1 Han började tala till dem i liknelser: ”En man planterade en vingård, murade en mur kring den [för att skydda från vilda djur], högg ut ett presskar [under vinpressen för att samla upp saften från de pressade druvorna] och byggde ett vakttorn. [Vingården är en välkänd symbol på landet Israel, se t.ex. Jes 5:1-2.] Därefter arrenderade han ut den till vinodlare (vingårdsarbetare) och reste bort. 2 När tiden var inne [för skörd] skickade han en tjänare till vinodlarna för att hämta sin del av skörden. [Detta skedde fem år efter att vingården hade planterats, se 3 Mos 19:23-25.]

13 De [Sanhedrin, det religiösa ledarskapet] sände då några fariséer och herodianer till honom för att snärja honom genom något han sade.

[Herodianerna sympatiserade med det romerska politiska styret och hade inte mycket till övers för fariséernas djupa religiösa engagemang, men deras gemensamma hat mot Jesus förde samman dessa bittra fiender.]

14 De kom till honom och sade: ”Mästare, vi vet att du är trovärdig och inte tar parti för någon utan behandlar alla lika. Du ger en rätt undervisning om Guds väg. Är det rätt (i enlighet med Guds lag) att betala [individuell och årlig] skatt till Caesar (kejsaren) eller inte?” [Om Jesus svarade ”ja” skulle det reta upp judarna som hatade den romerska ockupationen, medan ett ”nej” skulle kunna leda till åtal för uppror mot romerska staten.]

15 Men Jesus förstod att de hycklade och sade till dem: ”Varför försöker ni snärja mig (sätter ni mig på prov)? Ge mig ett mynt (en denar) och låt mig se på det!”

[En denar var det vanligaste romerska myntet, värdet motsvarade en dagslön för en arbetare. På ena sidan fanns en bild på den dåvarande kejsaren Tiberius huvud, och längs med kanten en inskrift på latin: Tiberius Caesar Augustus – den gudomlige Augustus son. De romerska mynten ansågs vara en hädelse bland judarna och fick inte användas i templet. Texten och bilden bröt mot både det första och andra budet – att inte ha några andra gudar och att inte göra några ingraverade bilder.]

16 De hämtade ett. [Eftersom man bara använde judiska mynt i templet skickade de antagligen någon till växlingsborden för att hämta ett romerskt mynt.] Han frågade dem: ”Vems bild och inskrift är detta?”

De svarade: ”Caesars.” [Caesar var både namnet och titeln på den romerska kejsaren.]

[Människan är skapad till Guds avbild, se 1 Mos 1:26-27. På samma sätt som myntet var präglat av kejsaren och tillhörde honom, bär människan Guds bild i sitt innersta och tillhör honom.]

18 [Den andra frågan är ställd av saddukéer. Denna grupp som var i majoritet i Sanhedrin trodde bara på de fem Moseböckerna, men inget övernaturligt som änglar och ett liv efter döden, se Apg 23:8.]

Samma dag kom det fram några saddukéer – [det som utmärker denna grupp är att] de påstår att det inte finns någon uppståndelse – och de frågade honom: 19 ”Mästare, Mose har sagt:

Om någon dör barnlös ska hans [yngre ogifte] bror gifta sig med änkan

[En korrekt sammanfattning av 5 Mos 25:5-10, som garanterar en barnlös änka försörjning i ett samhälle där hon annars skulle tvingats ut i tiggeri. Seden bevarar också den avlidne mannens namn. Dessa äktenskap kallas leviratsäktenskap, från det hebreiska ordet levir, som betyder svåger. Seden fanns redan före Mose lag, se 1 Mos 38:8.]

20 Det var sju bröder. Den förste tog en hustru, men dog utan att lämna några barn efter sig. 21 Den andre [yngre brodern] gifte sig med henne och dog utan att lämna några barn efter sig, och den tredje gjorde likadant. 22 Ingen av de sju fick några barn. Sist av alla dog också kvinnan. 23 Vid [den nu påstådda] uppståndelsen, när de uppstår, vem av dessa ska hon då vara hustru till? Alla sju var ju gifta med henne.”

[Saddukéerna ville visa på orimligheten med en uppståndelse med hjälp av detta exempel som de troligtvis använt som argument i tidigare diskussioner med fariséerna. Exemplet kan komma från en berättelse från apokryferna, Tobit 3:7-15, där just en kvinna gift sig med sju män utan att fått barn. De antog att den uppståndna kroppen skulle vara som den nuvarande mänskliga kroppen, se även Paulus resonemang i samma ämne i 1 Kor 15:12-58.]

24 Jesus svarade dem: ”Är det inte här [på följande två punkter] som ni tar fel (vandrar vilse)! [Jo det är det!] Det är för att ni inte förstår (känner till) Skrifterna och inte heller Guds kraft? 25 Vid uppståndelsen [i det uppståndna livet med uppståndelsekroppar] gifter man sig inte och blir inte bortgift, utan man är som änglarna i himlen. [Jesus nämner i förbifarten också änglar som de inte trodde på.] 26 Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni inte läst i Moses bok [2 Mos 3:3-6, som var den del av Bibeln de trodde på] om [den brinnande] törnbusken, hur Gud sade till Mose: ’Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud?’ 27 Han är inte de dödas utan de levandes Gud. Ni [saddukéer] är mycket fel ute (har fullständigt vandrat vilse).”

28 [De skriftlärda hade identifierat 613 bud. Bland dem var 365 negativa, alltså förbud, medan 248 var positiva, alltså uppmaningar. Man hade också graderat dem i viktiga och mindre viktiga bud. För första gången sedan Jesus kom till Jerusalem möts han nu av en individ, tidigare har det varit olika grupper.]

En av de skriftlärda kom och hörde dem diskutera. När han såg hur väl Jesus svarade frågade han honom: ”Vilket är det viktigaste (främsta) budet av alla (över allting)?” 29 Jesus svarade:

”Det främsta (viktigast) är detta:

’Hör, Israel!

Herren är vår Gud,

30 Du ska älska (osjälviskt, utgivande) Herren, din Gud,

[Citat från 5 Mos 6:4-5. Detta är också öppningsfrasen i den judiska trosbekännelsen, ’shema’, som varje from jude bad varje morgon och kväll. Alla fyra fraser börjar med den grekiska prepositionen ’ex’, som inte bara innebär att älska Gud ’med hjärtat’ och ’av hjärtat’ utan ’från det innersta av hjärtat som en utgångspunkt’.]

31 Sedan kommer detta (det andra är):

Det finns inga andra bud som är större än dessa.”

32 Den skriftlärde sade till Jesus: ”Mycket väl svarat, mästare! Det är sant som du säger: Han är den ende, och det finns ingen annan än han. 33 Att älska honom (osjälviskt, utgivande)

det är mer än alla brännoffer och andra offer.”

35 Då Jesus undervisade i templet frågade han: ”Hur kan de skriftlärda säga att den Smorde (Messias, Kristus) är Davids son? 36 David har ju själv sagt, genom [inspirerad av] den heliga Ande:

’Herren [Jahve – Gud Fadern] sade till min herre [Adonai – Guds Son, Messias]:

Sätt dig på min högra sida, tills jag har lagt dina fiender under dina fötter.’

[Citat från Psalm 110:1 som är en kröningspsalm, komponerad för att användas då en ny kung bestiger tronen. Den är messiansk och beskriver hur Gud Fadern kröner Jesus. Hebreiskan använder två olika ord för Herre, först ”Jahve” och sedan ”Adonai”.]

37 David kallar honom alltså herre, hur kan han då vara Davids son?”

Den stora folkmassan lyssnade gärna (med nöje) på honom.

38 Jesus fortsatte sin undervisning och sade: ”Akta er (var ständigt på vakt) för de skriftlärda! [De flesta skriftlärda var fariséer.] De älskar att gå omkring i långa mantlar och bli hälsade med respekt på torget 39 och sitta på de bästa platserna i synagogan [där man kunde blicka ut över församlingen] och ha de främsta platserna [honnörsplatserna närmast värden] på gästabuden [där man låg till bords]. 40 De slukar (rånar, förgör) änkornas egendom (hus) [förleder och exploaterar änkor, som var de mest utsatta i samhället] och ber sedan långa böner för syns skull (för att täcka över och dölja sina fula intentioner). De ska få en hårdare dom.”

41 Jesus satte sig mitt emot tempelkistan [i kvinnornas del av templet där det fanns tretton trumpetformade behållare, alla för olika välgörande ändamål] och såg hur folket lade ner pengar i den. Många rika lade ner stora summor. 42 En fattig änka (så fattig att hon var utlämnad att ta emot gåvor från andra, oförmögen att arbeta) kom och lade ner två lepta [två judiska kopparmynt av den lägsta myntvalören], vilket motsvarar en quadrans [ett romerskt bronsmynt vilket var den minsta myntvalören i västra Romarriket].

[Det judiska kopparmyntet ”lepta” var den minsta valören som användes i den östra delen av Romarriket. Värdet var 1/128 av en denar, som var en arbetares dagslön. Eftersom Markus skriver för läsare i Rom och den västra delen av Romarriket förklarar han att två ”lepta” motsvarade en ”quadrans”. Detta var den lägsta myntvalören i den delen av Romarriket och värdet var 1/64 av en denar.]

43 Han kallade till sig sina lärjungar och sade till dem: ”Jag säger er sanningen, denna änka, hon som är drabbad av fattigdom [kanske på grund av fariséernas exploatering, se vers 40], lade i mer än alla andra som lade något i tempelkistan. 44 Alla andra gav av sitt överflöd, men hon gav av sin fattigdom, allt hon hade, även det hon skulle leva av (hela hennes livsuppehälle).”