1 Det första förbundet hade sina regler för gudstjänsten och sin jordiska helgedom.

2 [Mose fick noggranna instruktioner för hur tabernaklet skulle utformas. Den andra halvan av Andra Moseboken ägnas åt dessa detaljer. Ett annat namn på tabernaklet var ”uppenbarelsetältet” eller mer ordagrant översatt ”mötestältet”, se t.ex. 2 Mos 33:7. Ordet beskriver tältets funktion att vara en mötesplats mellan Gud och människa. Det är denna ursprungliga mötesplats som beskrivs. Senare byggdes templet i Jerusalem, men det är inte det författaren skildrar. Där fanns varken Arons stav eller krukan med mannat eller lagens tavlor, som för länge sedan hade gått förlorade.]

Ett tabernakel (uppenbarelsetält, mötesplats för Gud och människa) inreddes med ett första rum som kallades det heliga. Där stod:

ljushållaren [menoran, den sjuarmade ljusstaken, se 2 Mos 25:31-39]

och bordet [2 Mos 25:23-30]

3 Bakom det andra förhänget (draperiet, förlåten) fanns ett rum som kallades det allra heligaste [2 Mos 26:31-34]. 4 Dit hörde:

det förgyllda rökelsealtaret

[2 Mos 30:1-6. Rökelsealtaret, som var helt klätt i guld, stod vid förhänget i det heliga rummet, men förknippas med det allra heligaste, eftersom det användes på försoningsdagen då översteprästen gick in i det allra heligaste, se 3 Mos 16:13.]

och förbundsarken,

I arken fanns:

5 Ovanpå den [arken] stod härlighetens keruber [änglar med vingar som representerade Guds närvaro, se Hes 9:3] som överskuggade nådastolen [det guldbeklädda locket på förbundsarken].

[Det var här översteprästen stänkte blod för att försona synden en gång per år under försoningsdagen – Jom kippur, se Rom 3:25; 2 Mos 25:18-22.]

Men vi kan inte gå in på alla detaljer runt detta nu.

6 Så var det ordnat. I det första rummet går prästerna ständigt in och förrättar sin tjänst. [Olivolja skulle fyllas på i ljusstaken som tändes varje kväll och lyste fram till morgonen, se 2 Mos 27:20-21. De tolv skådebröden byttes ut varje sabbat, se 3 Mos 24:5-8. Dagligen offrades två lamm, se 4 Mos 28:3; 2 Mos 29:38-42.] 7 I det andra rummet är det bara översteprästen som går in, en gång om året [på försoningsdagen – Jom kippur, 3 Mos 16:12-16], och då aldrig utan blod som han bär fram för sina och folkets oavsiktliga synder.

8 Därigenom visar den helige Ande att vägen in i det allra heligaste ännu inte är uppenbarad så länge det första rummet består.

[Själva existensen av ett yttre rum som skyddade det allra heligaste visar att Gamla testamentets ceremonier och regler begränsade tillgängligheten till Guds närvaro. När Jesus dog på korset brast förlåten uppifrån och ner, se Matt 27:50-51.]

9 Detta [den yttre delen av tabernaklet, det heliga] är en bild (liknelse, illustration, parallell) av den tid som nu är [första förbundet], när gåvor och offer bärs fram som inte kan rena samvetet hos den som förrättar tjänst. 10 Dessa [yttre ceremonier och ritualer] rör bara mat och dryck och olika reningar [ceremoniella reningsdop och bad]. De var yttre regler (för kroppen) som skulle följas fram till tiden för en bättre ordning [ett bättre förbund].

11 [Det verkliga templet, det allra heligaste, där Gud själv bor, finns i himmelen. Det är dit som Jesus har gått in, inte som den jordiska översteprästen ”med blodet av bockar och kalvar”, utan med sitt eget blod. På den försoningsdagen, Jom kippur, offrade översteprästen just en bock och en tjur.]

Men nu har den Smorde (Messias, Kristus) kommit som överstepräst för det goda som skulle komma. Genom det större och fullkomligare tabernaklet, som inte är gjort av människohand och alltså inte tillhör den här skapelsen, 12 gick han in i det allra heligaste en gång för alla, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning. 13 Om nu redan blodet av bockar och tjurar [3 Mos 16:14-16] och askan från en [röd] kviga [4 Mos 19:2, 17-18] kan stänkas på de orena och helga till yttre renhet, 14 hur mycket mer ska då inte den Smordes (Kristi) blod rena våra samveten från döda gärningar så att vi tjänar den levande Guden? Han har genom den evige Anden [den helige Ande eller Jesu Ande] framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud.

[Uttrycket ”den evige Anden” kan tolkas som en referens till ”den helige Ande” eller ”Jesu Ande”. Utifrån Heb 7:18-19 och sammanhanget, där kontrasten är mellan de temporära jordiska offren och det eviga himmelska offret, syftar det troligtvis på Jesu Ande. Se även Rom 1:3; 1 Tim 3:16; 1 Pet 3:18.]

15 Därför är den Smorde (Messias, Kristus) medlare för ett nytt förbund, för att de som är kallade [oavsett nationalitet, se Apg 2:39] ska få det utlovade, eviga arvet, när han nu med sin död har friköpt oss från överträdelserna under det första [gamla] förbundet. 16 Där det finns ett testamente [samma ord som översatts ”förbund” i föregående vers] måste man visa att den som har upprättat det är död. 17 Först vid hans död blir testamentet giltigt, för det träder inte i kraft så länge han lever.

18 [Hur Mose renar det jordiska, hör ihop med hur Jesus renar det himmelska, se vers 23-24.]

På samma sätt var det med det första testamentet (förbundet). Det var tvunget att instiftas (öppnas) med blod [från offerdjur för att träda i kraft]. 19 När Mose hade förkunnat lagens alla bud för hela folket, tog han blodet av kalvar och bockar tillsammans med vatten, scharlakansröd ull och isop och stänkte det både på själva bokrullen och på allt folket.

20 Han sade:

21 På samma sätt stänkte han blod på tabernaklet och alla gudstjänstföremålen. 22 Så renas enligt lagen nästan allting med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.

[Detta är styckets centrum och svarar på frågan varför det var nödvändigt för Jesus att dö.]

23 Alltså måste [de jordiska] avbilderna (exemplen, kopiorna) av det [verkliga] som finns i himlen renas med dessa medel, men de himmelska tingen själva måste renas med bättre offer än så. 24 För den Smorde (Messias, Kristus) gick inte in i en helgedom som är gjord av människohand och som bara är en bild (modell, kopia) av den verkliga helgedomen. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Guds ansikte för vår skull. 25 Inte heller skulle han offra sig flera gånger, så som översteprästen varje år går in i det allra heligaste med blod som inte är hans eget.

26 I så fall hade han varit tvungen att lida många gånger sedan världens skapelse. Men nu har han trätt fram en gång för alla vid tidernas slut för att genom sitt offer utplåna synden.

27 På samma sätt som det är bestämt att alla människor ska dö (det väntar alla) [Rom 6:23] och sedan dömas, 28 så blev den Smorde (Messias, Kristus) offrad en gång för att bära mångas synder [Jes 53:12]. Han ska bli synlig (träda fram) en andra gång, inte för att bära synd utan för att frälsa (befria) dem som väntar på (längtar innerligt med förväntan efter) honom.