22
3 (av 3) Liknelsen om bröllopsfesten
(Luk 14:16-24)
1 [Det här är den tredje liknelsen som Jesus ger som svar på det religiösa ledarskapets frågor när han undervisade i templet under den sista påskveckan, se Matt 21:23-46. I de tidigare två liknelserna konfronterade Jesus de religiösa ledarna med att de inte hade varit trogna sitt uppdrag. Här, i den sista liknelsen, visar Jesus dem att de dessutom kommer att förlora privilegiet att få tjäna i Guds rike.]
Jesus talade igen till dem med liknelser och sade:
2 ”Det himmelska kungariket kan liknas med en kung som ordnade med bröllopsfestligheter för sin son.
[I judiska liknelser var ”kung” ofta en omskrivning för Gud. Kungens son är Jesus. Enligt den dåtida seden gick först en inbjudan ut något år innan bröllopet utan exakt datum. När väl tiden närmade sig kom en andra inbjudan att festen var redo. I liknelsen är tjänarna alla profeter och gudsmän som Gud sänt till Israels folk i Gamla testamentet. De hade gjort en första inbjudan. Bröllopsfesten närmar sig och Johannes Döparen och Jesus hade gjort den andra inbjudan att festen var redo.]
3 Han skickade ut sina tjänare för att kalla på dem som redan hade fått inbjudan till bröllopsfesten, men de vägrade att komma.
4 Igen skickade han ut tjänare. [Kungen visade mer tålamod än vad som förväntades.] Han befallde att dessa andra tjänare skulle säga till de inbjudna: ’Jag har ordnat för lunchen [ordagrant ”dagens första måltid”, frukost eller tidig lunch], mina oxar och gödkalvar är slaktade och allt är färdigt. Kom till bröllopsfestligheterna!’ [Kungen ville att alla skulle vara med från början på bröllopet som ofta varade i upp till sju dagar.]
5 Men de brydde sig inte om (tog lätt på) inbjudan. En gick bort till sin åker (gård), en annan till sina affärer. 6 Några andra grep kungens tjänare [som kom med inbjudan], och misshandlade och dödade dem. 7 Då greps kungen av vrede, skickade ut sina soldater och lät döda mördarna och brände ner deras stad.
[Budbärarna möttes av två reaktioner: apati och hat. Att bränna ner en besegrad stad var en dåtida vanlig militär praxis. Det kan vara Jerusalem som Jesus profetiskt syftar på, fyrtio år senare brändes Jerusalem ner av romerska arméer. När människor väljer bort Guds beskydd, tillåts ibland jordiska arméer att bli ett redskap i hans hand, se t.ex. de assyriska arméerna i Jes 10:5-6.]
8 Sedan sade han till sina tjänare: ’Allt är ordnat för bröllopet, men de inbjudna har visat sig vara ovärdiga [genom det sätt de gensvarat på inbjudan]. 9 Gå ut och ställ er där vägarna går ut [där det finns mycket folk] och bjud alla ni ser till bröllopet.’ 10 Då gick tjänarna ut på vägarna och samlade ihop alla de träffade på, onda och goda, och bröllopssalen fylldes med gäster.
11 När kungen kom för att se på gästerna (blicka ner på dem, som från en läktare på en teater) fick han se en man som inte var klädd i bröllopskläder. [Det är troligt att värden erbjöd gästerna bröllopskläder eftersom de kom direkt från vägarna. Att vägra de kläder som erbjöds var därför ett hån mot värden. Bröllopskläderna kan vara en bild på rättfärdigheten i Jesus som är given som en gåva, se Jes 61:10; Rom 13:12; Upp 19:8.] 12 Han sade till honom: ’Min kamrat, hur har du kommit in här utan att ha [valt att ta emot erbjudna] bröllopskläder?’ Mannen var helt svarslös. 13 Då sade kungen till tjänarna: ’Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför.’ Där ska man gråta ljudligt och skära tänder (där råder ångest, hat och ondska, ordagrant ”rent fysiskt skaka av skräck”).
14 [Jesus avslutar med ett ordspråksliknande uttryck:] Många är kallade (inbjudna), men få är utvalda [har valt att tacka ja].”
Fråga 1 (av 4) - Fariséernas fråga om skatt
(Mark 12:13-17; Luk 20:20-26)
15 [Nu följer fyra frågor ställda av olika personer. I ordningen för den judiska påskmåltiden, Haggadah, finns det just fyra frågor som ställs och besvaras. Att Matteus väljer att ta med dessa frågor just här under påskveckan är en tydlig koppling som Matteus judiska läsare inte kunde undgå att se.]
Då gick fariséerna i väg och planerade hur de skulle kunna få Jesus att säga något som de kunde arrestera honom för. 16 De sände sina lärjungar tillsammans med Herodes anhängare [de som stödde den dåvarande romerska kungen Herodes släkt] till Jesus.
De sade: ”Lärare, vi vet att du älskar sanningen (du är sann) och du lär ut Guds väg (undervisar om hur man ska leva) på rätt sätt. Du söker inte någons godkännande, och behandlar alla lika. 17 Så berätta för oss, vad är din åsikt i den här frågan? Är det rätt (i enlighet med Guds lag) att betala [individuell och årlig] skatt till Caesar (kejsaren) eller inte?” [Många judar tolkade budet som Herren gett, att inte ha en utländsk kung över sig i sitt land, som en ursäkt för att inte betala skatt till romarna, se 5 Mos 17:15.]
18 Jesus kände (märkte, kände igen) deras ondska (fula intentioner) och sade: ”Ni skenheliga (som låtsas att ni vill ha svar), varför försöker ni sätta dit mig? [Om Jesus svarade ”ja” skulle det reta upp judarna som hatade den romerska ockupationen, medan ett ”nej” skulle kunna leda till åtal för uppror mot romerska staten.] 19 Visa mig det mynt som man betalar skatten med!” Då hämtade de en denar.
[En denar var det vanligaste romerska myntet, värdet motsvarade en dagslön för en arbetare. På ena sidan fanns en bild på den dåvarande kejsaren Tiberius huvud, och längs med kanten en inskrift på latin: Tiberius Caesar Augustus – den gudomlige Augustus son. De romerska mynten ansågs vara en hädelse bland judarna och fick inte användas i templet. Texten och bilden bröt mot både det första och andra budet – att inte ha några andra gudar och att inte göra några ingraverade bilder.]
20 Jesus frågade dem: ”Vems bild och vems namn är det här?” 21 De svarade: ”Caesars.” [Caesar var både namnet och titeln på den romerska kejsaren.] Då sade han till dem: ”Betala (ge tillbaka till) Caesar det som tillhör Caesar, och Gud det som tillhör Gud.”
[Människan är skapad till Guds avbild, se 1 Mos 1:26-27. På samma sätt som myntet var präglat av kejsaren och tillhörde honom, bär människan Guds bild i sitt innersta och tillhör honom.]
22 När de hörde detta blev de helt chockade (förvånade), och de lämnade honom och gick sin väg.
Fråga 2 (av 4) - Finns det någon uppståndelse?
(Mark 12:18-27; Luk 20:27-40)
23 [Den andra frågan är ställd av saddukéer. Denna grupp som var i majoritet i Sanhedrin trodde bara på de fem Moseböckerna, men inget övernaturligt som änglar och ett liv efter döden, se Apg 23:8.]
Samma dag kom det fram några saddukéer – de påstår att det inte finns någon uppståndelse – och de frågade honom: 24 ”Mästare, Mose har sagt:
Om någon dör barnlös ska hans [yngre ogifte] bror gifta sig med änkan
och skaffa efterkommande åt brodern.
[En korrekt sammanfattning av 5 Mos 25:5-10, som garanterar en barnlös änkas försörjning i ett samhälle där hon annars skulle tvingats ut i tiggeri. Seden bevarar också den avlidne mannens namn. Dessa äktenskap kallas leviratsäktenskap, från det latinska ordet ”levir”, som betyder svåger. Seden fanns redan före Mose lag, se 1 Mos 38:8; Rut 4:1-12.]
25 Det fanns här hos oss sju bröder. Den förste gifte sig och dog, och då han inte hade några barn fick hans bror överta hustrun. 26 På samma sätt gick det med den andre och den tredje och med alla sju. 27 Sist av alla dog kvinnan. 28 Vem av de sju blir hon hustru till vid uppståndelsen? Alla har ju varit gifta med henne.”
[Saddukéerna ville visa på orimligheten med en uppståndelse med hjälp av detta exempel som de troligtvis använt som argument i tidigare diskussioner med fariséerna. Exemplet kan komma från en berättelse från apokryferna, Tobit 3:7-15, där just en kvinna gift sig med sju män utan att ha fått barn. De antog att den uppståndna kroppen skulle vara som den nuvarande mänskliga kroppen, se även Paulus resonemang i samma ämne i 1 Kor 15:12-58.]
29 Jesus svarade dem: ”Ni har fel (har vandrat bort från sanningen) eftersom ni varken förstår (känner till) Skrifterna eller Guds kraft. 30 Vid uppståndelsen [i det uppståndna livet med uppståndelsekroppar] gifter man sig inte och blir inte bortgift, utan man är som änglarna i himlen. [Jesus nämner i förbifarten också änglar som de inte trodde på.] 31 När det gäller uppståndelsen av de döda, har ni inte läst vad Gud har sagt till er [i 2 Mos 3:6]: 32 ’Jag är [inte var] Abrahams Gud, och Isaks Gud och Jakobs Gud’? Han är inte en Gud för de döda, utan för levande!”
33 När folket [på tempelplatsen] hörde detta häpnade de över hans undervisning (de var helt överväldigade, förvånade).
Fråga 3 (av 4) - Vilket är det största budet?
(Mark 12:28-34; Luk 10:25-28)
34 När fariséerna fick höra att Jesus hade gjort saddukéerna svarslösa [ordagrant ”stängt deras munnar”] samlades de igen. [Fariséerna hade först blivit svarslösa och försöker nu på nytt komma på ett sätt att fälla Jesus.] 35 En av dem, en laglärd, ställde en fråga för att sätta honom på prov: 36 ”Mästare, vilket är det största (viktigaste) budet i lagen?” 37 Då svarade han honom:
” ’Du ska älska (osjälviskt, utgivande) Herren, din Gud,
med hela ditt hjärta
och med hela din själ
och med hela ditt förstånd (intellekt).’
[Citat från 5 Mos 6:5, de tre referenserna till människans olika delar visar att det första budet involverar hela personen. I hebreiskan är det sista ordet ”kraft” som är ett rikt ord som Matteus och Lukas översätter med förstånd, se Luk 10:27, medan Markus väljer kraft, se Mark 12:30.]
38 Detta är det största (viktigaste, högsta) och första budet. 39 Sedan följer ett av samma slag:
’Du ska älska (osjälviskt, utgivande) din nästa som dig själv.’ [3 Mos 19:18]
40 På dessa två bud hänger (vilar) hela lagen och profeterna (de summerar lagen och profeterna, allt där har sin utgångspunkt i dessa bud).”
Fråga 4 (av 4) - Vad anser ni om Messias?
(Mark 12:35-37; Luk 20:41-44)
41 [Innan fariséerna hann gå undan, efter tre försök att snärja Jesus med frågor, tar Jesus initiativet och tar upp själva kärnfrågan: Vem är Messias? Kristus är den grekiska transkriberingen av hebreiskans Messias, som betyder ”den Smorde”.]
Medan fariséerna var samlade där ställde Jesus en fråga till dem, 42 och sade: ”Vad anser ni om den Smorde (Messias, Kristus)? Vems son är han?”
De svarade: ”Davids son.”
43 Han sade: ”Hur kan då David, genom Anden (inspirerad av den helige Ande) kalla honom Herre, och säga:
44 ’Herren [Jahve – Gud Fadern] sade till min herre [Guds Son, Messias]:
Sätt dig på min högra sida,
tills jag har lagt dina fiender under dina fötter.’
[Citat från Psalm 110:1 som är en kröningspsalm, komponerad för att användas då en ny kung bestiger tronen. Den är messiansk och beskriver hur Gud Fadern kröner Jesus. Hebreiskan använder två olika ord för Herre, först ”Jahve” och sedan ”Adonai”.]
45 Om nu David kallar honom herre, hur kan han då vara Davids son?”
46 Ingen kunde svara på Jesu fråga. Från den dagen vågade ingen längre ställa fler frågor till honom.