1 Det var två dagar kvar till påsken (pesach) och det osyrade brödets högtid. Översteprästerna och de skriftlärda sökte efter ett listigt sätt att gripa Jesus och döda honom. 2 De sade: ”Inte under högtiden, för då kan det bli upplopp bland folket.”

[Högtiden Pesach inleds eftermiddagen den 14 Nisan. Några timmar senare efter solnedgången är det 15 Nisan och det osyrade brödets högtid tar vid. Dessa två högtider hör tätt ihop och refereras ofta som en enhet. Två dagar tidigare är troligtvis sen eftermiddag innan solnedgången den 12 Nisan när Jesus har avslutat sitt tal på olivberget. År 30 e.Kr. är det tisdag eftermiddag.]

3  [Denna händelse sker troligtvis 13 Nisan, en dag innan påsken, se vers 1. År 30 e.Kr. börjar 13 Nisan på tisdagskvällen och sträcker sig fram till onsdag eftermiddag. Måltiden kan ha ägt rum på tisdag kväll eller onsdag morgon och varit ett kvällsmål eller en frukost, se Matt 22:4; Luk 14:12.]

När Jesus var i Betania [som gäst] i Simon den spetälskes hus och låg till bords, kom en kvinna [Maria, se Joh 12:3] som hade med sig en alabasterflaska med parfym (olja för smörjelse) av dyrbar äkta nardus [exklusiv parfym från norra Indien]. Hon bröt sönder flaskan och hällde ut den över hans huvud. 4 Några av de som var där blev arga (kände ilska på grund av att de upplevde att något orätt skedde). [Judas var en av dem, se Joh 12:4.] De sade till varandra: ”Varför detta slöseri med parfym (smörjelse, olja)? 5 Den hade kunnat säljas för mer än tre hundra denarer [en årsinkomst] och getts till de fattiga.” De skällde ut (fnyste, och snäste mot) henne.

10  [Markus visar ofta kontrasten mellan de som älskade Jesus och de som hatade honom. Direkt efter berättelsen om kvinnan som smort Jesus kommer Judas förräderi. Matteus, tullindrivaren som är noga med räkenskap, ger fler detaljer, och är den enda evangelisten som anger summan som Judas förhandlar sig till, se Matt 26:14-15. Trettio silvermynt var priset för en slav, se 2 Mos 21:32. Det motsvarar fyra månadslöner för en arbetare på Jesu tid, och var en tredjedel av värdet på kvinnans alabasterflaska med parfym, se vers 5. Det visar hur lågt både Judas och de judiska ledarna värderade Jesu liv.]

Judas Iskariot, som var en av de tolv, gick till översteprästerna för att förråda honom. 11 När de hörde det gladde de sig inombords [Judas förslag togs emot med mer glädje än man vågade visa] och lovade honom pengar. Judas sökte efter (från och med nu var han helt upptagen med att hitta) ett lämpligt tillfälle att förråda Jesus.

12 När det var dags att slakta påskalammet, inför den första dagen i det osyrade brödets högtid, sade hans lärjungar till honom: ”Vart vill du att vi ska gå och förbereda så att du kan äta påskmåltiden?”

[Hela denna berättelse visar att Herren ville hemlighålla var han skulle äta måltiden. Inte ens lärjungarna fick veta platsen. Till och med de två som förberedde måltiden var ovetande när de skickades in i Jerusalem. Detta antyder att Judas kanske ville förråda Jesus redan vid måltiden, men att Jesus sköt upp det till senare på kvällen.

Om man bara läser vers 12-16 kan det tolkas som att sista måltiden är en traditionell påskmåltid kvällen den 15 Nisan. I sammanhanget verkar dock bara en dags händelser ha beskrivits sedan vers 1. Kärnbibeln följer Johannes kronologi som uttryckligen säger att måltiden skedde innan påsken, se Joh 13:1.]

17 När det var kväll kom han dit med de tolv. [Enligt den judiska tidräkningen börjar nästa dag på kvällen, det är troligtvis nu 14:e Nisan.] 18 Medan de låg till bords och åt, sade Jesus: ”Jag säger er sanningen, en av er ska förråda mig, en som äter med mig.”

[I Johannes mer detaljerade beskrivning gestikulerar Petrus till Johannes, som sitter närmast Jesus, och ber honom fråga vem det är. Jesus doppar då ett bröd och ger det till Judas. Trots det verkar inte Johannes och Petrus förstå vem det var, se Joh 13:18-30.]

22 Medan de åt tog han ett helt bröd (en rund osyrad brödkaka), prisade (tackade) Gud och bad välsignelse över det, sedan bröt han det och gav åt dem och sade:

23 Han tog en bägare [med vin] och när han tackat Gud, gav han dem, och alla drack ur den. 24 Han sade till dem:

27 Då [medan de vandrade ut från Jerusalem via Kidrondalen mot Getsemane] sade Jesus till dem: ”Ni ska alla komma på fall (ta anstöt, överge mig), för det står skrivet:

Jag ska slå (dräpa) herden,

[Jesus citerar fritt från Sak 13:7.]

28 Men efter min uppståndelse ska jag gå före er till Galileen.”

29 Petrus svarade honom: ”Även om alla andra kommer på fall (tar anstöt, överger), så ska då jag aldrig göra det!” 30 Jesus sade till honom: ”Jag säger sanningen till dig, denna natt innan en [enda] tupp har galt två gånger [som en varning på vad som håller på att ske] kommer du att ha förnekat mig tre gånger.” 31 Men Petrus försäkrade med eftertryck (med många ord och upprepade gånger): ”Om jag så måste dö med dig, ska jag aldrig, nej aldrig, förneka dig!” Samma sak sade också alla de andra lärjungarna.

32  [Getsemane, som ordagrant betyder ”olivpress”, var en olivodling vid foten av Olivberget omgärdad av en mur med en eller flera olivpressar. Platsen var bekant och kanske ägdes den av någon vän till Jesus eller till hans lärjungar. Liksom mycket annat i Bibeln inte är en slump, är just den plats där oliver pressades och krossades, där Jesus prövas och pressas till det yttersta.]

Sedan gick Jesus med dem till ett ställe som heter Getsemane. Han sade till [åtta av] sina lärjungar: ”Sitt kvar här [vid ingången till trädgården], medan jag ber!” 33 Han tog med sig Petrus, Jakob och Johannes, och började bäva (en plötslig våg av fruktan mötte honom) och en enorm tyngd kom över honom (det starkaste grekiska ordet för psykisk press). 34 Sedan sade han till dem: ”Min själ är djupt bedrövad, ända till döds [jag förgås av själslig ångest]. Stanna kvar här och vaka!” [Uppmaningen kan betyda att vara vakna och be, men också att hålla uppsikt för att säga till när de som skulle gripa honom kom.]

35  [Det är nu omkring midnatt.] Jesus gick lite längre bort, kastade sig till marken och bad att om möjligt få bli förskonad från denna stund. 36 Han sade: ”Abba (pappa), min Fader! Allt är möjligt för dig. Ta bort denna kalk från mig, men inte vad jag vill, utan vad du vill.”

[”Abba” betyder pappa på arameiska, som var det språk Jesus och hans lärjungar talade till vardags. De första ord ett litet barn lärde sig säga var ”abba” – pappa, och ”imma” – mamma. Uttrycket ”Abba Fader” visar på den öppenhet och nära familjerelation som råder i bönen.]

37 När han kom tillbaka [till Petrus, Jakob och Johannes en timma senare] och fann att de sov sade han till Petrus: ”Simon, sover du? Orkade du inte ens hålla dig vaken en timme? 38 Ni måste vaka (vara vakna, alerta), och be, så att ni inte kommer i frestelse! Anden är villig, men köttet är svagt [den syndfulla naturen kan lätt bli frestad].”

39 Han gick bort på nytt och bad med samma ord. 40 När han kom tillbaka fann han dem igen sovande eftersom deras ögon var så tyngda av sömn. De visste inte vad de skulle svara honom.

41 Han kom tillbaka för tredje gången och sade till dem: ”Sover ni fortfarande och vilar er? Det räcker. Timmen har kommit, nu ska Människosonen överlämnas i syndarnas händer. 42 Stå upp, låt oss gå. Han som ska förråda mig är nära.”

43  [Jesus såg troligen nu mellan träden fackelljusen av den stora folkskaran som närmade sig.]

På en gång medan han ännu talade kom Judas, en av de tolv. Med honom var en stor folkskara [romerska soldater, se Joh 18:3, och tempelvakter, se Luk 22:52] med svärd och påkar, utsänd av översteprästerna och de skriftlärda och folkets äldste [Sanhedrin]. 44 Förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken och sagt: ”Den som jag kysser är det, grip honom och för bort honom under säker bevakning.” [Den dåtida vanliga hälsningen med en kyss som beskrev respekt och vördnad blev här ett tecken för svek.] 45 När Judas kom gick han direkt fram till Jesus och sade: ”Rabbi (min lärare)!” och kysste honom intensivt. 46 De tog tag i Jesus och grep honom. 47 Men en av dem som stod bredvid drog sitt svärd och gjorde ett utfall mot översteprästens tjänare och högg av honom örat.

[Det var Petrus som utdelade hugget mot tjänaren som hette Malkus, se Joh 18:10. Petrus siktade troligen mot halsen, men Malkus duckar så att bara örat träffas. Jesus helar honom, se Luk 22:51. Att det bara är Johannes som tar med namnen kan bero på att han skriver sitt evangelium sist när Petrus redan är död, medan de övriga evangelieförfattarna är försiktigare och inte vill utlämna hans namn eftersom det kunde få juridiska följder för Petrus.]

48 Jesus sade till dem: ”Som mot en brottsling (rövare som rånade och överföll människor) har ni gått ut med svärd och påkar för att fängsla mig. 49 Dag efter dag satt jag i templet och undervisade utan att ni grep mig! Men [detta hände för att] Skrifterna skulle uppfyllas.” 50 Då övergav de alla [lärjungarna] honom och flydde. [I grekiskan ligger stark betoning på att alla gjorde detta och Jesus var ensam kvar med dem som gripit honom.]

51 En ung man följde efter Jesus, med bara ett linnekläde (linneskynke) på kroppen. Honom grep de tag i, 52 men han lämnade linneklädet kvar och sprang i väg naken.

[Det är bara Markus som omnämner denna händelse. Kanske var det evangelieförfattaren själv, vars familj bodde i Jerusalem, se Apg 12:12. Ordet för linne används bara här och i Mark 15:46 där det beskriver linneduken som Jesu döda kropp sveptes in i. Oavsett vem mannen var så visar händelsen på den aggressiva inställningen hos folket som försökte fånga honom. Hotet mot Jesu efterföljare var verkligt.]

53  [Det Stora rådet, Sanhedrin, det högsta beslutande organet bland judarna med 71 medlemmar från fariséerna och saddukéerna var helt eller delvis samlade hemma hos översteprästen och väntade på att Jesus skulle föras dit, se Matt 26:3. Rådet kunde aldrig på eget initiativ lägga fram en anklagelse; bara om vittnen kom och begärde få sin sak prövad togs frågan upp. Det var därför någon var tvungen att ange honom, och man behövde även vittnesmål mot honom.]

De förde Jesus till översteprästen [Kaifas, se Matt 26:57]. Där samlades alla översteprästerna och de äldste och de skriftlärda. 54 Petrus följde efter på avstånd ända till översteprästens innergård. [Även lärjungen Johannes var med och det var han som ordnade så att Petrus kunde komma in genom porten, se Joh 18:16.] Där satte han sig bland tjänarna [både husets tjänare och tempelvakter som nyss varit med och gripit Jesus] och värmde sig vid elden. 55 Översteprästerna och hela rådet [Sanhedrin] sökte få fram något falskt vittnesmål mot Jesus så att de kunde döma honom till döden, men de lyckades inte. 56 Många vittnade (gång på gång) falskt mot honom, men deras vittnesmål stämde inte överens.

[Att slita sönder sina kläder var det judiska uttrycket för att visa häftig sorg eller fasa, se 1 Mos 37:29, 34; 2 Kung 18:37; 19:1; Jer 41:5; Apg 14:14. Tunikan var det innersta plagget. Bara välbärgade personer bar två tunikor, se Mark 6:9. Ordet ”slita sönder” förstärker att det var en dramatisk scen. Översteprästen tog tag i halslinningen med sina händer och rev upp sina båda tunikor någon decimeter. Lagen förbjöd översteprästen att riva sönder sina kläder för privat sorg, se 3 Mos 10:6; 21:10. Dock verkar detta vara tillåtet då han agerade som en domare och uttryckte sin förskräckelse över en hädelse som yttrats i hans närvaro.]

Han sade: ”Vad behöver vi nu ha fler vittnen till? 64 Ni har nu själva hört hädelsen. Vad är ert beslut?”

Alla de [som var samlade i Stora rådet] dömde honom skyldig till döden. 65 Några började sedan spotta på honom och täckte hans ögon och slog honom med knytnävarna och sa: ”Profetera!” Även vakterna slog honom [i ansiktet] med sina handflator.

66 Medan Petrus befann sig nere på den öppna gårdsplanen kom en av översteprästens tjänsteflickor dit. 67 När hon fick se Petrus sitta där och värma sig tittade hon noga på honom och sade: ”Du var också med den där nasarén, Jesus.” 68 Men han förnekade och sade: ”Jag vet inte och förstår inte vad du pratar om!” Sedan gick han ut på den yttre gården. [Petrus går undan från skenet från elden som hade avslöjat hans identitet för en av tjänsteflickorna.] Då gol tuppen.