1 Följaktligen må också vi, när vi har en så stor sky av vittnen som omfattar oss, lägga bort varje belastning och den ytterst lättomsnärjande synden och med uthållighet springa i den kamp som föreligger oss, 2 medan vi ser bort mot trons upphovsman och fullkomnare: Jesus, som för glädjen som förelåg honom höll ut på korset, sedan han ringaktat skammen, och har satt sig vid Guds trons högra hand. 3 För tänk noga på honom som har hållit ut i sådan motsägelse från syndarna mot honom själv, så att ni inte veknar i era själar och mattas.

4 Ännu har ni inte ända till blods gjort motstånd kämpande mot synden. 5 Och ni har glömt bort uppmaningen som resonerar med er som söner:

7 Det är för fostran ni håller ut. Som till söner frambär Gud åt er. För vem är en son som inte en far fostrar? 8 Men om ni är utan fostran, som alla har blivit delaktiga av, då är ni oäktingar och inte söner. 9 Sedan hade vi våra fäder av köttet som uppfostrare, och vi hade respekt. [Och] ska vi inte mycket mer underordna oss andarnas Far och leva? 10 För de fostrade för några få dagar, enligt det som tycktes rätt för dem. Men han till gagn, för att få del av hans helighet. 11 Och all fostran tycks för närvarande inte vara till glädje, utan till bedrövelse. Men till sist avger den en fridsam frukt av rättfärdighet för dem som genom den har blivit övade.

12 Därför: de försvagade händerna och de förlamade knäna ska ni åter räta upp. 13 Och gör raka hjulspår för era fötter, så att inte den halta viker av utan snarare helas.

14 Jaga efter frid med alla, och den helgelse utan vilken ingen kommer att se Herren, 15 medan ni utövar tillsyn så att ingen saknar Guds nåd, att ingen rot av bitterhet växer upp och anfäktar och genom den många befläckas, 16 att ingen är otuktig eller profan som Esau, som för ett endamål mat lämnade bort sin egen förstfödslorätt. 17 För ni vet att även efteråt, när han ville ärva välsignelsen, blev han förkastad. För han fann inget utrymme för sinnesändring, även om han med tårar sökte den.

18 För ni har inte kommit till något som är påtagligt och brinnande med eld och skymning och dunkel och rusk, 19 och basundån och en röst med ord som de som hörde undanbad sig, att det inte skulle tilläggas för dem något ord. 20 För de bar inte det som kommenderades: Om så ett vilddjur vidrör berget ska det stenas. 21 Och så fruktansvärt var det som syntes att Mose sade: Skräckslagen är jag och darrande.

22 Nej, ni har kommit till Sions berg och levande Guds stad, det himmelska Jerusalem och myriader av änglar, till en högtidsskara 23 och församling av förstfödda upptecknade i himlen, och till allas domare Gud och andar av fullkomnade rättfärdiga, 24 och till ett nytt förbunds medlare Jesus och ett bestänkelseblod som talar bättre än Abel.

25 Se till att ni inte undanber er honom som talar. För om dessa inte undkom som på jorden undanbad sig uppenbararen, hur mycket mer vi som vänder oss bort från honom från himlen? 26 Hans röst skakade jorden då, men nu har han lovat och sagt: Än en gång ska jag få inte bara jorden att bäva, utan också himlen. 27 Och detta än en gång tydliggör förflyttning[en] av det som skakas, såsom något danat, för att det ska bli kvar som inte skakas.

28 Därför, då det är ett oskakbart rike vi tar emot, låt oss ha nåd, genom vilken vi må dyrka välbehagligt Gud med vördsamhet och aktning. 29 För vår Gud är också en förtärande eld.