1 Låt oss därför lämna ordet om begynnelsen i Kristus och föras mot fullkomligheten, och inte åter slå ner en grund med sinnesändring från döda gärningar och tro på Gud, 2 undervisning om dophandlingar och handpåläggning och dödas uppståndelse och eonisk dom. 3 Och detta ska vi göra, om nu Gud tillåter.

4 För det är omöjligt för dem som en gång har blivit upplysta och smakat den himmelska fria gåvan och blivit delaktiga i helig Ande 5 och smakat det goda Guds ord och krafter från en kommande eon 6 och sedan avfallit, att åter förnya dem till sinnesändring när de på nytt för sig själva korsfäster Guds Son och exponerar honom offentligt. 7 För en jord som dricker det regn som många gånger kommer över den, och föder växtlighet välägnad åt dessa för vilka den också odlas, får del av välsignelse från Gud. 8 Men bär den fram törnen och tistlar ärden oduglig och nära förbannelse. Dess slut är till bränning.

9 Men vi är övertygade gällande er, våra älskade, om det som är bättre och har frälsning med sig, även om vi talar så. 10 För Gud är inte orättfärdig, så att han glömmer er gärning och kärleken som ni har uppvisat till hans namn, när ni betjänat de heliga och ännu betjänar. 11 Men vi åtrår att var och en av er ska uppvisa samma iver för den fulla vissheten i hoppet ända till slutet, 12 så att ni inte blir tröga utan imitatörer av dem som genom tro och tålamod ärver löftena.

13 För när Gud lovade till Abraham, då han ingen större hade att svära vid, svor han vid sig själv 14 och sade: Jag ska välsignande välsigna dig och förökande föröka dig. 15 Och så var han tålmodig och uppnådde löftet.

16 För människor svär vid den som är större, och för dem blir eden en ände på all motsägelse, till stadfästande. 17 Vid det att Gud ännu mer önskade visa löftets arvingar oföränderligheten i hans plan gick han i god med en ed 18 för att vi, genom två oföränderliga ting i vilka Gud omöjligt skulle ljuga, ska ha en stark uppmuntran när vi tagit vår tillflykt till att hålla fast vid det föreliggande hoppet. 19 Detta har vi som ett ankare för själen som är säkert och fast och går in till det inre bakom förhänget, 20 dit en förelöpare i vårt ställe har gått in: Jesus, som efter Melchisedeks ordning har blivit överstepräst till eonen.