1 För själva vet ni, syskon, vår ingång hos er, att den inte blivit förgäves. 2 Nej, fastän vi förut hade lidit och skymfats, som ni vet, i Filippi var vi frimodiga i vår Gud att tala till er Guds evangelium under mycket kamp. 3 För vår uppmaning kommer inte av villfarelse eller av orenhet eller med list. 4 Nej, så som vi godkänts av Gud att anförtros evangeliet, så talar vi. Inte som att vi behagar människor, utan Gud som beprövar våra hjärtan.

5 För vi har varken en gång kommit med ord av smicker, liksom ni vet, eller med förevändning för girighet – Gudär vittne – 6 eller sökande ära från människor, varken från er eller från andra, 7 även om vi kunnat vara där med tyngd som Kristi apostlar. Nej, vi blev småbarn mitt ibland er. Som en ammande omhuldar sina egna barn, 8 så trängtade vi efter er och behagade dela med oss till er av inte bara Guds evangelium utan också våra egna själar, eftersom ni hade blivit så älskade för oss.

9 Ni minns ju, syskon, vår möda och vårt slit. Medan vi natt och dag arbetade för att inte betunga någon av er förkunnade vi för er Guds evangelium. 10 Ni är vittnen, även Gud,till hur gudligt och rättfärdigt och klanderfritt vi kom till er troende, 11 liksom ni vet hur vi med var och en av er, som en far med sina egna barn, 12 uppmanade er och uppmuntrade och uppfordrade att ni ska vandra värdigt Gud, som kallar er till sitt eget rike och sin härlighet.

13 Och därför tackar också vi Gud oavbrutet, för att ni tog emot Guds ord som hördes från oss och välkomnade det, inte som människors ord utan så som det sannerligen är: Guds ord som också verkar i er som tror.

14 För ni har blivit imitatörer, syskon, av Guds församlingar som är i Judeen i KristusJesus. För detsamma har också ni fått lida från era egna stamfränder liksom också de från judarna. 15 Både HerrenJesus har de dödat och profeterna, och oss har de jagat bort, och Gud behagar de inte, och alla människor är de emot 16 när de hindrar oss från att tala till folkslagen för att de ska bli frälsta, så att de alltid fyller upp sina synder. Men till dem har vreden nått till slut.

17 Men vi, syskon, som varit åtskilda från er för en stunds tid – till ansiktet, inte hjärtat – har varit ännu mer ivriga att se ert ansikte, med stort begär. 18 För vi ville komma till er – jag, Paulus, både en och två gånger – och Satan har förhindrat oss. 19 För vem är vårt hopp eller vår glädje eller stolthets krans – eller är det inte just ni – inför vår HerreJesus vid hans ankomst? 20 För ni är vår ära och glädje.