4
Boas återlöser Rut och gifter sig med henne
[Kapitel 4 inleds med en ovanlig hebreisk ordföljd där subjektet kommer först. Det signalerar en ny scen i dramat. Genom att inleda med Boas namn förstärks fokus på honom och hur han är den som tar initiativet att återlösa Noomi och Rut.]
 
Boas gick upp till stadsporten [stadens centrum för affärer, socialt umgänge och rättslig prövning] och satte sig där.
 
[Rent topografiskt ligger Betlehem på en höjd och Boas går upp dit; jämför med hur Rut går ”ner” till tröskplatsen, se Rut 3:3, 6. Uttrycket ”upp till porten” är också ett idiomatiskt uttryck som motsvarar ”att ta upp ett ärende i en domstol”. Normalt skulle den som varit ute på fältet gått in genom porten och vidare till sitt hem inne i staden. Det gör inte Boas, han är fast besluten att ta sig an Noomi och Ruts sak på en gång på morgonen och stannar i porten. I antika Israel avgjordes rättsbeslut i stadens port tidigt på morgonen, se 2 Sam 15:2; Jer 21:12; Ps 101:8; Sef 3:5.]
 
Just då [som av en händelse, ännu en Guds försyn, samma ord som i Rut 2:4] kom den återlösare som Boas hade nämnt om [för Rut] förbi. Boas sade till honom: ”Du den där (min anonyme herre utan namn), kom, slå dig ner här!”
 
[Frasen ”du den där”, hebreiskans ”peloni almoni”, är svåröversatt. Ett liknande uttryck är NN, från latinets ”nomen nescio” som betyder ”jag vet inte namnet”. 1 Sam 21:2 och 2 Kung 6:8 översätts uttrycket ”på den och den” platsen för att benämna platser utan att för den skull avslöja exakta positioner. Varför väljer författaren, som annars är noga med namn i berättelsen, att använda detta uttryck? Troligtvis är det ett effektfullt sätt att visa hur han som inte ville föra vidare Elimeleks namn, inte själv namnges i berättelsen. På samma sätt som Orpa fungerar som en kontrast till Rut är denna icke namngivna man en kontrast till Boas.]
 
Så han satte sig ned. Boas samlade tio av stadens äldste och sade till dem: ”Sätt er här.” och de satte sig.
Sedan sade han till återlösaren: ”Den åkermark som tillhörde vår släkting (broder, halvbror) Elimelek överlåter nu Noomi nyttjanderätten för, hon som kom tillbaka till oss från Moab. Därför tänkte jag underrätta dig och säga: Förvärva det inför de som sitter här och de äldste av mitt folk. Vill du återlösa det, så återlös; men vill du inte återlösa, så säg till mig så jag vet det, för ingen annan än du har rätt att återlösa det, och jag är efter dig.”
 
[Drygt tio år tidigare hade Elimelek och Noomi flyttat från Betlehem till Moab på grund av svält, se Rut 1:1, 4. Innan familjen tog ett sådant drastiskt beslut, som också var fyllt av skam, hade Elimelek säkert gjort allt för att rädda situationen. Troligen hade han sålt sin åkermark till någon utanför familjen, se 3 Mos 25:30. Under svälttider stod åkermark inte högt i kurs, så de ekonomiska svårigheterna fortsatte. Han stod då inför två val: Sälja sig själv som slav, se 3 Mos 25:47-55, eller flytta någonstans där det fanns mat. Han valde det sistnämnda och flyttade till Moab. Det hebreiska ordet ”mashar” i vers 3 översätts ibland ”sälja”, men har också betydelsen att ”överlämna”. I sammanhanget här är det Noomi som överlämnar nyttjanderätten och ger tillåtelse för deras återlösare att köpa tillbaka den mark som hennes man Elimelek hade sålt. Enligt Mose lag säljs aldrig mark permanent eftersom den tillhör Gud, se 3 Mos 25:23. Någon i släkten kunde alltid köpa tillbaka marken. Vart femtionde år, då det var jubelår, återgår marken till den ursprungliga familjen, se 3 Mos 25:28.]
 
Han svarade: ”Jag vill återlösa det.”
Sedan förklarade Boas [att situationen är komplex och att det finns mer åtaganden]: ”Den dag du förvärvar åkermarken från Noomi, måste du också förvärva [gifta dig med] moabitiskan Rut, vår döda släktings fru. [Det är då ditt ansvar att se till att hon får barn.] Det för att hennes avlidne mans namn (ära, minne) ska bli bevarat på arvslotten.”
 
[Det sista uttrycket är ett citat från Mose lag som just talar om leviratäktenskap, se 5 Mos 25:7. Rent tekniskt sett finns det dock inget i denna lag som tvingade varken Boas eller den närmsta inte namngivna återlösaren att gifta sig med Rut. Situationen blottlade dock återlösarens motiv och hjärta. På nytt beskrivs nåden, hebreiska ”chesed”. Boas var beredd att ta ett steg i kärlek, längre än vad lagen krävde. Frågan är om den närmste återlösaren var villig att göra det?]
 
Återlösaren svarade: ”Då kan jag inte återlösa, jag vill inte sätta mitt eget arv på spel. Ta du min rätt att återlösa, för jag kan inte göra det.”
 
[Anledningen till att återlösaren tackar nej kan vara att han redan är gift, eller är änkeman. Fler barn skulle minska arvet till hans barn och hans släkt. En annan anledning kan vara Ruts nationalitet. Det kan vara ordet i 5 Mos 23:3-6 som vägde tyngre än omtanken om Noomi och Rut.]
 
[Nu kommer en förklarande not för läsaren inför vers 8:]
Vid den här tiden fanns en sed när man återlöste eller gjorde ett ägarbyte, att den ena parten tog av sig sin sandal och gav den till den andre. Det var på det sättet transaktionen bekräftades [inför vittnen] i Israel.
 
[Seden med en sko kan jämföras med vår tids husaffär där ett kontrakt skrivs under och den nya ägaren får nycklarna till huset. Den som lämnade över sin lädersko, överlämnade rätten för köparen att trampa på marken som han tagit över. Här finns även en koppling till chalitzah-ceremonin, som beskrivs i 5 Mos 25:5-10. Leviratäktenskapet, hebreiska ”Yibbum”, var frivilligt. Om den närmsta släktingen inte ville uppfylla den plikten kunde kvinnan gå upp till porten och ta upp sitt fall. De äldste kallade då på återlösaren och han fick öppet säga att han inte ville ta på sig det ansvaret. Samtidigt löstes kvinnan och blev fri att gifta om sig med vem hon ville. Hebreiska ”chalitzah” betyder ”ta bort”. Än idag sker 10-20 sådana fall i Israel varje år. Synagogan använder en speciell chalitzah-sko som mannen får ta på sig. Under ceremonin tar kvinnan av skon, kastar iväg den och spottar i marken. Ganska tidigt i den judiska historien blev chalitzah att föredra över leviratäktenskap, och har varit normen sedan dess inom judendomen.]
 
Så återlösaren sade till Boas: ”Förvärva den du.” Och han tog av sig sin sandal.
Då sade Boas till de äldste och allt folket [som fanns där på torget]: ”Ni är mina vittnen idag. Jag har förvärvat (köpt) från Noomi allt som har tillhört Elimelek och det som tillhört Kiljon och Mahlon. 10 Jag har också förvärvat (tagit ansvar för) Rut, kvinnan från Moab som var gift med Mahlon. Hon blir min fru. Jag gör detta för att hennes avlidne makes arvedel ska stanna kvar inom familjen, så att hans namn blir ihågkommet bland hans släktingar och vid porten till hans stad. Ni är alla här i dag vittnen till detta.”
11 Allt folket vid porten och de äldste sade:
 
”Vi är vittnen! [Eftersom biblisk hebreiska inte har ett ord för ja, svarar folket med att återupprepa Boas sista ord ”edim”, vi är vittnen!]
 
Må Herren (Jahve) göra den kvinna som nu går in i ditt hus [hem här i Betlehem] lik Rakel och Lea, de två kvinnor som byggt upp Israels hus. [Jakob, som Gud senare gav namnet Israel, födde tolv söner genom dem och deras bihustrur, se 1 Mos 29:31-30:24.]
 
Må du bli mäktig (segerrik, framgångsrik)
i området Efrata [området kring Betlehem]
och ditt namn bli vida känt (ordagrant ’namnge en person’)
i Betlehem. [Mika 5:2; Matt 2:1, 5]
 
12 Må ditt hus (din familj) bli som Peres [Boas förfader, se vers 18], som Tamar födde åt Juda [genom just ett leviratäktenskap], genom det barn (den säd) som Herren (Jahve) ska ge dig genom denna unga kvinna.”
 
[Stycket är väl strukturerat som en kiasm med en central vers där det profeteras att staden Betlehem i regionen Efrata ska ha en viktig roll i framtiden. Här ska en son födas vars namn ska bli högt ärat, se Mika 5:2; Matt 2:1, 5! Stycket ramas in av två kvinnor i vers 11, Rakel och Lea, och Tamar och Rut i vers 12.
Juda och Tamars berättelse återfinns i 1 Mos 38. Den gemensamma nämnaren med Boas och Rut är leviräktenskapet, dock är Judas karaktär milsvid från Boas. Peres mor var Tamar och är ett exempel på en familj som inte fullföljde leviratäktenskap på det sätt som det var tänkt. Tamar var först gift med Judas äldsta son Er, men han var en ond man och dog innan de fått några barn, se 1 Mos 38:6-7. Juda beordrar sin andra son Onan att ge Tamar en son, just enligt leviratäktenskapens regler. Onan är dock som sin bror också ond och utnyttjar Tamar sexuellt, men tar inte på sig ansvaret att ge henne en son. När han också dör vågar inte Juda ge sin tredje, sista och yngsta, son Shela till Tamar. Juda struntar i sin svärdotter Tamar, ljuger för henne och skickar hem henne till hennes familj. Han borde tagit ansvar och frigjort Tamar så hon kunde gifta sig med någon annan genom en chalitzah-ceremoni, se 5 Mos 25:5-10. När Tamar inser att hon har blivit lurad tar hon saken i egna händer och klär ut sig till en prostituerad och får barn genom sin svärfar Juda, se 1 Mos 38.
Det finns även en annan koppling till detta kapitel i Första Mosebok. I den hebreiska texten, med 49 bokstävers intervall, kan man läsa ut namnen Boas, Rut, Oved, Jishaj och David i 1 Mos 38:11-28. De fem namn som leder upp till David i släkttavlan i avslutningen i Ruts bok, se Rut 4:21-22, återfinns alltså exakt i rätt ordning med 7 x 7 bokstävers intervall just i det stycket som handlar om Peres, fem släktled innan Boas. Man måste vara lite försiktig med bibelkoder, men det är ändå ett märkligt sammanträffande som pekar på att Bibeln är en gudomligt inspirerad bok.]
 
Noomi får ett barnbarn
13 Boas tog Rut till sig, och hon blev hans hustru. Han gick in till henne, och Herren (Jahve) tillät henne att bli gravid och hon födde en son. 14 Då sade kvinnorna [i Betlehem] till Noomi: ”Lova (prisa) Herren (Jahve), som i dag har gjort så att det inte saknas en återlösare [syftar nu på barnet]! Må hans namn bli ärat i Israel! 15 Han ska ge dig nytt liv och försörja dig på din ålderdom (ordagrant ”gråa hår”). Det är ju din sonhustru som har fött honom, hon som älskar dig och är mer för dig än sju söner.”
 
[Talet sju står för fullkomlighet, se 1 Sam 2:5. Uttrycket återspeglar också den dåtida uppfattningen om den ideala judiska familjen med sju söner. Att Rut nu på en gång blir gravid och föder en son är också anmärkningsvärt. Rut hade ju varit gift med Mahlon i tio år utan att kunna få något barn. Även här blir Guds försyn och omsorg tydlig.]
 
16 Noomi tog barnet och höll honom i sina armar (lade honom i sin famn) och blev den som vårdade (skötte om) honom. 17 Grannkvinnorna namngav [bekräftade och bevittnade namngivningen av] pojken genom att säga: ”En son har fötts till Noomi!” De gav honom namnet Oved [betyder ”en som tjänar”]. Han blev far till Jishaj, Davids far.
 
[Hebreiska bokstaven Bet uttalas antingen ”b” eller ”v” beroende på placering i ordet. Inleder ”Bet” ordet uttalas det oftast ”b”, annars ”v”. Ruts sons namn stavas ”Obed” men uttalas ”Oved” och translittereras oftast så. Det hebreiska namnet på Davids far är Yisay vars närmsta translitterering till svenska är ”Jishaj”, men andra vanliga former är Isai eller Ishai; det engelska namnet är Jesse.
Det finns en fin balans i boken. Slutsatsen, vers 13-17, har 71 hebreiska ord, exakt lika många som inledningen, vers 1-5. Inledningen fokuserar på Noomis tomhet och slutsatsen på hennes fullhet!]
Avslutande släkttavla
18 [Nu följer en släkttavla med 10 namn som landar i David som är central i den messianska släkttavlan.]
 
Detta är Peres [vars mor var Tamar, som nekades ett leviratäktenskap, se kommentar i vers 12] fortsatta historia:
 
Peres blev far till Hesron,
19 Hesron [blev far] till Ram,
Ram [blev far] till Amminadav,
20 Amminadav [blev far] till Nachshon,
Nachshon [blev far] till Salmon
[som gifte sig med Rahab, en hedning från Jeriko, se Jos 2, ca 1400 f.Kr.],
 
21 Salmon [blev förfader] till Boas [som gifte sig med Rut, ca 1120 f.Kr.],
Boas [blev far] till Oved [född ca 1120 f.Kr.],
22 Oved [blev far] till Jishaj [född ca 1080 f.Kr.]
och Jishaj [blev far] till David [född ca 1040 f.Kr.].
 
[Höjdpunkten i släkttavlan är det sista namnet David, se Matt 1:3-6; Luk 3:31-33.
Mellan Salmon och David är troligtvis inte alla släktled med. Josua intar Jeriko omkring 1400 f.Kr. och David föds omkring 1040 f.Kr. Mellan dessa händelser är det alltså 360 år, men bara tre personer nämns. Om det inte saknas några led måste Boas, Oved och Jishaj alla varit över 120 år när de födde sina söner, vilket inte är troligt då livslängden vid den här tiden var 70-80 år. Början och slutet på släkttavlan finns beskriven i andra böcker. Glappet är därför antingen mellan Salmon och Boas, eller mellan Oved och Jishaj. Eftersom vi har flera detaljer kring Oved och Boas, hur Noomi höll honom i sin famn och alla kvinnor i staden bevittnar händelsen i Rut 4:13-17, är det högst sannolikt att Oved är Boas och Ruts son. Slutsatsen blir att glappet måste vara mellan Salmon, som levde under Josuas tid, och Boas som levde då händelserna i denna bok utspelade sig.
Genom att jämföra med uppteckningen av levitiska präster från samma tidsintervall kan vi se att det måste ha varit fler släktled, se 1 Krön 6:4-8. Det är 9 generationer mellan Eleasar, som var präst under Salmons och Rahabs tid, och Sadok, som var präst på Davids tid. Senare i samma kapitel finns en uppteckning av tempelmusiker med 18 generationer från Korach, en generation före Josua, till Heman på Davids tid, se 1 Krön 6:33-37; 2 Mos 6:16-27; 1 Krön 15:16-27. Salmon är alltså Boas förfader och däremellan är det 5-12 släktled som inte tecknas upp här.
Att det saknas släktled är inte konstigt och visar inte på att det är felaktigheter i Bibeln. Både det hebreiska och grekiska ordet för ”far” kan också betyda ”förfader” eller ”släkting”. Beroende på författarens syfte är det vanligt att ibland hoppa över några led för att visa på det övergripande släktskapet. Här är målet att visa hur Peres är släkt via Boas till David. Ett annat exempel är Matteus som ibland hoppar över några led för att få en litterär symmetri med tre grupper med fjorton generationer i varje grupp, se Matt 1:1-17.]