Romarbrevet
Inledning
Introduktion: Brevet behandlar på ett systematiskt sätt de grundläggande sanningarna i tron. I Rom 10:9 beskrivs hur man blir frälst genom hjärtats tro och munnens bekännelse. Apostlagärningarna avslutas med att Paulus anländer till Rom, och det är då naturligt att det följs av det brev han skrev till församlingen några år tidigare då han var i Korint. Många har berörts av detta brev. Augustinus, en av kyrkofäderna, kom till tro år 380 när han läste Rom 13:13-14. På 1500-talet blev det tydligt för Martin Luther att det är tron som frälser, se Rom 3:28. Drygt tvåhundra år senare fick John Wesley frälsningsvisshet när man läste ur förordet ur Luthers kommentar på Romarbrevet i en kyrka i London. Brevet är strukturerat i ett antal frågor, några formulerade - andra tänkta, som Paulus besvarar.
Skrivet: Omkring år 56 e.Kr.
Till: Rom, se Rom 1:7.
Från: Korint. I brevet finns en referens till Korints östra hamnstad Kenkrea, se Rom 16:1. Gaius, som nämns i Rom 16:23, var en av de kristna ledarna i Korint, se 1 Kor 1:14.
Författare: Paulus, se Rom 1:1. Nedtecknat av Tertius, se Rom 16:22.
Budbärare: Troligtvis Febe, se Rom 16:1-2.
1
Inledning (1:1-1:17)
Hälsning
[Från:] Paulus [som betyder ”den lille”],
Kristi Jesu tjänare (livegen slav),
kallad till apostel (budbärare)
och avskild för [att predika] Guds evangelium (de goda nyheterna),
som han har utlovat genom sina profeter
i de heliga Skrifterna.
[Paulus väljer att använda sitt grekiska namn Paulus, som betyder liten, i stället för sitt hebreiska namn Saul. Evangeliet fullbordar gamla testamentets löften, se 1 Mos 3:15; Ps 45; Jer 31:31-34.]
 
Evangeliet handlar om hans Son,
som var född [i mänsklig svaghet]
av Davids ätt till sin mänskliga natur (kött),
som [också] har bevisats vara Guds Son i kraft [med gudomlig natur],
av helighetens Ande genom uppståndelsen från de döda -
Jesus Kristus, vår Herre.
 
Genom honom har vi fått nåd (oförtjänt favör, kraft) och vårt apostlaämbete. Anledningen är att föra människor av alla folk till trons lydnad för hans namns skull. [Trons lydnad kan också översättas ”tron som leder till lydnad”.] Ni är också bland dem som är kallade att tillhöra Jesus Kristus.
 
Till alla er i Rom
som är älskade (osjälviskt utgivande) av Gud,
kallade att vara heliga [önskar jag]:
Nåd (Guds oförtjänta favör, kraft) och frid
från Gud vår Far och Herren Jesus Kristus.
[Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor, se Tit 2:11. Det är upp till var och en att bekänna sig till honom, se 1 Joh 2:23; Luk 12:9.]
Paulus önskan att besöka Rom
Först och främst tackar jag min Gud genom Jesus Kristus för er alla, eftersom man i hela världen ständigt talar om er tro. Gud, som jag tjänar i min ande när jag förkunnar evangeliet om hans Son, är vittne till hur jag ständigt nämner er 10 i mina böner och alltid ber om att nu äntligen få möjlighet att komma till er, om Gud vill. 11 Jag längtar efter att få träffa er och dela med mig av någon andlig gåva åt er så att ni blir styrkta. 12 Det innebär att vi tillsammans kan bli uppmuntrade (stärkta) genom varandras tro, både er och min.
13 Syskon (bröder och systrar), jag vill att ni ska veta att jag många gånger har bestämt mig för att komma till er och skörda någon frukt bland er liksom bland andra folk, men hittills har jag varit förhindrad.
[Jesus talar om hur skörd är en bild på människors omvändelse och frälsning, se Joh 4:34-38.]
 
14 Jag har skyldigheter
både mot greker och barbarer,
både mot lärda och olärda.
[Barbarer kallades alla icke-grekiska folk. Ordet har också en nedvärderande underton av att vara ociviliserad och olärd. Paulus använder den vanliga grekiska uppdelningen mellan greker och icke-greker, för att inkludera alla hedningar. Ursprunget för det grekiska ordet ”barbaros” är att stamma och tala obegripliga ljud. För det grekiska örat lät alla främmande språk som obegripligt babbel. Utifrån detta skapades det ljudhärmande, onomatopoetiska, ordet ”bar-bar” som blev ”barbaros”.]
 
15 Därför är det min önskan att få predika evangeliet också för er i Rom.
Brevets tema - evangeliet!
16 Jag skäms inte för evangeliet (det glada budskapet). Det är Guds kraft till befrielse (frälsning, befrielse från antastande störande fiender).
[Evangeliet är en befriande kraft som upprättar, helgar, förvandlar och förnyar.]
 
Den befriande kraften i evangeliet finns tillgänglig för var och en som tror, först för juden men också för greken (hedningen). 17  [Varför då?] Guds rättfärdighet uppenbaras nämligen (blir synlig) i evangeliet, från tro (tillit) till tro (tillit), precis som det står skrivet [ Hab 2:4]:
”Den rättfärdige ska leva av tro”.
[Ordet tro betyder tillit och förtröstan. Uttrycket ”från tro till tro” kan beskriva en tro och uppenbarelse som växer mer och mer, från det första steget när man tar emot Jesus och genom hela livet då Gud helgar och befriar mer och mer från synd. Det beskriver också en tillit och förtröstan på Gud som växer och fördjupas. Uttrycket kan också förstärka att det är genom tro, och bara genom tro, som vi kan bli rättfärdiga och kan förstå evangeliet.]
 
MÄNSKLIGHETEN ÄR HOPPLÖST FÖRLORAD UTAN GUD (1:18-3:20)
Hedningarna är skyldiga (1:18-32)
18 För Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker (undanhåller, hindrar) sanningen.
[Paulus använder samma ord för ”uppenbara”, grekiska ”apokalypto”, i denna och föregående vers:
”Guds rättfärdighet uppenbaras i evangeliet ...” vers 17.
”Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet ...” vers 18.
Det förstärker hur Guds rättfärdighet och Guds vrede mot orättfärdighet hör ihop. Om inte Gud reagerade på orättfärdighet skulle hans rättfärdighet kunna ifrågasättas. Mänsklig vrede är ofta självcentrerad och hatisk, men Guds vrede har inte dessa syndiga egenskaper utan är i sin natur god och riktad mot synden.
Det finns två aspekter på Guds vrede över orättfärdigheten. Dels en kommande vredesdom över synd och orättfärdighet, se Rom 2:5. Det finns också en pågående aktiv vrede över synden där Gud tillåter syndens konsekvenser bära frukt hos den som lämnar Guds vägar, se Rom 1:24.]
Guds existens är synlig i skapelsen
19  [Resonemanget i vers 18 fortsätter. Sanningen är alltid sanning även om den medvetet undertrycks och hindras:]
Det man kan veta om Gud är helt synligt (självklart, uppenbart) i dem [i deras hjärtan, se Rom 2:15], eftersom Gud har visat (uppenbarat) det för dem [som inte vill veta av sanningen]. 20 Ända från världens skapelse syns och uppfattas hans osynliga egenskaper, [som är] hans eviga makt och gudomliga natur, genom de verk han har skapat. Därför är de utan ursäkt.
Avgudar i stället för Gud
21 Trots att de kände till Gud prisade de inte honom som Gud eller tackade honom, utan de förblindades av sina falska föreställningar så att mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan. 22 När de påstod att de var visa, blev de i stället dårar 23 och bytte ut den odödlige Gudens härlighet mot bilder av dödliga människor, av fåglar, fyrfotadjur och kräldjur [som man tillbad som sina avgudar].
[Avgudadyrkan öppnar dörren till all annan synd. När människan blir sin egen gud kan hon göra vad hon själv vill utan att behöva stå till svars för sina handlingar.]
Sexuella synder
24 Därför utlämnade Gud dem åt deras hjärtans begär så att de orenade och förnedrade sina kroppar med varandra. 25 De ersatte sanningen om Gud [att han skapat världen och människan] mot lögnen och dyrkade och tjänade det skapade i stället för Skaparen, han som är välsignad i evighet. Amen (så är det, det är sant).
[Avgudadyrkan och tempelprostitution var nära förknippade med varandra. De flesta avgudarna hade sexuella anspelningar och för att tillbe och behaga fertilitetsgudar och gudinnor krävdes därför sexuell aktivitet.]
 
26 Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande (skamliga) lidelser. Deras kvinnor bytte ut det naturliga [sexuella] umgänget mot det som är onaturligt. 27 På samma sätt lämnade männen det naturliga [sexuella] umgänget med kvinnan och upptändes av begär till varandra. Män gjorde skamliga saker med män och fick själva ta det rättvisa straffet för sin förvillelse.
[Tretton av de fjorton första romerska kejsarna var bisexuella. Den förste kejsaren som gifte sig med en man var Nero, som regerade 54 - 68 e.Kr. Han var den femte kejsaren och var bara 17 år när han kom till makten. När Paulus skriver detta brev i slutet på 50-talet var Nero i tjugoårsåldern. Några år senare, efter ett antal fruar och affärer, gifter Nero sig 64 e.Kr. med en man där Nero tar rollen av en brud under ceremonin. Senare gifter han sig med en ung pojke, Sporus, sedan han dödat en av sina unga älskarinnor. Det var inte ovanligt att pedofili förekom mellan slavägare och hans slavar. Den romersk-grekiska mytologin beskriver också alla möjliga former av sexuella relationer mellan människor och gudar, samma kön och även djur. Det var i denna hedniska miljö som församlingen i Rom levde. En stark kontrast till Bibelns värderingar från 3 Mos 18, där sexuella relationer utanför äktenskapet, mellan nära släktingar, med samma kön och med djur förbjuds. Att Paulus väljer att ta upp just utlevd homosexualitet kan bero på att det sätter sig upp mot självaste skapelseordningen vilket är temat här.]
Syndens destruktiva nedåtgående spiral
28 Eftersom de inte satte värde på kunskapen om Gud, utlämnade Gud dem åt ett ovärdigt sinnelag så att de gjorde sådant som inte får göras.
[Detta uttryck syftar inte bara på de sexuella synderna i vers 24-28, utan också på de tjugoen onda egenskaperna i vers 29-32. Paulus delar in dem i tre grupper med samma grammatiska form. Den första gruppen består av fyra abstrakta substantiv i dativ singular som i generella ordalag beskriver vad som händer när man överger Gud och utlämnas åt sin egen syndfulla natur. Sedan följer mer specifika synder.]
 
29 De har blivit helt fyllda av all slags:
orättfärdighet (avsaknad av en moralisk standard),
ondska,
girighet [omättligt behov av mer, ofta på bekostnad av andra]
och elakhet.
[Nu följer fem substantiv i formen genitiv singular som alla beskriver avund och dess konsekvenser.]
De är fulla av
avund,
mordlust,
stridslystnad,
svek,
illvilja [söker ständigt strid och ondska].
[Nu följer tolv substantiv i ackusativ plural.]
De
skvallrar,
30 förtalar,
hatar Gud
är fyllda med våld (oförskämdhet),
fyllda med arrogans,
fulla av skryt,
påhittiga i det onda [nya former av ondska],
olydiga mot sina föräldrar,
31 vettlösa,
trolösa,
kärlekslösa
och hjärtlösa.
32 De känner mycket väl till Guds rättvisa dom, att de som handlar så förtjänar döden. Ändå gör de sådant, och de applåderar dessutom (samtycker, ger sitt stöd till) andra som handlar likadant.
[Efter en liknande lista av synder påminner Paulus de troende i Korint att ”så har somliga av er levt, men ni har låtit tvätta er rena, ni har helgats och gjorts rättfärdiga genom Herren Jesu Kristi namn och genom vår Guds ande”, se 1 Kor 6:11.]