[David har kommit till insikt om hur kort livet är och kastar sig mot Gud som är hans enda hopp. Situationen liknar den i Psalm 38: Tystnad i närvaro av andra, se Ps 38:13-14; 39:3; Guds handlande mot synd, se Ps 38:2-4; 39:10-12; Gud som enda hoppet, se Ps 38:16, 22, 23; 39:8. Fokus är dock lite olika. I Psalm 38 hade sjukdomen exponerat synd och behovet av förlåtelse. I Psalm 39 har sjukdomen gjort att livets bräcklighet blivit uppenbar. Bönen mynnar ut i en längtan om en ljusare tid innan livet är slut, se vers 14.

Citeras i NT: Orden ”gäst och främling” i vers 13 citeras i Heb 11:13; 1 Pet 2:11.

Författare: David, troligtvis när han är äldre. Frasen ”främlingar och gäster”, se vers 13, återfinns i 1 Krön 29:15. Där har David på ålderns höst avslutat en insamling till tempelbygget som hans son ska genomföra.

Struktur:

1. Psalmistens tystnad, vers 2-4

2. Livets bräcklighet, vers 5-7

3. Gud – mitt enda hopp, vers 8-12

4. Bön, vers 13-14]

1 Till den strålande (framstående, ständige) ledaren [psalmen är skriven för ledaren för tempelmusiken, men har även ett messianskt perspektiv, se inledningen], till (för) Jedutun. En psalm (sång ackompanjerad på strängar) av David.

[Jedutun var en av de tre stora sångledarna på David och Salomos tid, se 1 Krön 16:41, 42; 2 Krön 5:12. Han omnämns i tre psalmer, denna och Ps 62:1; 77:1. Det finns även en Jedutun några hundra år senare på Josias tid, se 2 Krön 35:15. Namnet kommer från ordet ”yada” som betyder ”prisa”. Frasen ”för Jedutun” betyder ordagrant ”för lovprisning”. Inom judendomen tolkas det som om det rör en viss typ av instrument som Jedutun använde. På samma sätt som olika artister förknippas med olika musikstilar idag, kan frasen indikera en speciell känsla eller stil som Jedutun och hans kör hade.]

2 Jag sade: ”jag ska vaka över mina vägar (mitt liv, mina beslut),

jag ska tygla (sätta munkavle för) min mun,

3 Jag blev stum (bunden), i tystnad (stilla) [inför mina fiender],

[Psalmen inleds med att David har beslutat sig för att vara tyst, i alla fall för en period. Även om det finns uppmaningar i Ordspråksboken att avhålla sig från att tala är beslutet att vara helt tyst ett ovanligt förhållningssätt. Lovprisning i Psaltaren karaktäriseras av att skapa ljud. Psaltaren avslutas med att Allt som andas ska prisa Herren, se Ps 150:6! Frasen ”inget gott” kan antingen tolkas som att David höll tillbaka och inte ens sade det som var gott. Det kan också vara en beskrivning att när han var tyst, så var det inte något gott. Utifrån fortsättningen verkar frasen beskriva att det inte var bra att vara tyst.]

Min smärta, den upprördes,

När jag mumlade (tänkte på det) brann en eld,

5 Hjälp mig att förstå mitt slut (att jag en gång ska dö), Herre (Jahve),

[Hjälp mig att ta tillvara varje dag.]

6 Se, mina dagar är som några korta handsbredder.

[Dåtidens minsta längdmått, bredden av fyra fingrar, ca 8 cm.]

Ja (det är verkligen så att), även i sina bästa dagar (när allt verkar säkert och lugnt)

[En livslängd är bara ett andetag. Jesus använder liknande liknelser, se Matt 6:26-30; Luk 12:24-26.]

Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]

7 [Refräng:]

Ja (det är verkligen så att), människorna passerar genom livet som en skuggbild (som i ett stumt skådespel).

8 Så nu, vad ska jag sträva efter (vänta på, sätta mitt hopp till) Herre (Adonai, fokus på Guds storhet och makt)?

[Det finns en parallellism och en kontrast mellan de två raderna i vers 8. Verbet ”qawah”, översatt ”sträva efter”, i första raden och substantivet ”tohelet”, översatt ”hopp” i andra raden är synonymer. Men de används som en kontrast. Först ställs en fråga vad en människa ska söka och sträva efter. Svaret på den gavs i föregående vers och visade sig vara ingenting. Denna värld är en skuggbild och samlade rikedomar försvinner, se vers 7. Det krävs ett paradigmskifte och psalmisten skiftar från ”vad” till ”vem”. Istället för att vänta på någonting materiellt vänds hoppet till en person. Insikten om att livet är kort ger inte slutsatsen att försöka njuta av det så mycket man kan så länge man kan. Istället leder det till Gud. Han ger fullständig tillfredsställelse både i detta jordeliv och i evighet.]

9 Befria mig från mina överträdelser (medveten rebelliskhet mot Gud),

10 [Nu återgår temat till orsaken till tystnaden i vers 2-3, ordet ”stum” från vers 3 upprepas.]

Jag är stum (bunden), öppnar inte min mun,

11 Vänd bort din plåga från mig,

12 När du tuktar någon för hans skuld (synd),

[Refräng:]

Ja (det är verkligen så att), alla människor är bara ett andetag (som en vindpust).

[I vers 7, efter ordet Sela kom en refräng, nu upprepas samma tanke dock före ordet Sela. I vers 7 talades om rikedomar. Det var vanligt att man byggde förrådsbyggnader för att samla dåtidens investeringar som var konstföremål i metall som rostade, och dyrbara kläder som mal förstörde. Jesus använder samma bild av den jordiska rikedomens flyktighet som rostar och mal äter upp, se Matt 6:19-21.]

Sela. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]

13 Hör min bön, o Herre (Jahve),

för jag är en främling hos dig,

[Det finns ett rabbinskt uttryck som beskriver tre typer av böner, i ökad grad av intensitet: tyst bön, bönerop med hög röst och slutligen tårar. Tårarna är det starkaste uttrycket för bön. Det finns ingen stängd dörr som inte tårar kan tränga igenom står det i en kommentar i Mishna, som är den judiska tolkningarna av lagen, se Berachot 32b. Uttrycket ”främlingar och gäster” har sitt ursprung från 1 Mos 23:4, där Abraham köper ett markområde i Hebron för att begrava sin hustru Sarah. Gäst och främling beskriver också människans flyktighet och korta tid på jorden, se 1 Krön 29:15; Heb 11:13; 1 Pet 2:11. I 3 Mos 25:23 äger Gud landet och israeliterna är ”främlingar och gäster hos Gud”. Utifrån hela sammanhanget i hela kapitlet i 3 Mos 25 framträder ännu en poäng. På samma sätt som israeliterna skulle ta hand om främlingen finns en önskan hos David att Gud ska ta hand om honom.]

14 Vänd bort din blick från mig, så jag kan le igen,

[Paradoxalt är psalmens sista önskan att Herren ska vända bort sin blick från David. Det verkar motsäga önskan i vers 13 om att höra hans bön och se hans tårar. Dock förstår vi att David rannsakar sig själv och sin skuld, se vers 9. Det finns likheter med Job som har samma önskan om att Gud inte ska se, syna och pröva, se Job 7:19; 9:27; 10:20; 14:6. Herrens hand som tillrättavisade i vers 11 var olidlig, så David önskar en lättnad. Den grekiska översättningen Septuaginta översätter ”låt mig gå” och ”bespara mig” din blick. Innebörden är troligtvis ett uttryck för att han nu tycker att det räcker med prövningar. Det är intressant att i nästa psalm befinner sig David i en djup mörk grop, oförmögen att ta sig upp själv. Där griper Gud in och lyfter upp honom och ger honom en ny sång, se Ps 40:1-4.

Den första boken i Psaltaren, psalm 1-41, närmar sig sitt slut. På samma sätt som den ofta handlar om Davids liv, handlar flera av dessa sista Psalmer om Davids ålderdom och sjukdomar, se Ps 37:25; 38:4, 8, 11. Psalmen har konstaterat att livet är kort. David har accepterat döden, men det betyder inte att han ger efter för hopplöshet. Det finns en önskan och bön att få glädja sig åt livet och få ”le” igen.

Eftersom israeliterna hade en tro på människans fortsatta existens i dödsriket, Sheol, är det inte troligt att de sista orden ”jag inte finns mer” skulle syfta på ett tillstånd av icke-existens. Bibeln är tydlig med att det finns en dubbel utgång, evigt liv och evig död, se Dan 12:2; Matt 25:46; Joh 3:16. Psalmen avslutas med en önskan om Guds ingripande här medan David ännu levde, se Ps 6:5-6.]