1 Börjar vi åter lyfta fram oss själva? Eller inte behöver vi, som vissa, rekommendationsbrev till er eller från er? 2 Vårt brev är ni: inskrivet i våra hjärtan, känt och läst av alla människor, 3 när ni visar att ni är ett Kristusbrev förmedlat av oss – inskrivet inte med bläck utan med levande Guds Ande, inte på tavlor av sten utan på tavlor som är hjärtan av kött.

4 Och en sådan förtröstan har vi genom Kristus på Gud. 5 Inte att vi från oss själva är nog för att tänka ut något, som av oss själva. Nej, vår kapacitet är från Gud, 6 som också har gjort oss kapabla som tjänare för ett nytt förbund, inte av bokstav utan av Ande. För bokstaven dödar, men Anden levandegör.

7 Men om dödens tjänst, med bokstäver inristad på stenar, kom med sådan härlighet att Israels söner inte kunde blicka in i Moses ansikte för hans ansiktes strålglans – som skulle upphävas – 8 hur mycket större ska inte Andens tjänst vara i härlighet? 9 För om fördömelsens tjänst hade härlighet, överflödar så mycket mer rättfärdighetens tjänst i härlighet. 10 Och det som var förhärligat är nämligen nu inte förhärligat i denna detalj, på grund av den översvallande härligheten. 11 För om det som skulle upphävas kom genom härlighet, kom så mycket mer det bestående med härlighet.

12 När vi nu har ett sådant hopp uppträder vi med stor frimodighet, 13 och inte så som Mose satte en slöja för sitt ansikte, för att inte Israels barn skulle blicka på slutet för det som skulle upphävas. 14 Men deras tankar förhårdnades. För ända till dagen idag är samma slöja kvar vid läsningen av det gamla förbundet, och den avtäcks inte eftersom det är i Kristus den upphävs. 15 Nej, tills idag närhelst Mose läses ligger en slöja över deras hjärta.

16 Men närhelst man vänder om till Herren tas slöjan bort. 17 Och Herren är Anden, och där Herrens Ande är finns frihet. 18 Och alla vi som med avtäckt ansikte bespeglar Herrens härlighet förvandlas till samma avbild, från härlighet till härlighet, liksom av Herrens Ande.