18
Vem är störst i Guds rike?
(Mark 9:33-37; 9:42-48; Luk 9:46-48; 17:1-2)
[Detta är det fjärde av fem Jesu tal som Matteus har med i sitt evangelium.]
Ungefär samtidigt [som Jesus har pratat med Petrus om hur de ska betala tempelskatten på ett övernaturligt sätt, se Matt 17:25-27] kom [de andra] lärjungarna fram till Jesus och frågade: ”Vem är alltså störst (har högsta rang, är viktigast i jämförelse med andra) i det himmelska kungariket?”
[Utifrån parallellstället i Mark 9:33 frågar Jesus dem vad de pratat om på vägen. Svaret dröjer men till sist erkänner de förläget att de diskuterat vem som var störst. Den här gången var det särskilt Petrus ställning i förhållande till de andra lärjungarna. Den inbördes rangordningen var ett återkommande samtalsämne. Det tas upp igen i Matt 20:20-28 och precis innan Jesu död i Luk 22:24. Hela stycket från vers två fram till 18 är Jesu svar på frågan vem som är störst. Den störste i himmelriket är som ett svagt och sårbart litet barn som behöver Faderns beskydd.]
 
Då kallade Jesus till sig ett litet barn. [Här används det grekiska ordet ”paidion” som beskriver ett mindre barn upp till skolåldern. Jesus befinner sig i Petrus hus i Kapernaum, se Mark 9:33, så det är inte otroligt att det är Petrus barn som Jesus tar fram för att på ett illustrativt sätt undervisa om ödmjukhet.] Jesus ställde det mitt ibland dem och sade:
”Jag säger er sanningen, om ni inte omvänder er (totalt förändrar ert nuvarande tänkesätt) och blir som små barn, kan ni inte (nej inte under några omständigheter) komma in i det himmelska kungariket. Den som därför ödmjukar sig (väljer att böja sig ner) som det här lilla barnet är störst i det himmelska kungariket. [Ett litet barn är helt beroende av sina föräldrar för sin överlevnad. Stor i Guds rike är den som ödmjukar sig inför Gud och sätter sin tillit till honom.]
Den som tar emot (välkomnar, accepterar, är gästfri mot) ett litet barn som detta [en sann Jesu lärjunge] i mitt namn, han tar emot (välkomnar) mig. Men den som förleder en av dessa små [en Jesu lärjunge] som tror (förtröstar, litar) på mig, för honom vore det bättre om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup.
Ve dig värld (ett starkt uttryck av sorg och ett fördömande av världen) för dina snaror (fällor, frestelser och påverkan för att få människor på fall, synda och missa målet). Det går inte att undvika att snaror (förförelser, frestelser) kommer, men ve den människa genom vilken de kommer. [Jesus känner sorg och bedrövelse över den som förleder andra men fördömer också dessa handlingar.]
Om din hand [frestar dig att göra fel] eller din fot förleder dig [att gå till en plats som frestar dig att synda],
hugg av den och kasta bort den.
Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller lam
än att ha två händer eller två fötter och bli kastad i den eviga elden.
Om ditt öga förleder dig [att se på något som frestar dig att synda],
så riv ut ögat och kasta bort det.
Det är bättre för dig att gå in i livet enögd
än att ha två ögon och kastas i det brinnande Gehenna (helvetet).
[Jesus lär inte ut självstympning, utan talar om att det är nödvändigt att ta bort sådant som förleder oss, även om det är kärt för oss.]
 
10 Se till att ni inte föraktar (nedvärderar, tänker nedsättande mot) någon av dessa små. [Jesus hade kallat fram ett barn, se vers 2, och använder nu det i sin praktiska undervisning som en bild på en Jesu lärjunge.] Jag säger er att deras änglar i himlarna alltid ser min himmelske Faders ansikte (de är alltid i hans närvaro).”
[Det var en vanlig judisk uppfattning att varje person hade en skyddsängel. Bibeln säger inte så mycket om detta, men Matteus judiska läsare uppfattade sannolikt den här versen så. Vad vi vet är att änglarna står inför Gud, se Luk 1:19. Fadern ser sina barn och tolererar inte att någon förleder dem.]
Liknelsen om det förlorade fåret
(Luk 15:1-7)
12 ”Vad tror ni om det här? [Visst är det så här.] Om en man har hundra får och ett av dem kommer bort, lämnar han då inte de nittionio kvar i bergen och ger sig ut och letar efter det som är borta? 13 Och om han hittar det, sannerligen säger jag er, då gläder han sig mer över det än över de nittionio som inte hade gått vilse. 14 På samma sätt är det också vår himmelske Faders vilja att inte någon av dessa små [en Jesu lärjunge] ska gå förlorad.”
Konflikthantering
(Luk 17:3)
15  [Jesus fortsätter att undervisa lärjungarna. Jesus sade i vers 7 att det inte går att undvika att snaror, förförelser, frestelser kommer. Det är alltså bara en tidsfråga tills någon säger eller gör något som sårar en annan troende, även i en kristen miljö. Anledningen att Jesus undervisar om förlåtelse och hur relationer kan helas och upprättas just nu, beror på att några av lärjungarna hade pratat illa om Petrus och hans ledarroll bakom hans rygg, se vers 1. Det är uppenbart att det är Petrus som känt sig sårad eftersom han frågar hur många gånger han ska förlåta, se vers 21.]
”Om din broder (ett syskon, en annan troende) syndar (vandrar bort från den rätta vägen, begår ett misstag) mot dig [följ då de här stegen]:
Gå enskilt och tillrättavisa (visa på hans fel, begär en förklaring av) honom. Om han väljer att lyssna på dig har du vunnit tillbaka en broder.
[Det är viktigt att den som blivit sårad faktiskt berättar det för den som gjort honom illa, många gånger vet kanske inte den skyldige om att hans sätt sårar andra personer.]
16 Om han väljer att inte lyssna på dig, så ta med dig en eller två [personer] till, för ’på två eller tre vittnesmål ska varje ord (uttalande) avgöras’ [5 Mos 19:15].
17 Om han inte bryr sig om (vägrar att lyssna på, visar förståelse för) dem, så berätta för församlingen. Om han inte bryr sig om (vägrar att lyssna på) församlingen, så betrakta honom som en hedning och en tulltjänsteman. [Associera dig inte med honom, men älska honom, börja om från början med trons grunder.]
18 Jag säger er sanningen:
Allt ni binder på jorden (förbjuder att ske),
ska redan vara bundet i himlen (förbjudet att ske).
Allt ni löser (tillåter att ske) på jorden,
ska redan vara löst (tillåtet att ske) i himlen.
[De skriftlärda använde termerna binda och lösa när man beslutade om vad som var rätt och fel i olika situationer. Något ’bundet’ var förbjudet, medan något ’löst’ var tillåtet, se Rom 7:2. Här handlar det om att församlingsledningen har mandat att avgöra konflikter i församlingen, se vers 17. Församlingen ska göra allt för att lösa konflikter mellan människor. När en inblandad part väljer förlåtelsens och upprättelsens väg, blir personen ’löst’. På motsvarande sätt ’binds’ den som inte vill omvända sig i sina synder. Direkt efter detta, i vers 19-20, talar Jesus om bön. Det ger en antydan om att bön är det första steget, ett beslut måste först vara bundet eller löst i himlen i bön, innan det verkställs på jorden.]
 
19 Åter säger jag er sanningen:
Om två av er här på jorden kommer överens om att be (är i harmoni, samstämmigt frågar) om något, så ska det ske genom min Fader, som är i himlen. 20 För där två eller tre är församlade (förenade i enhet, dragna nära varandra av mig, sammanfogade) i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.”
[Löftet om Jesu närvaro där ”två eller tre” samlas bör först och främst tolkas utifrån sammanhanget före och efter, se vers 15-18 och 21. När församlingsledningen samlas i bön inför ett beslut om en annan troende som felat, då är Kristus närvarande och stadfäster det beslut som fattas.]
 
Hur många gånger ska man förlåta?
(Luk 17:4)
21 Då kom Petrus fram till honom och sade: ”Herre, hur många gånger kan min broder synda mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som upp till sju gånger?”
[Enligt den rabbinska traditionen som baserades på Amos 1:3, räckte det att förlåta någon tre gånger. Den fjärde gången någon gjorde samma fel mot dig behövde du inte förlåta, eftersom omvändelsen inte ansågs vara genuin. Petrus föreslog nu mer än det dubbla. Talet sju står också för fulländning.]
 
22 Jesus svarade honom: ”Jag säger dig, inte upp till sju gånger, utan sjuttio-sju gånger.” [Uttrycket ”sjuttio-sju” kan motsvara talet 490 eller 77. Oavsett hur man översätter står båda talen för en obegränsad förlåtelse!]
[Talet ”sju”, som Petrus nämner, och Jesu svar ”sjuttio-sju” för tankarna till Första Moseboken där båda dessa tal omnämns i berättelsen om brodermördaren Kain. Hans ättling Lamek hade ärvt Kains benägenhet till våld och var dessutom också skrytsam och drevs av hämndlystnad. Om någon skadade honom skulle han hämnas ”sjuttio-sju” gånger, se 1 Mos 4:15, 23-24. En kristen ska alltså vara lika benägen att förlåta som Lamek var att hämnas. På samma sätt som Lamek ville att straffet skulle överstiga brottet, ska förlåtelsen vida överstiga brottet.
Talet 490 ger även associationer till jubelåret. Förlåtelsen ska vara som ett enda stort jubelår där allt startar om på nytt! Det finns tre sabbater i lagen: vilodagen, viloåret och jubelåret. Var sjunde dag ska människan vila från sitt arbete. Vart sjunde år ska marken vila, se 3 Mos 25:4-5. Båda dessa sabbater var temporära, men vart 49:e år, efter sju sabbatsår, är det jubelår. Då vilar jorden, slavar friges, alla återfår sina egendomar och alla skulder avskrivs, se 3 Mos 25:10-16. Tio gånger fyrtionio talar om en obegränsad förlåtelse.]
En liknelse om förlåtelse
23  [Jesus besvarar Petrus fråga med en liknelse:] ”Alltså kan det himmelska konungariket liknas vid en mänsklig kung som ville ha redovisning av sina tjänare (summera de olika kontona, hålla räkenskap med dem). 24 När han började redovisningen, förde man till honom en man som var skyldig honom 10 000 talenter.
[Jesus använder det högsta använda siffervärdet och den dåtida högsta valutaenheten i sin liknelse. En talent var värd minst 6 000 denarer, där en denar motsvarade en arbetares dagslön. Skulden var alltså enorm, 60 miljoner dagslöner, vilket motsvarar flera miljarder svenska kronor. En skuld omöjlig att betala tillbaka själv!]
 
25 Eftersom han inte kunde betala, gav hans herre ordern att han skulle säljas [som slav] tillsammans med sin fru, barn och allt han ägde, så att skulden kunde betalas på det sättet.
26 Då kastade sig tjänaren ner på marken och tillbad (böjde sig i ödmjukhet, föll på knä, kysste hans hand i vördnad) och sade: ’Ha tålamod med mig, jag ska betala tillbaka allt.’
27 Hans herre hade medlidande (hans hjärta blev rört) och han frigav honom och avskrev (förlät) honom hans [enorma] skuld.
28 När samme tjänare kom ut, träffade han på en av sina medtjänare, som var skyldig honom hundra denarer. [En denar motsvarade en dagslön för en arbetare, hela summan motsvarade tre månadslöner.] Han tog tag i hans hals och började skaka honom gång på gång och sade: ’Betala det du är skyldig.’
29 Hans arbetskamrat kastade sig ner på marken och bad honom: ’Ha tålamod (ge mig tid), så ska jag betala tillbaka dig allt.’
30 Men han ville inte (vägrade, hade ingen längtan att göra det), utan fängslade honom, till dess han kunde betala skulden.
31 När de andra tjänarna såg vad som hände blev de mycket upprörda (smärtade det dem), och de berättade allt som hänt för sin herre. 32 Då kallade hans herre den förste tjänaren till sig och sade till honom: ’Du onde (avskyvärde) tjänare, här efterskänkte jag hela din skuld, bara för att du bad mig om det. 33 Skulle du inte då känna medlidande med din arbetskamrat, på samma sätt som jag hade medlidande med dig?’
34 Upprörd till ilska överlämnade hans herre honom till fångvaktarna för att bli torterad tills han kunde betala tillbaka allt han var skyldig. 35 På samma sätt ska min himmelske Fader göra med er, om ni inte fritt förlåter er broder från hjärtat.”