1 Sanning talar jag i Kristus. Jag ljuger inte, och mitt samvete samvittnar för mig i helig Ande 2 att jag har stor bedrövelse och oavbruten vånda i mitt hjärta. 3 För jag hade önskebett att jag själv skulle vara anatema bort från Kristusistället för mina syskon, mina stamfränder efter köttet. 4 De är israeliter. Deras är adoptionen och härligheten och förbunden och laggivningen och gudstjänsten och löftena. 5 Deras är fäderna, och från dem komKristus efter köttet, han som är över allting, Gud välsignad till eonerna. Amen.

6 Men inte så att Guds ord har fallit bort. För alla av Israel, de är inte Israel. 7 Inte heller att alla barn är Abrahams säd. Nej, genom Isaak skadetuppkallas åt dig säd. 8 Det vill säga: köttets barn, de är inte Guds barn, utan löftets barn räknas till säd. 9 För av ett löfte var detta ord: Vid denna tid ska jag komma, och Sara skahaen son.

10 Men inte bara hon, utan även Rebecka som hade säng av en endaman, Isaak vår far. 11 För när de ännu inte var födda eller hade begått något gott eller uselt – för att Guds föresats efter utvaldhet skulle bestå, 12 inte av gärningar utan av honom som kallar – sades det till henne att: Den större ska fasttjäna den mindre. 13 Så som det är skrivet: Jakob älskade jag, men Esau hatade jag.

14 Vad ska vi då säga? Inte finns orätt hos Gud? Får inte ske! 15 För till Mose säger han: Jag ska förbarma mig över den jag förbarmar mig över, och ha medlidande med den jag har medlidande med. 16 Alltså kommer det då inte av den som vill eller av den som springer, utan av Gud som förbarmar sig. 17 För Skriften säger till farao att: För just detta har jag rest upp dig, för att i dig uppvisa min makt, och för att mitt namn ska proklameras över hela jorden. 18 Alltså då: den han vill förbarmar han sig över, och den han vill förhärdar han.

19 Du säger mig nu: Varför klandrar han [då] fortfarande? För vem har stått emot hans önskan? 20 O människa, snarare: vem är du som svarar tillbaka till Gud?Inte ska det formade säga till den som har format: Varför gjorde du mig så? 21 Eller har inte krukmakaren auktoritet över leran, att av samma deg göra det ena kärlet till heder och det andra till oheder?

22 Men tänk om Gud, som vill uppvisa vreden och kungöra sin makt, med stort tålamod har burit vredens kärl, förfärdigade till fördärv – 23 också för att kungöra rikedomen i hans härlighet över barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett till härlighet? 24 Som dessa har han också kallat oss, inte bara från judar utan också från folkslag, 25 som han också i Hosea säger:

27 Och Esaias ropar över Israel:

29 Och så som Esaias förut har sagt:

30 Vad ska vi då säga? Att folkslag som inte jagar efter rättfärdighet har gripit rättfärdighet, men en rättfärdighet av tro. 31 Men Israel, som jagar efter en lag av rättfärdighet, har inte till lag nått fram. 32 Varför? Eftersom det inte var av tro, utan som av gärningar. De stötte emot stötestenen, 33 så som det är skrivet: