1 Jesus sade till dem: ”Jag säger er sanningen, några av dem som står här ska inte smaka (möta) döden innan de har sett att Guds kungarike kommit i [dess] kraft.”

[Möjliga förklaringar på denna vers är att det syftar på pingstdagen, då den helige Ande blev utgjuten. Troligast är dock att det är en förutsägelse av nästa händelse en vecka senare, då tre av lärjungarna får se en glimt av Jesus i hans härlighet i hans rike, se Mark 9:2-8. Det kan knappast vara en förutsägelse av Jesu andra tillkommelse, eftersom Jesus aldrig gjorde anspråk på att veta tiden för detta, se Matt 24:36. Vid himmelsfärden pressade lärjungarna honom på svar när han skulle upprätta riket, men Jesus bad dem att hellre fokusera på att vara använda här och nu, se Apg 1:6-8.]

2 Sex dagar efter detta tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes och förde dem upp på ett högt berg, ensamma i avskildhet.

[Bibeln anger inte på vilket berg detta sker. De har nyligen varit i Caesarea Filippi i norr, se Mark 8:27, och efteråt nämns det att de är i Galileen, se Mark 9:30. De två vanligaste alternativen som bibelforskare föreslår är det höga berget Hermon i norr, inte långt från Caesarea Filippi, eller berget Tabor i södra Galileen som man kan nå på fyra dagar från Caesarea Filippi.]

Hans yttre förvandlades inför dem, 3 och hans kläder blev skinande (bländande, gnistrande) vita som snö, så vita som ingen valkare i världen kan bleka dem. [En valkare var en anordning för att tvätta och stärka tyg. Den användes när man tillverkade linnetyg]. 4 Sedan visade sig Elia för dem tillsammans med Mose, och de samtalade med Jesus.

[Sex dagar efter Petrus ord att Jesus är Messias, se Mark 8:29, får tre av hans lärjungar se hur Jesu mänskliga natur förbleknar och Jesu gudomlighet skiner igenom. Mose och Elia representerar lagen och profeterna och de bekräftar att Jesus är den som uppfyller lagen och profeternas löften.]

5 Petrus svarade [trots att ingen frågat honom, han avbröt deras konversation] och sade till Jesus: ”Mästare, det är gott (underbart) för oss att vara här. Låt oss göra tre hyddor [han syftade antagligen på de hyddor som man byggde under firandet av Lövhyddohögtiden], en för dig, en för Mose och en för Elia.” 6 Han visste inte vad han skulle säga, så förskräckta [över vad de såg] var lärjungarna.

[Även om denna händelse förmodligen äger rum på våren gör Petrus kopplingar till Lövhyddohögtiden, Sukkot, som firas på hösten. Man bygger då hyddor med tak av löv under bar himmel för att minnas israeliternas ökenvandring efter deras uttåg/exodus ur Egypten. Enligt judisk tro och tradition förknippas högtiden också både med den messianska ankomsten och inträdandet av den messianska tidsåldern, se Apg 3:21. Dessa kopplingar till den messianska förväntan är tydlig då Jesus besöker Jerusalem under Sukkot, se t.ex. Joh 7:2, 27, 31, 40-42.]

7 Då kom ett moln och sänkte sig över dem (överskuggade dem), och ur molnet kom en röst: ”Detta är min son, min enda högt älskade. Lyssna ständigt på honom (hör och lär hela tiden från honom)!” [Molnskyn är en bild på Guds närvaro. I Gamla testamentet övertäckte den tabernaklet, se 2 Mos 40:34-35, och vilade över templet i Jerusalem, se 1 Kung 8:10.] 8 Plötsligt när de tittade sig omkring såg de inte längre någon förutom Jesus.

9 På väg ned från berget instruerade (förbjöd, varnade) han dem att inte berätta för någon vad de sett förrän Människosonen uppstått från de döda. [Petrus skriver drygt 35 år senare om denna upplevelse på berget, se 2 Pet 1:16-18.] 10 De behöll detta för sig själva, och diskuterade med varandra vad som kunde menas med att uppstå från de döda. 11 De frågade honom: ”Varför säger de skriftlärda (lagexperterna) att det är nödvändigt att Elia kommer först?”

14 [Det har gått en dag sedan Jesus tog med sig tre lärjungar upp på berget, se Luk 9:37.]

När de [Jesus, Petrus, Jakob och Johannes] kom till [de nio andra] lärjungarna [nedanför berget] såg de en stor mängd människor samlade runt dem, och skriftlärda (laglärda) som ifrågasatte (debatterade med) dem. 15 Så fort allt folket fick se Jesus blev de förvånade (greps de av bävan) [hans ansikte och person glänste fortfarande] och sprang fram och välkomnade honom.

[Brist på bön och fasta gör att umgänget med Gud minskar. Det leder till att fokus skiftar från tron på Guds kraft till ens egen begränsade förmåga. Lärjungarna hade ju fått auktoritet att driva ut demoner redan i Mark 3:15.]

30 De gick ut därifrån och vandrade genom Galileen [utan att passera igenom städerna]. Han ville undvika all uppmärksamhet (ville inte att någon skulle få veta det), 31 för han undervisade sina lärjungar [och var mitt uppe i ett viktigt ämne]. Han sade till dem: ”Människosonen ska bli överlämnad i människors händer, och de ska döda honom, men när han är dödad ska han uppstå igen efter tre dagar.” 32 Men de förstod inte vad han sade och var rädda att fråga honom [om vad det betydde].

33 De kom [hem] till Kapernaum. När han var inne i huset igen frågade han dem: ”Vad var det ni diskuterade på vägen?” 34 Men de förblev tysta [och skämdes], för på vägen hade de diskuterat (grälat) om vem av dem som var den störste. [Tystnaden visar att lärjungarna skämdes över att de hade grälat om inbördes rang, direkt efter att Jesus talat om sin död, se vers 31.]

[Här används det grekiska ordet ”paidion” som beskriver ett mindre barn upp till skolåldern. Jesus befinner sig i Petrus hus i Kapernaum, se 9:33, så det är inte otroligt att det är Petrus barn som Jesus tar fram för att på ett illustrativt sätt undervisa om ödmjukhet. Det är intressant att notera att på arameiska, det språk som Jesus antagligen talade, används samma ord för både barn och tjänare. Frasen ”tog i sina armar” beskriver hur Jesus omfamnar och välkomnar barnet. Ordet används bara här och i Mark 10:16.]

38 [Johannes, den yngste lärjungen, kommer ihåg ett tillfälle då de försökt stoppa en man som inte gjorde saker på exakt samma sätt som de. Nu frågar han Jesus om de varit för kritiska när de fördömt honom.]

Johannes sade till honom: ”Mästare, vi såg en man som inte följer oss driva ut demoner i ditt namn, och vi hindrade (förbjöd) honom gång på gång eftersom han inte var med oss (en av dina lärjungar).” 39 Men Jesus sade: ”Hindra (förbjud) honom inte! Ingen som utför ett mirakel (kraftgärning, mäktigt under) i mitt namn kan direkt efteråt tala illa om mig. 40 Den som inte är emot oss är för oss. 41 Den som ger er ett glas vatten i mitt namn därför att ni tillhör den Smorde (Messias, Kristus), han ska verkligen inte förlora sin lön.

[Mitt i Jesu undervisning om ödmjukhet, se vers 33-37, och varningen att förleda någon av dessa små, se vers 42, kommer denna händelse där lärjungarna hade försökt stoppa någon som verkade för Jesus. En liknande händelse hade hänt århundraden tidigare när Mose kallat sjuttio äldste och de fick profetisk gåva. Eldad och Medad var inte bland dem, men profeterade ändå. Josua försökte få Mose att stoppa Eldad och Medad, men Mose svarade: ”Är du avundsjuk för min skull? Jag önskar att allt Herrens folk var profeter och att Herren kunde sända sin Ande över dem alla!”, se 4 Mos 11:29.]

42 Men den som förleder (bringar på fall) en av dessa små som tror (förtröstar, litar) på mig, för honom vore det bättre om en tung kvarnsten hängts om halsen och han blivit kastad i havet.

[Uttrycket ”dessa små” är samma personer som kallas ”barn” i vers 36-37. Förutom barn och andra i beroendeställning syftar det här på nyfrälsta och omogna kristna som ännu inte hunnit växa i sin tro. Mannen i vers 38 som lärjungarna ville hindra, skulle snarare ha uppmuntrats i sin tro än att försökt stoppas med hård kritik. Jesus visar på allvaret i att förleda någon av dessa små så de tappar tron. Att dränkas med en kvarnsten beskriver en snabb död utan begravning. Kvarnstenen som refe­reras till är den större modellen som drevs av en åsna och inte den mindre handdrivna, se Luk 17:35. Detta varnande exempel måste varit extra levande för lärjungarna eftersom de befann sig i Kapernaum intill Galileiska sjön, se vers 33. Den judiske historieskrivaren Josefus beskriver hur anhängare till Herodes hade dränkts här under ett judiskt uppror omkring 60 år tidigare.]

43 Om din hand förleder dig till synd, så hugg av den!

45 Om din fot förleder dig till synd, så hugg av den!

47 Om ditt öga förleder dig till synd, så riv ut det!

[Jesus lär inte ut självstympning, för även en blind man, eller en människa utan armar och ben kan synda. Poängen är att med alla medel motverka synden, att inte utsättas för frestande situationer, att kasta bort sådant som förleder. Det är vår brist på självbehärskning som är problemet. Jesus säger ”det är din hand, din fot, ditt öga” – ta ansvar.]

49 För var och en ska saltas med eld.

[Denna vers där både salt och eld används bildligt måste tolkas. Troligt är att Jesus syftar på saltets förmåga att bevara något så det inte förändras. Eld kan syfta på helvetets eld som i föregående vers och då blir betydelsen att var och en som är där har ett evigt öde. Eld kan också vara en prövningens eld som renar den troende, se 1 Pet 4:12. Då är saltet något gott och hör ihop med nästa vers.]

50 Salt är något bra [det bevarar mat och ger en god smak], men om saltet förlorar sin sälta, hur ska ni då få det salt igen? Ha salt i er [var salt och ljus i en mörk värld, se Matt 5:13-16] och lev i harmoni (håll fred) med varandra!”

[Jesus knyter ihop undervisningen som han började med i vers 33 om ödmjukhet och tjänande, inte positioner. Kärleken mellan de troende gör att saltet behåller sin sälta.]