Titusbrevet
Inledning
Introduktion: De tre pastoralbreven, första och andra brevet till Timoteus och Titusbrevet, är riktade till församlingsledare. Titusbrevet har likheter med första Timoteusbrevet och skrevs troligtvis strax efter det. Brevet till Titus är det näst sista brevet Paulus skriver. Paulus har troligen nyss lämnat Timoteus i Efesos, och nu Titus på ön Kreta. Han hoppas återse Titus i Nikopolis före vintern, se Tit 3:12. Paulus hade stannat till på Kreta under sin resa på väg till Rom några år tidigare, se Apg 27:12.
Anledningen till brevet är att hjälpa Titus med vad han ska undervisa och göra. Ett huvudtema är hur nåden resulterar i goda gärningar, se Tit 2:11-3:8.
Struktur:
1. Församlingens ledare - kap 1.
2. Församlingens inre liv - kap 2.
3. Församlingens ansvar utåt - kap 3.
Skrivet: Troligen 64-66 e.Kr.
Till: Titus, se vers 4, och församlingarna på Kreta, se vers 5.
Från: Troligen Makedonien, se 2 Tim 1:17.
Författare: Paulus, se vers Tit 1:1.
1
Hälsning
[De första fyra verserna är en enda mening i grekiskan.]
[Från:] Paulus, Guds tjänare (livegen slav)
och Jesu Kristi apostel (sändebud, ambassadör),
sänd att föra Guds utvalda [de troende] till tro och insikt
om den sanning som hör till gudsfruktan och ger hopp om evigt liv.
Detta eviga liv har Gud, som inte kan ljuga,
utlovat från evig tid (innan kronologisk tid började räknas),
och när tiden (en särskild tid som börjar vid en specifik händelse) var inne
uppenbarade han sitt ord genom den förkunnelse som anförtrotts mig
på Guds, vår Frälsares, befallning.
 
[Till:] Titus,
mitt äkta barn i vår gemensamma tro.
[Grekiska ordet för barn som används här är inte ”huios”, en vuxen son, utan ”teknon”. Ordet betyder ordagrant ”att vara född av någon” och betonar relationen mellan föräldern och barnet, en älskad familjemedlem. Samma fras används även om Timoteus som på samma sätt som Titus också var en andlig son till Paulus, se 1 Tim 1:2; 2 Tim 1:2. Titus var en icke-jude som troligen blev omvänd under Paulus första missionsresa, se Gal 2:1-4. Han fanns med under Paulus tre år i Efesos och blev sänd till Korint vid flera tillfällen, se 2 Kor 7:6; 7:13-14; 2 Kor 8:16-9:5. Han fanns troligen också med i slutet av Paulus tvååriga fängelsevistelse i Rom, eftersom han rest tillsammans med Paulus till Kreta, se vers 5.]
 
Nåd (kraft, gudomlig favör) och frid (harmoni, frihet från fruktan, välbehag)
från Gud Fadern och Kristus Jesus, vår Frälsare.
Församlingens ledarskap
Anledningen till att jag [Paulus] lämnade kvar dig [Titus] på Kreta var att du skulle slutföra det som ännu inte var ordnat, och att du skulle tillsätta äldste [för att leda församlingarna] i varje stad efter mina anvisningar.
[Kreta var en central handelsplats där många olika filosofier, religioner och influenser möttes. Huvudstaden var Gortyn. Andra städer som Paulus och Titus troligen startat församlingar i var Faistos, Salmone m.fl. Två städer som nämns i Apostlagärningarna är Lasea och Foinix, se Apg 27:8, 12.]
Kvalifikationer för församlingsledare
[Församlingen behöver ledarskap. Den bibliska modellen visar alltid på ett delat ledarskap: Jesus sände ut lärjungarna två och två; det finns fem tjänstegåvor i Ef 4:11; församlingsledarna omnämns alltid i plural, se Apg 20:17. Ordet som översätts församlingsledare i vers 7 är grekiska ”episkopos”. Ordet betyder ”en som vakar över” och beskriver församlingsledarens uppgift att vara en herde som vakar över församlingen. Samma män från Efesos som i Apg 20:17 kallas äldste, grekiska ”presbyteros”, kallas ”episkopos” i Apg 20:28. Även i detta brev används båda dessa grekiska ord synonymt, se vers 5 och 7.]
En äldste (grekiska ”presbyteros”) ska vara
fläckfri,
[Ledaren måste ha ett gott rykte både i och utanför församlingen. Det innebär inte att han är syndfri. Det handlar om en attityd där ledaren är snabb att be om förlåtelse till Gud och människor. Det handlar om ett liv som inte är kantat med skandaler och ouppklarade tvister. På frukten ska trädet kännas, se Matt 7:15-20.]
 
en kvinnas man,
[Det är troligt att begreppet ”en kvinnas man” talar om trohet till sin maka och en som inte flörtar med andra kvinnor. Motsvarande term ”en mans kvinna” används i 1 Tim 5:9 om kvinnor. I samma stycke uppmanar Paulus yngre änkor att gifta om sig då mannen dött, se 1 Tim 5:14; Rom 7:2-3; 1 Kor 7:39. Paulus själv var ogift, se 1 Kor 7:7-8, och hans rekommendationer, se 1 Kor 7:1; 7:32-35, verkar tala för att en ogift man också är kvalificerad.]
 
ha troende (trogna) barn
som inte kan beskyllas för att vara vilda eller upproriska.
 
Församlingsledaren (grekiska ”episkopos”) ska som Guds förvaltare (en tjänare ansvarig för sin herres hus) vara fläckfri.
[De tre punkterna i listan ovan har att göra med en ledares familjeliv och hur han har skött det, se 1 Tim 3:4-5. Paulus fortsätter och ger nu fem negativa och sex positiva egenskaper.]
Han ska
inte vara självgod (ordagrant ”en som njuter och har sitt välbehag i sig själv”, en självcentrerad person utan förmåga att sätta sig in i andra människors situationer),
inte vara häftig (impulsiv, hetlevrad),
inte missbruka vin (ordagrant ”inte någon som sitter länge vid vinet”),
inte vara våldsam (stridslysten),
inte vara ute efter pengar (ordagrant ”skamlös girighet”),
[han ska i stället:]
vara gästfri,
godhjärtad,
förståndig,
hederlig,
gudfruktig,
behärskad,
hålla fast vid lärans tillförlitliga ord,
så att han både kan uppmuntra med sund (hälsosam, rätt) undervisning
och tillrättavisa motståndarna.
 
Karaktärsdrag hos falska lärare
10 Det finns nämligen många upproriska pratmakare och bedragare, särskilt bland de omskurna. 11 Dem måste man tysta munnen på, för de vänder upp och ner på hela familjer genom att för egen vinning lära ut sådant som de inte borde. 12 En av deras egna, en profet, har sagt:
”Kretensare ljuger jämt, de är vilddjur, glupska och lata.”
[Paulus citerar en strof ur dikten Cretica, av den grekiska poeten Epimenides som levde i staden Faistos på Kreta, 600 f.Kr. Hela sammanhanget lyder: ”De gjorde en grav för dig, den helige och höge. Kreterna ljuger i ett och är odjur, glupska och lata. Men du är inte död, du lever för evigt. För i dig lever vi och rör oss och är till.” Paulus citerar den sista strofen i sitt tal på Areopagen, se Apg 17:28. Dikten var riktad till den största grekiska guden Zeus. Paulus var inte rädd för att citera kända verk för att visa på den för grekerna okända Gud som skapat världen, se Apg 17:23-24. Här tar han en annan strof där Epimenides uttalar sig om kreterna.]
 
13 Det omdömet är sant. Tillrättavisa dem därför strängt, så att de blir sunda (hälsosamma) i tron 14 och inte ägnar sig åt judiska myter och bud från människor som vänder sig bort från sanningen. 15 För de rena är allting rent, men för de orena och otroende är ingenting rent, utan hos dem är både förstånd och samvete orena. 16 De försäkrar att de känner Gud, men med sina gärningar förnekar de honom. De är avskyvärda, trotsiga och odugliga till varje god gärning.