikrist, så att de båda beskrivs här är inte konstigt.]

Kungen [en framtida världsledare] ska göra vad han vill, och han ska upphöja sig och förhäva sig över varje gud. Ja, mot gudarnas Gud ska han tala fruktansvärda ting. Allt ska lyckas för honom till dess att vredens tid är ute, för det som har beslutats måste ske. 37 Han kommer inte att bry sig om sina fäders gudar, inte heller den som kvinnor älskar. Han ska inte bry sig om någon gud, utan han ska upphöja sig själv över dem alla.

[Huvudpunkten i denna beskrivning är antikrists stolthet, han sätter sig över allt och alla. Han ska inte bry sig om sina fäders gudar, dvs. sitt eget lands religion. Han verkar ha en ateistisk världssyn utan några gudar alls. Frasen ”hemdath nashiym” i vers 37 är ordagrant ”den som kvinnor älskar” men kan också översättas ”kärlek till kvinnor” och skulle i så fall antyda att han inte alls bryr sig om kvinnor. Ordet ”hemdath” används även i vers 8 om dyrbara, värdefulla, högt aktade föremål. Versens tema är gudar, så det skulle kunna syfta på en gud som speciellt kvinnor tyckte om, tex Adonis eller Tammuz, se Hes 8:14. I Israels historia var det ofta deras fruar som ledde in dem till att dyrka andra gudar, så var fallet med Salomo och Ahab. I så fall kan frasen vara en parallell till första frasen. Han ska inte bry sig om sina fäders gudar, eller de gudar deras fruar dyrkade.]

38 I stället ska han ära fästningarnas gud. [Hans gud kommer att vara militär styrka, i vers 40-45 beskrivs hans krig.] En gud som hans fäder inte har känt ska han ära med guld och silver och ädelstenar och andra dyrbarheter. 39 Med en främmande guds hjälp ska han göra vad han vill med starka befästningar. De som erkänner honom ska han visa stor ära. Han ska låta dem härska över många, och han ska dela ut land åt dem till belöning.

40 [Nu beskrivs ett stort krig. En del ser ”kungen” i vers 36 som en annan person än ”kungen i Nordlandet” här, men det är troligen samma person. Många ser kriget som beskrivs i Hesekiel 38-39 och det som beskrivs här i vers 40-45 som samma krig, just innan Herrens återkomst.]

Men vid den sista tiden ska kungen i Sydlandet [söder om Israel] drabba samman med honom. Kungen i Nordlandet [norr om Israel] ska då storma fram mot denne med vagnar och ryttare och en stor flotta. Han ska rycka in i länderna och svepa igenom dem som en störtflod. [Ordagrant ”svämma över och spola bort dem”.] 41 Han ska också dra in i det härliga landet [Israel], och många [länder eller folk] ska falla, men dessa ska undkomma hans hand [tyranni]: Edom, Moab och de främsta av Ammons barn. [Dessa tre områden är antika länder sydost om Israel, nuvarande Jordanien.] 42 Han ska sträcka ut sin hand mot många länder. Egypten ska inte slippa undan [hans vrede]. 43 Han ska erövra skatter av guld och silver och alla slags dyrbarheter i Egypten. Libyer och nubier (hebreiska ”kus”, nuvarande Sudan och delar av Etiopien) ska följa honom. 44 Då ska han få höra rykten från öster och norr som skrämmer honom, och han ska dra ut i stort raseri för att förgöra och förinta många. 45 Sina palatstält ska han slå upp mellan havet och helgedomens härliga berg. Men han går mot sin undergång och ingen hjälper honom.