19
På väg mot Jerusalem
(Mark 10:1)
När Jesus hade avslutat detta tal [om förlåtelse, se föregående kapitel] bröt han upp från Galiléen och kom in i Judéen från andra [östra] sidan Jordan. Stora skaror följde honom, och han helade dem där.
[Jesus har nu påbörjat sin sista vandring mot Jerusalem. Om ett par månader kommer han att möta korset och döden, men också uppståndelsen och segern över döden. Lukas beskriver fler detaljer från den här perioden, se Luk 9:51-18:30.
Både Galiléen och Judéen låg väster om Jordanfloden med Samarien mitt emellan. Samariens variant av judendom ansågs vara hädisk och oren. Av den anledningen undvek judarna området, trots att det innebar en längre resa att vandra öster om Jordanfloden via Peréen för de tre årliga högtiderna i Jerusalem. Resan tog en vecka och man färdades ofta tillsammans i grupper som skydd mot rövare och vilda djur. Här beskrivs hur Jesus följde den traditionella rutten, men det finns tillfällen då han tog vägen via Samarien, se Joh 4:3-4; Luk 9:52.]
Om äktenskap och skilsmässa
(Mark 10:2-12)
[I Matteus tematiska sammanställning följer naturligt Jesu undervisning om skilsmässa direkt efter att han talat om ödmjukhet och förlåtelse. Den placeringen visar tydligt att Gud alltid först och främst vill se återupprättelse och försoning, en skilsmässa är den sista utvägen. Synen på skilsmässa varierade bland de olika judiska grupperingarna:
- De strikta esséerna som levde i öknen förbjöd skilsmässa helt och hållet.
- Rabbinen Shammai tillät skilsmässa i specialfall.
- Rabbinen Hillel hade en liberal syn och tillät skilsmässa av en mängd orsaker, t.o.m. något så banalt som vidbränd mat.
- Rabbinen Akiba gick så långt så att en man kunde skilja sig om han hittade en mer attraktiv fru.
Det är möjligt att man ville att rabbinen Jesus skulle ta ställning i frågan och på så vis alltid göra någon grupp besviken. Det kan också ha funnits en bakomliggande tanke på att få Jesus att säga något som retade upp de romerska ledarna. Johannes Döparens avrättning var en direkt följd av hans kritiska uttalanden om Herodes Antipas skilsmässa och omgifte, se Matt 14:3-4.]
Några fariséer kom fram till Jesus för att sätta honom på prov (fresta och fälla honom) och frågade: ”Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru av vilken anledning som helst (finns det något lagligt skäl för skilsmässa)?” Han svarade:
”Har ni inte läst att Skaparen från början gjorde dem till man och kvinna?” [ 1 Mos 1:27]
 
Och han fortsatte:
”Därför ska en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru,
och de två ska bli ett (vara förenade, oskiljbara). [Citat från 1 Mos 2:24.]
De är inte längre två utan ett.
Det Gud har fogat (limmat, fäst) samman ska människan alltså inte skilja åt (separera).”
 
De frågade: ”Varför har då Mose befallt mannen [i 5 Mos 24:1-4] att ge henne ett skilsmässobrev och skilja sig (skicka i väg henne)?”
[Det är inte helt tydligt vad ”motbjudande” i 5 Mos 24:1-4 syftar på. Vissa ansåg att vad som helst hos hustrun som orsakade mannen obehag var ”motbjudande” och skäl nog för skilsmässa, medan de striktare menade att det handlade om sexuell otrohet. Andra hävdade att ordvalet, tillsammans med 3 Mos 20:10 gör att det inte kan syfta på otrohet i äktenskapet, eftersom detta ju bestraffades med stening, se t.ex. Joh 8:2-11 där man vill stena en kvinna som begått äktenskapsbrott. I så fall handlar skilsmässobrevet som Mose syftar på om sexuell synd före äktenskapet under förlovningen, vilket var fallet i Matt 1:19 när Josef trodde att Maria varit otrogen.]
 
Han svarade: ”Därför att era hjärtan är så hårda tillät Mose er att skiljas från era hustrur, men från begynnelsen var det inte så. Jag säger er: Den som skiljer sig från sin hustru av annat skäl än otukt och gifter sig med en annan, begår äktenskapsbrott.”
[Guds originalplan var att människor inte skulle skiljas, och därför är tanken att inte heller de som blir pånyttfödda - Jesu efterföljare - ska skilja sig. Äktenskapet gäller ”tills döden skiljer dem åt”, se Rom 7:1-3; 1 Kor 7:39. På samma sätt som i Bergspredikan sätter Jesus en högre standard än Mose lag. Det enda skälet till skilsmässa för troende par är otrohet. Paulus tar även upp att ifall den ena blir frälst och den andra då vill skiljas, då kan man inte hindra det, se 1 Kor 7:15. Gud hatar skilsmässa, se Mal 2:16, för han vet personligen vilken djup smärta det medför, se Jer 3:8. Hela frågan är ett dilemma då det å ena sidan är fel att alls skilja sig och å andra sidan blir fel om man tillämpar idealbilden av ett äktenskap på ett lagiskt sätt, se Jesu svar till äktenskapsbryterskan i Joh 8:2-11. Det är intressant att i nästa stycke lyfter Jesus fram och välsignar barnen, de som ofta far illa vid en skilsmässa, se Matt 19:13-15.]
 
10  [Det är inte bara fariséerna som blir förvånade över Jesu svar.] Lärjungarna sade: ”Om detta är mannens ställning gentemot hustrun [om det är så höga krav för att tillåta en skilsmässa, se vers 3 och 9], då är det bättre att inte gifta sig alls.”
11 Men Jesus sade: ”Det är inte alla som kan ta emot detta ord, utan det är för dem som har fått det givet [fått gåvan av Gud att leva ogifta]. 12  [Det finns tre kategorier:]
[Medfödd:] Det finns de som är födda eunucker. [Fysiskt eller psykiskt oförmögna till äktenskap.]
[Påtvingad:] Andra har blivit eunucker (kastrerade) av människor. [Bokstavligt, men även bildligt, av olika orsaker inte gift sig.]
[Frivillig:] Andra har själva valt att bli eunucker [avstå från äktenskap] för himmelrikets skull.
Den som kan får acceptera detta.”
[Jesus förutser att inte alla kan förstå att äktenskapet inte är för alla. Jesus betonar dock att det är relativt få som är kallade att leva i celibat, det är en särskild kallelse. Det var ju Gud som såg på den syndfria människan och sade att det inte var gott att vara själv, se 1 Mos 2:18. Paulus som förespråkade att den som hade den särskilda kallelsen skulle förbli ogift i 1 Kor 7:24-28, sade också att det var en demonisk lära att förbjuda äktenskap, se 1 Tim 4:1-3.]
Jesus och barnen
(Mark 10:13-16; Luk 18:15-17)
13  [Jesus har just svarat på frågor om skilsmässa och äktenskap. Nästa ämne gäller barn som Jesus sätter stort värde på. Eftersom det är barnen som kommer i kläm när föräldrarna separerar är det fint att se hur Jesus välkomnar dem i sin famn.]
Sedan kom man till honom med barn (2-11 år), man ville att han skulle lägga händerna på och be [välsignelse] över dem. Lärjungarna tillrättavisade (hindrade, sade strängt till) dem. [I tron om att Jesus hade viktigare saker för sig, eller att barnen inte var betydelsefulla för honom, motade lärjungarna bort föräldrarna.] 14 Då sade Jesus: ”Låt barnen vara och hindra dem inte från att komma hit till mig! Himmelriket tillhör sådana som de.” 15 Han lade händerna på dem [vart och ett av barnen].
Sedan gick han därifrån.
Jesus talar med en rik ung man
(Mark 10:17-31; Luk 18:18-30)
16 (plötsligt, oväntat) kom en person fram till honom och frågade: ”Mästare, vad gott [vilka goda gärningar] ska jag göra för att få evigt liv?” [Mannen var ung och rik, se Matt 19:20, 22. Han var också en ledare, antagligen en föreståndare i synagogan, se Luk 18:18.]
17 Jesus svarade: ”Varför frågar du mig om vad som är gott? Det finns bara en som är god [och det är Gud]. Men vill du gå in i livet (Guds överflödande liv, själva kärnan och meningen med livet, äkta liv), så måste du ständigt hålla budorden.”
18 Han frågade: ”Vilka?”
Jesus svarade:
”Du ska inte mörda [ 2 Mos 20:13],
du ska inte begå äktenskapsbrott [ 2 Mos 20:14],
du ska inte stjäla [ 2 Mos 20:15],
du ska inte vittna falskt (ljuga i rättssalen) [ 2 Mos 20:16],
19 hedra (visa respekt för) din far och din mor [ 2 Mos 20:12]
och du ska älska din medmänniska som dig själv [ 3 Mos 19:18].”
 
20 Den unge mannen (omkring 20-40 år gammal) sade: ”Jag har hållit alla dessa sedan unga år, vad saknar jag?”
[Frågan som han verkar ställa är varför han ännu inte fått frid i hjärtat, trots att han har försökt hålla buden.]
21 Jesus svarade: ”Vill du vara fullkomlig [och verkligen älska din nästa som dig själv som mannen hävdade att han gjorde, se vers 19], gå och sälj vad du äger och ge åt de fattiga. Då kommer du att ha en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” [För en sådan yttre handling skulle det behövas en inre förvandling. Jesus visste var mannens hjärta och skatt fanns: i hans rikedom, se Matt 6:21.] 22 När den unge mannen hörde detta, gick han bedrövad sin väg, för han hade många ägodelar (ägde mycket jord och mark).
 
23 Då sade Jesus till sina lärjungar: ”Sannerligen säger jag er (jag säger er sanningen), det är svårt för en rik människa att komma in i himmelriket. 24 Igen säger jag er, det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike.”
[Jämförelsen mellan det största vanliga djuret i Mellanöstern i kontrast till den minsta öppningen i ett vanligt förekommande föremål, illustrerar att det är omöjligt mänskligt sett för en rik att ta sig in i himmelriket, om inte Gud griper in, se vers 26. Under medeltiden uppstod en sägen att en låg och smal port i Jerusalems mur kallades ”nålsögat”, men det finns inga belägg för att en sådan port fanns i bruk under Jesu tid.]
 
25 När lärjungarna hörde detta häpnade de (blev de helt överväldigade och förvånade) och sade: ”Vem kan då bli frälst (räddad från evig död)?” 26 Men Jesus såg på dem och sade: ”För människor är detta omöjligt, men för Gud (tillsammans med, bredvid, i hans närvaro) är allt möjligt.”
27 Då svarade Petrus och sade: ”Se, vi har lämnat allt för att följa dig [i motsats till den rike unge mannen, se vers 22], vad kommer vi att få?”
28 Jesus svarade dem: ”Jag säger er sanningen. När allt återskapas (föds på nytt) ska Människosonen sitta (ner) på sin tron av härlighet (ära, pris) [i tusenårsriket]. Och då ska ni som har följt mig, sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar. 29 Var och en som har försakat (fått överge) hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkermark för att följa mig ska bli belönad många gånger om, och få evigt liv som arv. 30 Många som [nu] är de första ska bli de sista, och många som [nu] är de sista ska bli de första.”
[Nästa stycke, Matt 20:1-16, förklarar detta påstående om ”de första” och ”de sista” genom en liknelse med vingårdsarbetare som alla får samma lön oavsett när på dagen de började arbeta.
Vers 29 att ”försakat barn” måste ses i sitt sammanhang. Det kan betyda att man väljer att inte gifta sig och skaffa barn för himmelrikets skull, se vers 12. Är man däremot gift har Jesus nyss talat om äktenskapet och barnens höga värde, se vers 5 och 13. Ett av kraven för att bli en församlingsledare är att man tar hand om sin egen familj, se Tit 1:5-9; 1 Tim 3:1-13. Så versen kan inte tala om att lämna sina barn vind för våg för evangeliets skull! Det var Petrus som sade att han lämnat allt för att följa Jesus, till skillnad från den unge, och antagligen då också ogifte, rike mannen, se vers 27. Jesu svar riktar sig främst till Petrus. Han var antagligen den äldste av de tolv lärjungarna och den enda av dem som vi med säkerhet vet var gift. Lärjungaskapet innebar att han faktiskt under perioder kom att lämna sin familj. Samtidigt ser vi Jesu omsorg om honom. När Petrus kallas får han en väldig fiskfångst som gör att familjen är väl försörjd, se Luk 5:6. Jesus väljer också att låta Petrus hus i Kapernaum bli missionsbasen i Galiléen och därigenom ge Petrus mycket tid hos sin familj. När barnen är äldre följer Petrus hustru med på missionsresorna, se 1 Kor 9:5.]