10
1 Job 7:11, 16. Jag är trött på livet,
jag vill släppa fram
min klagan,
jag talar i min själs bitterhet.
2 Jag vill säga till Gud:
Fördöm mig inte.
Låt mig veta varför du anklagar mig.
3 Gläds du åt att förtrycka,
att förkasta dina händers verk
och låta ditt ljus skina
över de gudlösas rådslag?
4 1 Sam 16:7, Job 28:24, 34:21. Har du ögon som en varelse av kött,
ser du så som människor ser?
5 Är dina dagar
som en människas dagar,
dina år som en mans levnadstid?
6 Du letar ju efter min skuld
och söker min synd,
7 du som vet att jag är oskyldig
och att ingen kan rädda ur din hand.
8 Ps 119:73, 139:13f. Dina händer har format mig
och gjort varje del av mig,
och ändå vill du fördärva mig!
9 1 Mos 2:7, 3:19, 23, Ps 103:14. Tänk på hur du formade mig
som lera,
och nu låter du mig bli stoft igen!
10 Du hällde ut mig som mjölk
och lät mig stelna som ost.
11 Du klädde mig med hud och kött
och vävde mig samman
av ben och senor.
12 Job 33:4, Apg 17:28. Liv och nåd gav du mig,
din omsorg bevarade min ande.
13 Men detta gömde du i ditt hjärta
– jag vet att du tänkte så –
14 att om jag syndade,
skulle du vakta på mig
och inte lämna min skuld ostraffad.
15 Ve mig om jag är skyldig!
Men är jag oskyldig
kan jag ändå inte lyfta mitt huvud,
för jag fylls av skam
och ser mitt lidande.
16 Jes 38:13. Och höjde jag huvudet
skulle du jaga mig som ett lejon
och åter visa din förunderliga
makt mot mig.
17 Du skulle föra fram
nya vittnen mot mig
och låta mig känna
din vrede mer och mer,
du skulle sända här efter här
mot mig.
18 Job 3:3, 11, Jer 20:14. Varför tog du mig ut ur moderlivet?
Om jag ändå hade dött
innan något öga såg mig!
19 Om jag ändå aldrig varit till,
utan förts från moderlivet
till graven!
20 Job 14:1, Ps 39:14. Min tid är kort.
Låt mig vara, lämna mig i fred
så att jag får en stund av glädje
21 innan jag går bort
för att aldrig komma tillbaka,
till mörkrets
och dödsskuggans land,
22 till ett land med dunkel
som djupaste natt,
till dödsskugga och förvirring
där ljuset är som djupaste natt.