1 [Detta är det första av Jesu fem tal i Matteusevangeliet.]

När Jesus såg folkskaran gick han upp på berget. När han satte sig kom hans lärjungar (efterföljare, lärlingar) fram till honom.

2 [Jesus inleder med att tala om glädje. Alla saligprisningar är hämtade från olika delar i Psaltaren. I Matteus 23 finns en parallell med verop som riktas till det andliga ledarskapet som på varje punkt hade gjort det motsatta. Det grekiska ordet för salig, ”makarios”, beskriver en inre glädje och tillfredsställelse som är oberoende av yttre omständigheter. Från början betydde ordet ”rik”, men kom sedan att beteckna lycka, glädje och välsignelse.]

Då började han undervisa dem och sade:

3 ”Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som är fattiga (de fattiga) i anden (”andliga tiggare”)

[Här och i vers 10 används presens – Guds rike är tillgängligt just nu för den som ödmjukar sig inför Gud och blir förföljd på grund av tron, se Ps 40:18. Det finns två ord för fattig i grekiskan. ”Penes” beskriver en daglönare som varje dag är beroende av ett jobb för att kunna försörja sin familj. Här används dock ”ptochos” för någon som är totalt utblottad och som dessutom saknar all förmåga att hjälpa sig själv. Det enda som återstår är att tigga. Jesus söker alltså ”andliga tiggare” som i tro och ödmjukhet sträcker ut en hand för att ta emot Guds nåd – helt beroende av Guds kraft för en dag i taget!]

4 Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som sörjer [gråter över synd, orättfärdighet, hjärtats bedrövliga tillstånd]

5 Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de milda (tålmodiga, ödmjuka, de som kan förmedla Guds styrka och makt med mildhet)

6 Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet

7 Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de barmhärtiga (de som agerar godhjärtat och medkännande i enlighet med Guds förbundskärlek)

[Jesus lovar ingenting annat åt de barmhärtiga än det som de redan lever enligt – barmhärtighet.]

8 Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de renhjärtade

9 Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som skapar frid (är de fredsmäklande, de som på Guds villkor frimodigt sammanför till en helhet)

10 Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är de som får lida (de förföljda) på grund av (för) rättfärdighet [när de gör det som är rätt i Guds ögon]

11 [Efter dessa åtta saligprisningar upprepar och fördjupar Jesus den sista punkten om förföljelse. Jesus riktar sig till sina efterföljare och i stället för ”Saliga är de” säger han ”Saliga är ni”.]

Saliga (lyckliga, välsignade, avundsvärda) är ni när man:

12 Gläd er och jubla,

På samma sätt förföljde man profeterna som var före er.”

[”Gläd er och jubla” är slutsatsen av vers 11, men även av vad som sagts i hela detta stycke som började i vers 3. I listan där varje vers börjar med ”lyckliga” används inte ordet ”och” mellan varje mening. Detta språkbruk är ett sätt att betona själva slutsatsen mer än de enskilda punkterna i listan som bara är exempel som räknats upp.]

13 ”Ni är jordens salt, men om saltet förlorar sin sälta (styrka, kvalitet, blir till en dårskap), hur kan det då bli salt igen? Det duger inte till annat än att kastas ut [som grus på vägarna] och trampas ner av människorna.

[Rent salt, natriumklorid, som vi använder i dag kan inte förlora sin sälta. Det gällde dock inte det salt som utvanns från Döda havet på Jesu tid. Detta mineralrika salt kunde urlakas om det utsattes för omgivningens fukt. Ordet för ”mister sin sälta” kan också betyda ”dårskap” och översätts så i Rom 1:22 och 1 Kor 1:20. Kristendom så påverkad av världen att Jesus inte längre finns kvar blir en dårskap. Salt förhöjer smak, förhindrar förruttnelse och väcker törst. På samma sätt ska en kristen påverka sin omgivning på ett positivt sätt. En kristens tal ska alltid vara vänligt, kryddat med salt, se Kol 4:6.]

14 Ni är världens ljus (eld). Inte kan [väl] en stad döljas (gömmas, hemlighållas) som ligger på [ovanpå] ett berg? [Kanske syftade Jesus på Safed, Galileens högst belägna stad, vars ljus kunde ses från stora delar av regionen.] 15 Inte heller tänder de en lampa och sätter den under sädesmåttet [träskålen som rymde knappt nio liter och som användes för att mäta upp mjöl], men på ljushållaren – och den lyser för alla dem i huset. 16 Låt på samma sätt ert ljus (er eld) lysa inför människorna, så de ser (kan se) era goda handlingar (verk, åtaganden, insatser) och prisar (kan prisa, ära) er Fader i himlarna.”

17 ”Ta inte för givet (tänk inte) att jag har kommit för att upphäva lagen eller profeterna. [Jesus avskaffar inte någon del av Gamla testamentet.] Jag har inte kommit för att upphäva utan för att fullkomna (fullborda, ge den fulla meningen och betydelsen). 18 Jag säger er sanningen, fram till dess att himmel och jord förgås (ändras, byter skepnad), ska inte en enda jota, [den minsta hebreiska bokstaven, jod – י] inte en hake [kort streck som särskiljer de hebreiska bokstäverna, eller de små kronor, hebreiska ”tagin”, som dekorerar vissa bokstäver] i lagen förgås (ändras), inte förrän allt har skett [innan allt det Gud har förutsagt har inträffat, innan alla de skuggbilder lagen visar på har gått i fullbordan].

19 Den som upphäver (tar bort) även det minsta av dessa bud (instruktioner) och lär människor att göra likadant, ska räknas som den minste i himmelriket. Men den som håller dessa bud och lär andra att också göra det, ska kallas stor i himmelriket. 20 Jag säger er, om inte er rättfärdighet överträffar de skriftlärdas och fariséernas så kommer ni inte in i himmelriket.”

[Följande stycke, vers 21-48, innehåller sex delar som alla börjar med: ”Ni har hört det sägas.” Jesus har precis sagt att han inte ska upphäva den skrivna lagen, se vers 17. I stället går han till rätta med den rabbinska tolkningen av lagen med de tillägg och undanflykter som hade gjorts, dvs. inte det som skrivits utan det som har sagts om lagen. Som den sjunde och sista punkten kommer uppmaningen att vara fullkomliga, se vers 48.]

21 ”Ni har hört det sägas till fäderna [hört fariséernas utläggning av budet i 2 Mos 20:13]:

’Du ska inte mörda.

Den som begår mord undgår inte sin dom.’

22 Jag säger er [och fullkomnar betydelsen]:

Den som är arg på sin broder (är långsint och vägrar att förlåta),

[Vissa manuskript har tillägget ”utan orsak”, se Ef 4:26.]

Den som säger till sin broder: ’Du är värdelös’ (hånfullt skällsord för ’dum i huvudet’),

Den som säger: ’Du är en dåre’,

[Gehenna är ett grekiskt lånord från hebreiskan. Det är namnet på Jerusalems södra dalgång, Hinnomdalen. Det var här som barn offrades till avguden Molok, se 2 Krön 28:3; 33:6. Platsen är också en domens plats där dessa onda kungar ska dömas, se Jes 30:33. På 1200-talet uppkom en sägen att det var här stadens avfall eldades upp i en ständigt brinnande eld. Det kan inte uteslutas att stadens avfall kan ha tippats i denna och andra dalgångar. Det är dock troligare att Jesus i ett sammanhang som talar om mord, se vers 21, anspelar på barnoffren och den kommande slutgiltiga domen för de skyldiga till dessa avskyvärda handlingar, se Jer 7:32-33; 32:35.]

23 Därför, om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att en broder har något emot dig (om det finns en outredd konflikt mellan er), 24 lägg då ner din gåva vid altaret och gå först och försona dig med din broder; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva.

27 ”Ni har hört det sägas [hört fariséernas utläggning av budet i 2 Mos 20:14]:

’Du ska inte begå äktenskapsbrott (vara otrogen mot din make/maka).’

28 Jag säger er [och fullkomnar betydelsen]: den som medvetet ser på en kvinna med åtrå (begär, föder orena sexuella motiv), har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.

[Detta talesätt är inte bokstavligt utan en hyperbol, dvs. en överdrift. Jesus lär inte ut självstympning, för även en blind man, eller en man med en arm, kan ha orena sexuella tankar. Slutsatsen är att med alla medel motverka synden: utsätt dig inte för frestande situationer, kasta bort sådant som förleder till sexuell synd osv. Lösningen är inte att skuldbelägga kvinnan och tvinga bort henne från gudstjänstlokalen. Det är inte kvinnans skönhet, utan mannens brist på självbehärskning som är problemet. Jesus säger till mannen: ”det är ditt öga”, ta ansvar för det.]

31 ”Det har sagts [ni har hört fariséernas utläggning av budet i 5 Mos 24:1]:

’Den som vill skilja sig från sin hustru måste ge henne ett skilsmässobrev.’

32 Jag säger er [och fullkomnar betydelsen]: den som skiljer sig från sin hustru – av något annat skäl än otrohet – orsakar att hon begår äktenskapsbrott. Den som gifter sig med en frånskild kvinna begår äktenskapsbrott.”

[Guds originalplan var att människor inte skulle skiljas. Äktenskapet gäller ”tills döden skiljer dem åt”, se Rom 7:1-3; 1 Kor 7:39. Det enda skälet till skilsmässa för troende par är otrohet. Paulus tar även upp ett fall då någon blir frälst och den andre vill skilja sig; då kan man inte hindra det, se 1 Kor 7:15. Gud hatar skilsmässa, se Mal 2:16, för han vet personligen vilken djup smärta det medför, se Jer 3:8. Ämnet återkommer i Matteusevangeliet, se Matt 19:3-12.]

33 ”Ni har också hört det sägas till de gamla (förfäderna) [hört fariséernas utläggning av budet i 3 Mos 19:12]:

’Du ska inte bära falsk ed (svära falskt), utan fullfölja ditt löfte inför Herren.’

34 Jag säger er [och fullkomnar betydelsen]: bind er inte alls vid ett löfte. Inte vid himlen, för den är Guds tron; 35 inte vid jorden, för den är hans fotpall; inte vid Jerusalem, för det är den stora Konungens stad. 36 Ge inte heller en ed vid ditt huvud, för du kan inte göra ett enda hår vitt eller svart.

[Fariséerna hade utvecklat avancerade system för att skydda sin integritet när man gav religiösa löften. I stället för att lova något inför Guds namn, svor man en ed inför jorden, Jerusalem osv. På så sätt hade man rent tekniskt inte svurit vid Guds namn och kunde därför, trodde man, bryta sitt löfte utan att bryta mot Guds bud.]

38 ”Ni har hört det sägas [hört fariséernas utläggning av budet i 2 Mos 21:23-27]:

’Öga för öga, tand för tand.’

[Denna lag gällde ursprungligen ägodelar och reglerade domstolens straff så det inte överträffade brottet. Fariséerna missbrukade denna passage för att rättfärdiga personlig hämnd utan juridisk prövning.]

39 Jag säger er [och fullkomnar betydelsen]: Gör inte motstånd mot den som är ond. [Ta inte rätten i egna händer och hämnas.]

Om någon slår (daskar till) dig på den högra kinden,

[Det är omöjligt för en högerhänt person att slå någon på den högra kinden med ett knytnävsslag. Man kan bara slå den andres vänstra kind. Detta antyder att det inte är ett vanligt knytnävsslag som avses, utan ett föraktfullt slag med ovansidan av en öppen högerhand mot någons högra kind. Denna tolkning styrks också av att det är ett mer ovanligt grekiskt ord som betyder att ”daska till” någon som används här. Om någon provocerar med ett nedvärderande slag eller bitande sarkasm, ska den som fått slaget inte ge igen. För att förhindra en ond cirkel med hat som eskalerar ska inte ont lönas med ont, se Rom 12:17. Denna vers lär inte att en kristen i tysthet ska ta emot slag. När Jesus blev slagen i ansiktet av tempelvakten, ställde han en fråga som var en tillrättavisning, se Joh 18:23. I denna passage i Johannes används också ett annat grekiskt ord för att slå än här.]

40 Om någon vill stämma dig och ta din tunika (skjortliknande långt underklädesplagg),

[Om man inte kunde betala tillbaka ett lån kunde manteln tas som pant, men var tvungen att lämnas tillbaka före solnedgången, se 2 Mos 22:26-27. Att då inte bara ge manteln utan också börja ta av sig sina underkläder där i rätten skulle förvåna. Nakenheten var tabu inom judendomen och skammen föll mindre på den som var naken än dem som såg den eller var orsak till den, se 1 Mos 9:20-27.]

41 Om någon tvingar dig att gå [med honom och bära hans bagage och utrustning] en romersk mil (1,5 km),

[Enligt romersk lag kunde statsanställda tvinga vem som helst att bära bagage och utrustning en romersk mil, vilket motsvarar 1,5 km. Ett exempel är Simon från Kyrene som tvingades bära Jesu kors, se Matt 27:32.]

42 Ge till den som ber dig om något, och vänd dig inte bort från den som vill låna av dig.”

[I 5 Mos 15:7-11 uppmanas den som kan att låna till sin nästa. Budet gäller att inte stänga sitt hjärta för den fattige. Ingenstans uppmanar dock Bibeln någon att skuldsätta sig själv för att hjälpa någon annan. Både den som ber om hjälp och den som tillfrågas och säger nej, måste se till att det inte finns girighet som motiv, se Luk 12:13-15.

I Moseböckerna finns både marknadsekonomi och planekonomi i en fin kombination. Vart sjunde år upplöstes lån och marken fick ligga i träda. Det 49:e året var jubelår och släkten fick tillbaka sin mark. Detta system säkerställde att även om föräldragenerationen misslyckats ekonomiskt, så skedde en återställning. Barn och barnbarn blev inte lidande på grund av den tidigare generationens misstag. När det närmade sig det sjunde året var därför få villiga att låna ut, eftersom risken var stor att man inte fick tillbaka sina pengar. Detta är bakgrunden till Jesu uttalande som visar att girighet inte får ligga bakom ett beslut att neka någon ett lån eller hjälp.]

43 ”Ni har hört det sägas [hört fariséernas utläggning av budet i 3 Mos 19:18]:

’Du ska älska din nästa (osjälviskt utgivande) och hata din fiende.’

[Den sista delen, ’hata din fiende’, finns inte med i Tredje Moseboken. Detta var ett tillägg av de striktare fariséerna inom Shammaiskolan. Man antog att budet ’älska din nästa som sig själv’ automatiskt innebar att man skulle hata sin fiende.]

44 Jag säger er [och fullkomnar betydelsen]: Älska (osjälviskt, utgivande) dina fiender (de fientliga som hatar, står emot dig) och be för dem som förföljer er. [Rom 12:14, 20; Ords 25:21] 45 Då visar ni att ni är er himmelske Faders barn, för han låter ju sin sol gå upp över både onda och goda, och låter regnet falla över både rättfärdiga och orättfärdiga.

46 Om ni älskar dem som älskar er, ska det ge er en belöning?

47 Om ni bara hälsar på era bröder (med respekt och vördnad), vad är det som är speciellt med det?

48 Ni ska därför bli fullkomliga (helhjärtade, göras fullkomliga, mogna), på samma sätt som er himmelske Fader är fullkomlig.” [3 Mos 19:2; 5 Mos 18:13]

[Denna sista mening sammanfattar alla tidigare sex punkter. Gud är fullkomlig och han kräver fullkomlighet. Jesus höjer inte ribban för att sålla bort dem som inte duger. Han gör det för att vi ska inse att vi inte klarar det utan hans nåd. Författaren C. S. Lewis sammanfattar detta fint när han skriver: ”Ingen förstår hur ond han är förrän han ansträngt sig ordentligt att vara god.”]