107
FEMTE BOKEN (107-150)
[Den femte boken i Psaltaren består av 44 psalmer, Psalm 107-150.]
______
 
Psalm 107 – Guds godhet
[Psalmisten tackar Gud för hans godhet.
 
Författare: Okänd
 
Struktur:
Inledande tacksägelse, vers 1-3
Vinjett 1 – Vilsna ökenvandrare, vers 4-9
Vinjett 2 – Fångar som blivit fria, vers 10-16
Vinjett 3 – Sjuka som blivit helade, vers 17-22
Vinjett 4 – Sjömän som räddats, vers 23-32
Gud förser, vers 33-42
En sista uppmaning, vers 43]
______
 
Inledande tacksägelse
Tacka (med öppna händer prisa, hylla och erkänn) Herren (Jahve),
för han är god [Gud har den bästa välviljan och är riklig på allt gott],
för alltid (för evigt, i evighet) varar hans nåd (barmhärtighet, kärleksfulla omsorg).
 
[Psalmen inleds med ett verb som härrör från det hebreiska ordet för en öppen hand, här finns betydelsen att lyfta händerna i lovprisning, men även att bekänna. Hebreiskans ord för god, ”tov”, beskriver adjektivet i dess vidaste bemärkelse.]
 
Så ska de befriade säga,
de som Herren (Jahve) har befriat från fiendens hand,
och samlat från [avlägsna] länder,
från öster och väster,
från norr och söder.
1. Vilsna ökenvandrare tackar
De vandrade genom öknen på en öde väg,
de fann ingen stad att bo i.
De var hungriga och törstiga,
deras själ försmäktade (de gick under av utmattning).
 
[Bön:]
Då ropade de till Herren i sin svåra situation (nöd, smal passage),
och han förde ut dem från deras svårigheter.
 
[Befrielsen:]
Han ledde dem på en jämn väg,
så att de kunde hitta en stad där de kunde bo.
 
[Tacksägelse:]
Må de tacka (med öppna händer prisa, hylla och erkänna) Herren (Jahve) för hans nåd (omsorgsfulla kärlek),
och alla de fantastiska saker han gjort för människor.
För han har överflödande gett vatten till den själ (person; även ”strupe”) som törstat,
och mättat den själ som hungrar med sitt goda.
2. Fångar som blivit fria tackar
10 Som den som sitter i mörkret och i dödens skugga,
som är bunden i lidande och järnkedjor.
11 Eftersom de gjorde uppror mot Guds ord,
och föraktade den Högstes (Elions) råd.
12 Därför har han ödmjukat deras hjärtan med födslovåndor,
de snubblade och där fanns ingen som kom till hjälp.
 
13 [Bön:]
Då ropade de till Herren i sin svåra situation (nöd, smal passage),
och han förde ut dem från deras belägring (plåga).
[Här används ett annat hebreiskt verb för ropa än i vers 6 och 28.]
 
14 [Befrielsen:]
Han förde dem ut ur mörkret och dödens skugga,
och bröt sönder deras bojor.
 
15 [Tacksägelse:]
De må tacka (med öppna händer prisa, hylla och erkänna) Herren (Jahve) för hans nåd (omsorgsfulla kärlek),
och för hans underbara verk mot människors söner (barn).
16 För han har brutit sönder kopparportarna,
och huggit sönder järnbommarna.
3. Sjuka som blivit helade tackar
17 Dårar [moraliskt fördärvade var de], eftersom de vandrar på överträdelsens väg
och olyckliga på grund av deras synder.
18 De tappade aptiten för all mat,
och drogs nära dödens portar.
 
19 [Bön:]
De ropade ut till Herren i sin nöd,
och han befriade dem från deras problem.
 
20 [Befrielsen:]
Han sände sitt ord och helade dem,
och räddade dem från fällan (gropen, graven) de var fångade i.
 
21 [Tacksägelse:]
Låt dem tacka (med öppna händer prisa, hylla och erkänna) Herren (Jahve) för hans lojala kärlek (nåd, oförtjänta favör),
och de fantastiska saker han har gjort mot mänskligheten.
22 Låt dem bära fram tackoffer
och med starkt jubel berätta (ropa ut) vad han gjort.
4. Sjömän som räddats tackar
23 De som går ner till havet i skepp,
som gör affärer (sjömännen) på de stora vattnen,
24 de såg Herrens (Jahves) verk
och hans under i djupen.
25 Han talade och frambringade stormvinden,
som lyfte upp dess (havets) vågor,
26 de reste sig mot himlen, de kom ner i djupen.
Deras själ smälte bort på grund av skräck.
27 De vinglade (rörde sig i cirklar, dansade) och raglade som en berusad (drucken man),
all deras vishet var uppslukad.
 
[Ordet för att smälta i vers 26 betecknar en förändring som inte går att stå emot. Människorna skakar av skräck och kan inte göra någonting åt situationen. Hebreiskan växlar ofta mellan plural och singular. Genom att beskriva hur ”de” betedde sig som ”en berusad man” målas en inre detaljrik bild upp för läsaren av en berusad man som vinglar fram på en gata, inte en grupp berusade på avstånd.]
 
28 [Bön:]
Då ropade de till Herren i sin svåra situation (nöd, smala passage),
och han förde ut dem från deras belägring (plåga).
 
29 [Befrielsen:]
Han tystade stormen,
och stillade vågorna.
 
30 [Tacksägelse:]
Sedan blev de glada när sjön blev lugn,
och han förde dem säkert till den hamn dit de ville.
31 Låt dem tacka (med öppna händer prisa, hylla och erkänna) Herren (Jahve) för hans lojala kärlek (nåd, oförtjänta favör),
för hans underbara gärningar (gång på gång) mot
människors barn.
32 Må de upphöja honom i församlingen,
och prisa (lova) honom inför folkets ledare (de äldste).
Gud förser
33 Han gjorde floder till öken
och vattenkällor till törstig mark.
34 Ett fruktbärande land till saltavfall,
på grund av ondskan hos dem som bodde där.
35 Han gjorde öknen till en vattenrik sjö
och torrt land till vattenkällor.
 
36 Där lät han de hungriga bo
och de gjorde en stad där man bor,
37 de besådde fälten och planterade vingårdar,
som bar riklig frukt.
38 Han välsignade dem så att de förökades rikligt
och deras boskap led inte av att bli färre (förminskades inte).
 
39 Åter blev de svaga och krympte ihop
genom förtryck och ondska och sorg.
40 Han utgöt förakt över furstar och lät dem vandra i meningslöshet,
där det inte fanns någon väg.
41 Han sätter de behövande högt över (långt ifrån) lidande,
och gör sin familj till en fårhjord (flock av småboskap).
42 De med uppriktiga hjärtan (ärliga och rena hjärtan, de rättsinniga, ordagrant ”rakhjärtade”) ser det och är glada,
och all missgärning upphör (ordagrant: stoppar hennes mun).
En sista uppmaning
43 Vemhelst som är vis, låt honom lägga märke till dessa ting,
och låt dem betänka Herrens (Jahves) nåd (omsorgsfulla kärlek).