Ordspråksboken
Inledning
Introduktion: Ordspråksboken följer en pedagogisk modell där den som undervisar är en ”fader” och den tänkte läsaren/lyssnaren är dennes son. På sin väg genom livet ställs sonen inför en mängd olika val. Ordspråksboken driver tesen att det avgörande valet står mellan visheten och dårskapen. Dessa båda personifieras som kvinnor som lockar sonen att välja väg. Visheten börjar med att frukta och vörda Gud, medan dårskapen på ett eller annat sätt alltid är förknippad med avgudadyrkan eller trolöshet mot Gud.
Genre: Visdomslitteratur
Skriven: Omkring år 1 000 f.Kr. (vissa delar kan ha sammanställts senare av Hesekiel 726-698 f.Kr.)
Författare: Salomo.
1
FÖRSTA SAMLINGEN: En manual för livet (kap 1-9)
1 Detta är ordspråk (liknelser, bilder, talesätt, sanningar)
av Israels kung Salomo, Davids son.
2 De ger visdom och undervisning (fostran).
De gör att man ska förstå (begripa) visa (insiktsfulla) ord.
3 De ger undervisning om hur man agerar med vishet (hur man får självdisciplin, och hur man handlar rätt i moraliska frågor), resultatet blir:
rättfärdighet (att man följer Guds standard) och
rättvisa (att man tar rättvisa beslut) och
integritet (vad man säger och vad man gör överensstämmer, att man lever moraliskt rätt, vandrar rakt fram).
4 De ger:
den oerfarne (naive) förstånd (vaksamhet, gott omdöme),
den unge kunskap för att planera sitt liv (kunskap om bästa sättet för att kunna leva ett vist liv).
5 Men även den som redan är vis kan lyssna och ta till sig mer kunskap.
En förståndig människa tar till sig goda (moraliska) råd (så han kan styra sitt liv rätt).
6 De gör att man kan förstå (och tolka den djupare meningen av) ordspråk,
de visas ord och talesätt.
7 Att i vördnadsfull tillbedjan frukta Herren är början till [all] kunskap (det är det första och viktigaste man kan göra).
Bara dårar föraktar visdom och tillrättavisning (fostran).
Lyssna på undervisning
8 Min son (barn, vän), lyssna på tillrättavisning från din far,
förkasta (överge) inte din mors undervisning.
9 För de är som en ljuvlig krans av favör (gillande, nåd) på ditt huvud,
och som en kedja runt din hals [symbol på ära och framgång].
Säg nej till dåligt sällskap
10 Min son (barn, vän), om syndare frestar (lockar, förleder) dig,
följ inte med dem (håll inte med om vad de säger, och längta inte att vara med dem).
11 Om de säger:
”Kom med oss,
vi ska överfalla oskyldiga utan orsak.
12 Låt oss sluka dem levande, som Sheol (dödsriket),
fast de är mitt i livet får de sänkas ner i graven.
13 Vi letar upp allt av värde
och vi fyller våra hus med stöldgods.
14 Bli en av oss,
vi delar allt (av gemensamma tillgångar)”.
15 Min son (barn, vän), följ inte med dem,
avhåll din fot ifrån deras stig.
16 För deras fötter skyndar till allt vad ont är,
de är kvicka att utgjuta blod.
17 För visst är det lönlöst att breda ut [fångst-]nätet
inför ögonen på en fågel.
18 Det är precis vad de gör, de sätter upp en fälla för andra,
men det är deras egen undergång de förbereder.
19 Så går det för varje människa som är girig för orätt vinning,
livet kommer att tas ifrån honom.
Visheten talar
20 [Att ge ett abstrakt begrepp mänskliga egenskaper är en vanlig poetisk stil i Ordspråksboken. I stället för att bara faktamässigt beskriva visheten personifieras den här som en kvinna och en mer levande grafisk bild målas upp för läsaren.]
Visheten går ut på gatan och ropar,
på torgen (öppna platser) höjer hon sin röst.
21 I stökiga korsningar ropar hon ut,
i stadsportarna talar hon:
22 ”Ni oförståndiga, hur länge ska ni älska ert meningslösa liv,
och ni cyniker er negativism,
och ni [högfärdiga] dårar hur länge ska ni hata kunskap?
23 Om ni vänder om [ångrar er] och lyssnar till min tillrättavisning,
då ska jag [visheten personifierad] låta min ande komma över er;
jag ska låta mina ord bli kända för er.
24 Ni vägrade att svara när jag [visheten personifierad] ropade,
och brydde er inte om när jag räckte ut min hand.
25 Ni ignorerade mina råd
och ville inte ta emot min tillrättavisning.
26 Därför ska jag [visheten personifierad] skratta åt er olycka,
och håna er när förskräckelse (fruktan) kommer över er,
27 när den kommer över er likt en storm,
när er undergång kommer som en virvelvind,
när svårigheter (själslig vånda) drabbar er.
[Bilden som målas upp här är dårarna som hatar och förlöjligar visheten. Till sist leder deras väg till fördärvet, och då är det i stället visheten som skrattar åt dem. Detta förstärker absurditeten i att trots upprepade varningar välja en dåraktig väg. Jag i den här versen syftar på den personifierade visheten, inte Gud. Han skrattar inte över olycka, han om någon kan sympatisera med mänskligt lidande. Han släcker inte ut en tynande låga, Jes 42:3, Jesus gråter över Jerusalem, se Luk 19:41, osv.]
28 Då kommer de att ropa på mig [visheten personifierad],
men jag ska inte svara.
Då kommer de att söka mig ihärdigt,
men utan att hitta mig.
29 Därför att de hatade kunskap
och valde att inte frukta (att inte i vördnad tillbe) Herren,
30 eftersom de vägrade att följa mina råd,
och avslog alla tillfällen då jag ville tillrättavisa (lära) dem,
31 därför ska de äta [den bittra] frukten av sin egen väg (beslut, handlingar)
och mättas av sina onda planer.
32 För de oförståndigas avfällighet blir deras död,
och framgången (välgången) hos de [självsäkra] dårarna blir deras undergång (död).
33 Men den som hör (lyssnar, lyder, håller med, uttalar och säger samma sak som) mig [visheten]
kan vara lugn och trygg utan rädsla för olycka (fara).”