Klagovisorna
Inledning
Klagovisorna består av fem poem och är en bok som tillskrivs profeten Jeremia, som också kallas för den gråtande profeten. Boken skrevs strax efter det första templets förstörelse 586 f.Kr. och sätter ord på den djupa sorg som denna fruktansvärda katastrof förorsakade det judiska folket. Men boken undervisar oss också om Guds nåd, barmhärtighet och stora kärlek till oss. I Klagovisorna beskrivs en kollektiv sorg, men det blir också till en individuell sorg när personliga planer och drömmar slås omkull.
På hebreiska heter Klagovisorna ”Eicha” som ungefär betyder ”ack”. Både kapitel 1, 2 och 4 inleds med detta ord och den titeln är en träffande beskrivning. Klagan är lidandets språk. Att klaga är inte att gnata eller gnälla. Det handlar inte heller om att i största allmänhet beklaga sig över något eller någon. Klagan har alltså ingenting med knot att göra. Klagan sker utifrån sorg. Den ger uttryck för inre smärta. Klagan sätter ord på våra känslor som frustration, ilska, själslig smärta och fruktan. Klagan är en förtvivlan som många gånger saknar relevanta ord men som ändå måste få komma ut. Våra mest basala känslobehov av smärta och lidande tar sig uttryck i gråt och klagan. Tårar omnämns i Klagovisorna åtskilliga gånger, se Klag 1:2, 16; 2:11, 18; 3:48, 49, 51. Att gråta är för själen vad en dusch är för kroppen. Tårar förlöser sorgen, bördan och ångesten. Sorg och smärta är något som måste få finnas och bearbetas när vi drabbas av olycka och död. Det är här klagan tillsammans med gråt har sin plats som en del i processen att ta sig igenom och bearbeta sorgen och den själsliga smärtan.
Även om det skiljer tusentals år mellan oss och tiden då Klagovisorna skrevs, är sorgen den samma och den är universell – sorgen är gemensam och tidlös. De första fyra kapitlen i Klagovisorna följer ett alfabetiskt mönster. Det visar att det finns någon form av struktur i sorgen, även om känslorna och texten spretar åt många olika håll, finns det en ordning och sorgen har olika faser. Det är intressant att när man inom psykologin på 1900-talet började formulera modeller över sorgens olika faser, kom man fram till något som funnits i Bibeln hela tiden!
Det finns olika modeller och teorier och alla människor reagerar olika, men det går ändå att se vissa mönster. I kapitel 1 finns chockfasen då de svåra känslorna uttrycks på olika sätt, ofta med förnekelse. I kapitel 2 finns reaktionsfasen då man tar in mer och mer av vad som har hänt. Här är inte ovanligt med ilska. I kapitel 3 och 4 bearbetas sorgen. Här används ibland ord som att köpslå men även depression. Kapitel 3 har intressant nog 66 verser, istället för 22 som i övriga kapitel – bearbetning tar tid, men här finns också bokens höjdpunkt som ger hopp, se Klag 3:22-27. Nyorienteringsfasen finns i kapitel 5 då man accepterar det som skett och börjar gå vidare. Detta kapitel är inte bundet av det alfabetiska mönstret utan texten blir prosa. Ett nytt kapitel kan skrivas. Såren är läkta, men ärren finns kvar och vittnar om det som hänt.
En del menar att Klagovisorna är en svårtillgänglig bok men om man vågar ta sig an den så kan den vara till stor hjälp när man själv drabbas av sorg och djup smärta. Bland judarna läser man klagovisorna varje år den 9 Av som infaller i juli/augusti i vår kalender. Det är det datum då både det första och andra templet förstördes. Just denna dag har många andra olyckor också drabbat det judiska folket genom historien. För judarna är detta en fastedag då man sörjer dessa katastrofer. Denna dag ber man också om att templet ska byggas upp på nytt.
Struktur:
Boken är skriven som fyra alfabetiska sånger, kapitel 1-4, och en avslutande bön, kapitel 5. De första fyra kapitlen i Klagovisorna har ett alfabetiskt mönster. I en sådan s.k. akrostisk stil utgår en eller flera rader från de tjugotvå hebreiska konsonanterna i ordningsföljd. Liknande akrostiska mönster finns även i Psaltaren, se Ps 9-10; 25; 34; 37; 111; 112; 119; 145 liksom Ords 31:10-31. De hebreiska bokstäverna är mer än bara bokstäver, de är symboler och har också ett talvärde. Ofta förstärker symbolen versen och gör betydelsen tydligare. Eftersom temat på versen ofta följer bokstavens symbol förklarar det varför ämnet ibland skiftar tvärt. Svenska Kärnbibeln tar med symbolen och beskriver inom hakklammer vad den symboliserar. Det ord, eller de ord, som börjar med den aktuella bokstaven skrivs också i fetstil för att indikera att det är ett extra viktigt ord just i den versen.
Det finns även ett kiastiskt mönster där kapitel 3 står centralt. Det är tre gånger så långt och står ut som det centrala kapitlet. I första och sista kapitlet återfinns Ain och Pe i den ordningen (Klag 1:16-17; 5:18), medan i kapitel 2, 3 och 4 är ordningen omvänd (Klag 2:16-17; 3:46-51; 4:16-17). Även i subjektet finns ett kiastiskt mönster där de två första kapitlen har perspektivet Jerusalem (hon sitter ensam, se Klag 1:1). Kapitel 3 är maskulin (jag är mannen, se Klag 3:1) och de två sista är kollektiv (vi/oss).
Skriven: Strax efter 586 f.Kr.
Författare: Jeremia
1
Klagosång 1 – Jerusalem i ruiner
א – Alef
1 Ack(ve, varför, hur), hon [Jerusalem] sitter ensam (som en solitär)
den [förut så] folkrika staden.
Hon har blivit som en änka,
hon som var så stor bland nationerna.
Prinsessan bland provinserna
har nu blivit en tvångsarbetare (slav).
[Den första hebreiska bokstaven är: א – Alef. Tecknet föreställer en oxe. Bokstaven symboliserar styrka, ledaren, den första och det viktigaste. I denna vers är det ordet ”ack” som börjar med denna bokstav. Detta förstärker känslan av sorg. Det är sorgen som tar befälet och präglar allt både i denna vers och hela boken. Ordet ställer frågan: Hur kunde detta ske? Ordet inleder ofta klagan och en begravningssång, se 2 Sam 1:19; Jes 14:4, 12.]
ב – Bet
2 Hon [Jerusalem, som liknas vid en änka]gråter bittert i natten
hennes tårar rinner över kinderna.
Det finns ingen som tröstar henne;
alla hennes älskare [länderna runt omkring som tidigare sett upp till Jerusalem] är borta.
Alla hennes vänner har förrått henne;
de har blivit hennes fiender.
[Den andra hebreiska bokstaven är: ב – Bet. Tecknet avbildar ett hus med bara en dörr. Det symboliserar ett hem och total tillit. Ordet för ”gråter” börjar med denna bokstav och ger bilden av ett sorgehus där man sitter ”shiva” vilket betyder att man sitter på golvet och sörjer utan att låta sig tröstas.
Shiva betyder sju på hebreiska. Den familj som har sorg stannar hemma under en veckas tid efter begravningen, som skett samma dag som dödsfallet. Familjen sitter på låga stolar i hemmet för att på ett yttre sätt visa sina inre känslor av sorg. Uttrycket att ”känna sig låg” får ett konkret fysiskt uttryck. Under denna vecka besöker vänner och bekanta familjen och man har ofta med sig mat. Besökaren sätter sig i stillhet intill den sörjande och säger ingenting innan den som är i sorg är redo att prata. Den bibliska bakgrunden till denna sed finns i Job 2:12-13 där Jobs vänner satt tysta en vecka tills Job inledde samtalet, se Job 3:1.]
ג – Gimel
3 Juda [folket i Judéen] har förts bort i exil[till Babylon]
under stort lidande och träldom.
[2 Kung 25:8-21; 2 Krön 36:17-21; Jer 39:1-10; 51:12-30]
Hon vistas i andra länder,
hon finner ingen viloplats.
Alla hennes förföljare har hunnit upp henne
mitt i hennes ångest (trångmål).
[Den tredje hebreiska bokstaven är: ג – Gimel. Tecknet avbildar en kamel. Ofta symboliserar den uthållighet; en kamel går genom öknen i hetta och kyla, oavsett omständigheter håller den huvudet högt och går framåt. Det första ordet i hebreiskan är ”exil” som på ett sätt kan symboliseras av kamelen eftersom den vandrar långa sträckor till avlägsna länder med köpmännens karavaner. För att överleva sorgen och ta sig igenom behöver man dessutom den uthållighet som kamelen också symboliserar eftersom det alltid tar tid, ofta minst ett år, att ta sig igenom denna process.]
ד – Dalet
4 Vägarna till Sion [tempelberget i Jerusalem] sörjer
för att ingen kommer till högtiderna.
[De tre vallfartshögtiderna då alla som kan, uppmanas att komma till Jerusalem, se 3 Mos 23.]
Alla hennes portar är öde,
hennes präster stönar,
hennes jungfrur sörjer
och själv är hon full av bitterhet.
[Den fjärde hebreiska bokstaven är: ד – Dalet. Tecknet avbildar en öppen dörr sedd ovanifrån. Bokstaven representerar att kunna fatta beslut och välja rätt väg. Ordet ”vägarna” börjar med denna bokstav och förstärker hur viktigt det är att fråga Gud efter hans vägar när vi står i vägval. I den totala sorgen går det inte att söka Gud på det sättet och därför beskrivs istället med emfas hur öde vägarna nu har blivit. Vägarna deltar i sorgen. Sorgen, särskilt chockfasen, gör oss oförmögna att ta ställning och göra några val. Då är det bättre att inte gå någonstans utan stanna till dess sorgen har gått över och man har återfått sin vanliga sinneskapacitet.]
ה – He
5 Hennes motståndare har blivit huvud (den som leder)
hennes fiender känner sig trygga (bokstavligt ”har det enkelt eller lätt”).
För Herren (Jahve) har låtit
alla hennes överträdelser drabba henne [Jerusalem],
hennes unga barn (dibarn) har gått i fångenskap
framför motståndaren.
[Den femte hebreiska bokstaven är: ה – He. Tecknet avbildar ett fönster. Det symboliserar att se och att ha perspektiv. I denna vers är det ordet ”hennes” som börjar med denna bokstav, detta belyser att hon inte längre kan se Gud som ger vårt liv rätt perspektiv utan istället ser hon bara allt som ger sorg och därmed förstärks sorgen ytterligare. I sorg, och särskilt i början, får man ett tunnelseende och saknar förmåga att uppfatta något av omgivningen. Man har bara ett enda, den tunga sorgen, för ögonen.]
ו – Vav
6 Och borta från(har lämnat) dottern Sion [tempelberget i Jerusalem]
är all hennes prakt.
Hennes prinsar (furstar) har blivit som ensamma hjorthannar
som inte finner något bete.
Utan styrka
har de flytt framför sina förföljare.
[Den sjätte hebreiska bokstaven är: ו – Vav. Tecknet avbildar en tältpinne, en krok eller hängare. Rent praktiskt var det tältpinnen som höll tältduken uppe. Den binder ihop olika saker. På samma sätt används bokstaven i grammatiken för att binda ihop ord till meningar. I denna vers är det ordet ”och borta från” som börjar med denna bokstav. Det förstärker att sammanhållningen har upphört.]
ז – Zajin
7 Jerusalem kommer ihåg
i dessa dagar av lidande (nöd) och hemlöshet
alla sina skatter
från forna dagar.
När hennes invånare föll i fiendens hand
var ingen där för att hjälpa henne.
Hennes fiender såg hennes nakenhet
och gjorde narr av hennes ödeläggelse.
[Den sjunde hebreiska bokstaven är: ז – Zajin. Tecknet avbildar ett svärd. Bokstaven symboliserar rörelse och iver. Bokstaven används i ordet ”kommer ihåg” och förstärker minnet av Jerusalems glansdagar och fördjupar därmed även sorgen över det som gått förlorat. Sorgen känns som att få ett svärd i hjärtat.
Här används ordet ”kedem” för att beskriva forna dagar. Ordet betyder egentligen öster. Detta väderstreck har mycket i sig och handlar bland annat om att samtidigt se både bakåt och framåt och göra bokslut med det som varit och samtidigt se och stadfästa visionerna för sin framtid. I denna fas av sorgeprocessen orkar man bara att minnas och sörja och även det finns i uttrycket ”kedem”.]
ח – Chet
8 Jerusalem har syndat svårt [ordagrant ”syndat en synd”; begått upprepade överträdelser, syndat mer och mer],
därför har hon blivit som en rituellt oren.
Alla som tidigare höll henne i ära,
föraktar henne nu när de ser hennes nakenhet.
Själv suckar hon (stönar av sorg och smärta)
och vänder sig bort.
[Den åttonde hebreiska bokstaven är: ח – Chet. Tecknet avbildar ett staket. Bokstaven symboliserar något som binder samman och inhägnar, rent fysiskt som ett staket eller en mur, eller socialt som vänskap och kärlek. Denna vers inleds i hebreiskan av det hebreiska ordet ”chata” som upprepas två gånger, först som substantiv och sedan som verb. Ordagrant står det ”synd syndar” vilket översätts med ”överträdelser är smärtsamma” Upprepningen är hebreiskans sätt att förstärka ett uttryck med emfas. Här görs det tydligt hur avgrundsdjupa dessa överträdelser och synder är. Det förstärker lidandet i sorgen. Att hon vänder sig bort blir som en markering av en gräns där murar och staket saknas.]
ט – Tet
9 Hennes rituella orenhet fanns i hennes kläder [3 Mos 15:19-30],
hon reflekterade inte över sin framtid.
Hennes fall är uppseendeväckande (stort, oväntat),
ingen tröstar henne.
Se, Herre (Jahve) till mitt lidande,
för fienden har gjort sig stor.
[Den nionde hebreiska bokstaven är: ט – Tet. Tecknet avbildar ett huvud och en svans och föreställer antingen en orm i en korg, eller en människa som har böjt sig i ödmjukhet. Paradoxalt nog kan bokstaven symbolisera både ont och gott, antingen rebelliskhet eller godhet. I den här versen börjar ordet ”rituell orenhet” med denna bokstav, och förstärker här att rebelliskheten, det som inte behagar Gud, har fått infiltrera ohämmat.]
י – Jod
10 Motståndaren har sträckt ut sin hand
över alla hennes skatter:
Hon har sett främlingar [från andra nationer]
komma in i helgedomen [templet, se Ps 74:4-8],
om vilka du har befallt
att de inte får träda in i församlingen.
[Den tionde och minsta hebreiska bokstaven är: י – Jod. Tecknet avbildar en arm eller en sluten hand. Eftersom denna bokstav är en punkt så är det början på alla andra bokstäver, och beskriver ofta skapelsen. Handen symboliserar styrka och kraft. I denna vers börjar ordet ”sin hand” med denna bokstav och poängterar styrkan hos motståndaren.
Alla som inte är judar måste stanna på hedningarnas förgård och får inte gå hela vägen längst in i templet, se Apg 21:29.]
כ – Kaf
11 Alla hennes invånare suckar,
de letar efter bröd.
De har gett alla sina dyrbarheter i utbyte för att få mat
för att kunna vederkvicka sina själar (rädda sina liv, överleva).
[Jerusalem säger:] Se, Herre (Jahve), betrakta (förstå) ...
[Hebreiska språket indikerar en dramatisk paus här.]
... hur föraktad jag har blivit!
[Den elfte hebreiska bokstaven är: כ – Kaf. Tecknet avbildar en utsträckt hand. Den kan både symbolisera givmildhet, genom att sträcka ut handen för att välsigna, men också för att ta emot. I denna vers börjar ordet ”alla” med denna bokstav och förstärker hur fullständig hungersnöden är, liksom känslan av förkastelse.]
ל – Lamed
12 Låt det inte drabba er, alla ni som passerar längs vägen.
Kom se er omkring, se på mig!
Finns det någon smärta som kan jämföras med min smärta,
det som har gjorts mot mig?
Herren (Jahve) har straffat (tillfogat) mig,
på den dag då hans vrede brann (mot mig).
[Den tolfte hebreiska bokstaven är: ל – Lamed. Tecknet avbildar en oxpiska och symboliserar ofta undervisning. Den är storleksmässigt den längsta bokstaven i det hebreiska alfabetet. Det gör att den står ut i en text och är väl synlig eftersom det är den enda bokstaven som är så hög så den sticker upp ovanför den tänkta topplinjen längs överkanten på bokstäverna. I denna vers börjar orden ”låt det inte” med denna bokstav och förstärker att de som går förbi och ser ska låta sig varnas, undervisas, så att de inte gör samma misstag som judarna har gjort.]
מ – Mem
13 Från höjden sände han eld
in i mina ben [stadens innersta] och den övervann dem. [Jerusalem sattes i brand.]
Han har lagt ut ett nät för mina fötter
och han har knuffat tillbaka mig. [Ingen kunde fly.]
Han har ödelagt mig,
hela dagen har han gjort mig sjuk. [Det var sjukdom och nöd.]
[Skräcken av belägringen beskrivs med tre bilder: eld, nät och sjukdom.]
[Den trettonde hebreiska bokstaven är: מ – Mem. Tecknet avbildar vatten och står för vatten, folk, nationer och språk. I denna vers börjar orden ”från höjden” på denna bokstav. Det förstärker att det är Herren som anklagas för allt som drabbat Jerusalems invånare. Vilket är en normal första reaktion när man drabbas av något obehagligt som egentligen beror på och är konsekvenserna av ens egna val och handlingar. I chockfasen skyller man nästan alltid ifrån sig om man alls orkar reagera.]
נ – Nun
14 Mina missgärningar är sammanbundna som i ett ok,
sammanvävda av hans hand
har de lagts på min nacke [som ett ok, format i ett stycke runt nacken, för att ligga på båda axlarna];
han har fått min styrka att sina.
Herren (Adonai) har gett mig i deras hand,
mot vilka jag inte har något att sätta emot (inte kan försvara mig).
[Den fjortonde hebreiska bokstaven är: נ – Nun. Tecknet avbildar en fisk och betyder arvtagare och avkomma. Orden ”sammanbundna som i ett ok” börjar på den bokstaven. Det förstärker att konsekvenserna av missgärningarna finns kvar som en börda, de blir som ett arv till dess att man gör upp med dem.]
ס – Samek
15 Herren (Adonai)har förskjutit
alla mäktiga män i min mitt,
han har kallat samman en folksamling mot mig,
för att omintetgöra mina unga män.
Herren (Adonai) har trampat jungfrurna,
Juda döttrar som i en vinpress. [Jes 63:1-6]
[Den femtonde hebreiska bokstaven är: ס – Samek. Tecknet avbildar en pelare och symboliserar stöd, support, stabilitet. I den här versen är det ordet ”har förskjutit” som börjar med denna bokstav, och det förstärker att Gud inte längre vill se deras högmod eftersom de har använt sin mäktighet till att begå synd och överträdelser. Gud är inte längre deras stödjepelare.]
ע – Ajin
16 Över allt detta gråter jag.
Mina ögon, mina ögon svämmar över av vatten
eftersom tröstarna är långt borta från mig,
även den som skulle vederkvicka min själ.
Mina söner (barn) är övergivna
eftersom fienden har segrat.
[Den sextonde hebreiska bokstaven är: ע – Ajin. Tecknet avbildar ett öga eller en vattenkälla. Den symboliserar ofta profetisk klarsyn och uppenbarelse. Här är det ordet ”Över allt detta” som börjar med denna bokstav först i meningen men även ordet för ”öga” som sedan upprepas två gånger har samma första bokstav. Eftersom bokstaven dessutom symboliserar en vattenkälla och ögonens tårar beskrivs som en outsinlig källa som svämmar över, finns det en mycket tydlig koppling mellan bokstaven ajin och innehållet i denna vers. Tårar är sorgeprocessens tecken.]
פ – Pe
17 Sion [tempelberget i Jerusalem]breder ut sina händer (i en gest av uppgivenhet)
där finns ingen som tröstar henne.
Herren (Jahve) har befallt angående Jakob
att de runt omkring honom ska bli hans fiender.
Jerusalem är som en oren [Klag 1:8-9]
ibland dem.
[Den sjuttonde hebreiska bokstaven är: פ – Pe. Tecknet avbildar en öppen mun med en tunga i. Symboliserar ofta tal och relationer. Här är det ordet ”breder ut” som börjar med denna bokstav, och förstärker uppgivenheten. Det blir som en extra suck.]
צ – Tsade
18 Herren är rättfärdig,
men jag har gjort uppror mot hans ord.
Hör, jag ber er (jag vädjar, lyssna på mig), alla ni folk,
och att se min smärta.
Mina jungfrur och mina unga män
har gått i fångenskap.
[Den artonde hebreiska bokstaven är: צ – Tsade. Tecknet avbildar en fiskkrok och symboliserar ofta rättfärdighet. Ordet ”rättfärdig” börjar med denna bokstav. Här ser vi för första gången hur chockfasen övergår i reaktionsfasen när insikten kommer om att det faktiskt är vi som gjort fel. Det som drabbat oss skylls inte längre på någon annan, se vers 13, utan förklaras med att vi varit olydiga mot Guds krav på rättfärdighet.]
ק – Qof
19 Jag ropade efter mina älskare [Klag 1:2]
men de förrådde mig.
Mina präster och mina äldste
förgicks i staden
när de sökte efter mat
för att överleva (vederkvicka sina själar).
[Den nittonde hebreiska bokstaven är: ק – Qof. Tecknet avbildar ett nålsöga eller baksidan på ett huvud. Det symboliserar ofta att stå bakom någon. I den här versen är det ordet ”jag ropade efter” som börjar på den bokstaven.]
ר – Resh
20 Se, Herre (Jahve), för jag är i ångest,
mitt inre står i brand.
Mitt hjärta vänder sig inom mig
för jag har gjort oförlåtligt uppror mot dig.
Ute [på gatan] härjar svärdet,
i huset (hemma) är det som döden.
[Det spelar ingen roll om jag är ute eller inne, döden finns överallt.]
[Den tjugonde hebreiska bokstaven är: ר – Resh: Tecknet avbildar framsidan av ett huvud och symboliserar att se. Ordet ”se” börjar med denna bokstav och förstärker vädjan till Gud att se den svåra situationen. Nu har ångesten kommit som en känslomässig reaktion på insikten om det enorma misstag vi gjort. Ordet för uppror ”mara” upprepas två gånger efter varandra och översätts ”oförlåtligt uppror”. Upprepandet är hebreiskans sätt att förstärka och påpeka att här är det mer än bara ett enkelt uppror.]
ש – Shin
21 De[mina fiender]har hört min jämmer och suckan,
det finns ingen som tröstar mig.
Alla mina fiender har hört om min plåga
och gläder sig, för du har gjort det.
Må du låta den dagen komma som du har förkunnat,
då de [mina fiender] ska bli som jag [drabbas av motsvarande vredesdom].
[Den tjugoförsta hebreiska bokstaven är: ש – Shin. Tecknet avbildar en tand, och symboliserar ofta att krossa och att förgöra något. I denna vers är det ordet ”De har hört” som börjar med denna bokstav. Det förstärker både den egna plågan och önskan om att samma straff ska drabba fienden.]
ת – Tav
22 Låt all deras ondska komma inför ditt ansikte
och gör mot dem
som du har gjort mot oss
för alla våra överträdelser.
Mina suckar är många
och mitt hjärta är svagt.
[Den tjugoandra hebreiska bokstaven är: ת – Tav. Tecknet föreställer en punkt, en signatur eller ett kors. Som den sista bokstaven är detta en signatur och symboliserar ofta det som avslutar och fulländar. Ordet ”komma” börjar med denna bokstav, och inleder nästa fas i sorgeprocessen där hämndbegäret brukar finnas med en stund. Det fina här är att redan från början inser man att hämnden är Herrens, eftersom man riktar begäran till Gud om att deras ondska ska komma inför hans ansikte.]