8
1 Men Jesus gick till Olivberget [som låg tre kilometer öster om Jerusalem där han övernattade, se Luk 21:37].
Kasta första stenen
2 Tidigt på morgonen (vid gryningen) kom han tillbaka till templet. Allt folket kom till honom, och sedan han satt sig ner började han undervisa dem.
[Det är nu den nionde dagen i Lövhyddohögtiden, se Joh 7:37. Han var på kvinnornas förgård, se vers 20.]
3 Då för lagexperterna (översteprästerna) och fariséerna fram en kvinna till honom som [just] blivit gripen för äktenskapsbrott, och när de ställt henne i mitten, 4 säger de till honom: ”Rabbi (lärare), denna kvinna blev gripen just då hon begick äktenskapsbrott. 5 I lagen [5 Mos 22:22] befaller Mose att en sådan kvinna ska stenas. [Där står även att mannen ska straffas, vilket lagexperterna verkar ha glömt.] Vad säger du?” 6 Detta sade de för att pröva (snärja) honom för att kunna få något att anklaga honom för. Men Jesus som böjt sig ner, började skriva (rita) på marken med sitt finger.
[Golvet i kvinnornas förgård var stenbelagt. Kanske skrev Jesus verkliga bokstäver i dammet på golvet, eller bara ritade i luften och anspelade på Jer 17:13 där ”De som avfaller från mig liknar en skrift i sanden.” Kanske skrev han på två golvstenar, och fick de närvarande att tänka på hur Gud skrev lagen på två stentavlor, se 2 Mos 31:18.]
7 Men när de envisades med sin fråga och han nu ställt sig upp (rätat på sig) sade han till dem: ”Låt den av er som är syndfri (utan skuld) kasta första stenen på henne.” 8 Sedan böjde han sig ner igen och fortsatte att skriva på marken.
[Jesus hade nyligen undervisat om hur Mose gett dem lagen, men de inte höll den, se Joh 7:19. Att Jesus nu på nytt skriver på stenplattorna kan vara för att få de som anklagade kvinnan att tänka tillbaka på hur Gud visade israeliterna nåd och skrev en ny uppsättning stentavlor, se 2 Mos 34:1.]
9 När de hörde detta lämnade de platsen en efter en [vissa manuskript har här tillägget: överbevisade av samvetet], de äldste (äldsta) först [vissa handskrifter lägger till: först de äldste – ända till den siste] och Jesus blev lämnad ensam kvar med kvinnan som [fortfarande] stod kvar framför [honom]. 10 När Jesus ställt sig upp sade han till henne: ”Kvinna, var är de [de som är dina anklagare]? Har ingen dömt dig?”
11 Hon svarade: ”Nej, Herre.”
Jesus sade till henne: ”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.” [Vissa handskrifter lägger till: från och med nu.]
Jesus är världens ljus
12 [Jesus återupptar nu undervisningen han påbörjat tidigare på morgonen i templet innan de skriftlärda och fariséerna avbrutit honom genom att släpa fram en kvinna och kräva Jesu uppmärksamhet, se vers 2-11.]
Jesus talade därför till dem igen och sade: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig [alltid är med mig på vägen] ska aldrig (absolut inte, inte heller) vandra i mörkret (dunklet, leva i andlig okunskap), utan ska ha livets ljus.”
[Jesus undervisar på den del av tempelområdet som kallades ”kvinnornas förgård”, se vers 20 – även om männen också fick vistas här. Kvinnorna fick inte gå in i själva templet. På förgården fanns fyra stora kandelabrar, tretton offerkistor och flera förrådsrum.
Anledningen till att Jesus uttalar dessa profetiska ord om sig själv just här, kan vara att dessa fyra kandelabrar med ljus hade en speciell roll under Lövhyddohögtiden. De tändes under den första kvällen, och följande kvällar i högtiden förutom på sabbaten. Ljuset påminde om hur Gud lett israeliterna genom öknen med en eldstod. Ljuständningen åtföljdes av musik, sång och dans.
Jesu uttalande skedde på den nionde dagen i Lövhyddohögtiden, se vers 2. Judarna hade lagt till denna extra dag för att vörda och hylla lagen. Högtiden kallas Simchat Torah, vilket betyder ”Glädje över Torah”. Alla heliga skriftrullar togs ut ur kistan och ett ljus tändes för dem. Det är mer än ett sammanträffande att Jesus just på den här platsen och den här dagen bekräftar att han är världens ljus, se Jes 42:6!]
13 Då sade fariséerna till honom: ”Du vittnar om dig själv, ditt vittnesbörd är ogiltigt.”
14 Jesus svarade dem: ”Även om jag vittnar om mig själv så är mitt vittnesbörd sant, för jag vet varifrån jag har kommit och vart jag är på väg, men ni vet inte varifrån jag kommer eller vart jag är på väg. 15 Ni dömer efter det yttre (efter köttet, mänskligt), jag dömer ingen [på det sättet]. 16 Även om jag skulle döma är min dom sann, för jag är inte ensam, utan med mig är Fadern som har sänt mig. 17 I er lag står det att vittnesbörden från två personer är sant [5 Mos 17:6]. 18 Jag är en som vittnar om mig, och min Fader som har sänt mig vittnar också om mig.”
19 Då började de fråga honom: ”Var är din fader?”
Jesus svarade: ”Ni känner varken mig eller min Fader. Om ni kände (hade en klar förståelse av) mig, så skulle ni också känna min Fader.”
20 Dessa ord talade Jesus vid tempelkistan [på det tempelområde där även kvinnorna vistades och där frivilliga offer togs upp], när han undervisade på tempelplatsen. Men ingen grep (lade sin hand på) honom, eftersom hans stund inte var inne.
Vem är du?
21 Igen sade han till dem: ”Jag går bort och ni kommer att söka efter mig, men ni kommer att dö i er synd. [Synd i singular, primärt deras otro, se vers 24.] Dit jag går är det omöjligt för er att komma.”
22 Då började de judiska ledarna säga: Han tänker väl inte begå självmord? ”Är det därför han säger: Dit jag går är det omöjligt för er att komma?”
23 Men han svarade: ”Ni är nerifrån, jag är från ovan. Ni är från denna världen (av denna världens ordnade samhällssystem med föränderlig etik och moral), jag tillhör inte den här världen. 24 Därför sade jag till er att ni kommer att dö i era synder. Ja, ni ska dö i era synder eftersom ni inte tror att Jag Är.” [Uttrycket ”Jag Är” anspelar på hur Gud väljer att presentera sig, se 2 Mos 3:14; Jes 40-45. Uttrycket återkommer även i vers 28 och 58.]
25 Då frågade de honom: ”Vem är du?”
Jesus svarade: ”Precis den jag från början sagt mig vara. 26 Det finns mycket jag kunde säga till er och döma er för, men han som sänt mig är sann. Jag talar [bara] det jag hört från (intill, bredvid) honom till världen.”
27 De förstod inte (hade ingen kunskap baserad på personlig erfarenhet) att han talade om Fadern. 28 Då sade Jesus: ”När ni har valt att lyfta upp Människosonen [på ett kors] kommer ni att förstå att det är jag (Jag Är), och att jag inte gör något av mig själv, utan jag talar [bara] det min Fader lärt mig. 29 Han som har sänt mig är alltid med mig. Han har inte lämnat mig ensam, för jag gör alltid det som behagar honom.”
30 Under tiden han talade dessa ord kom många till tro på honom.
Förbli i mitt ord
31 Då sade Jesus till de judar (invånare i Judéen) som hade kommit till tro på honom [se vers 30]: ”Om ni förblir (stannar kvar, vilar, fortsätter stå) i mitt ord (håller fast vid min undervisning och lever efter den) är ni verkligen (sannerligen) mina lärjungar 32 och ni ska förstå (inse, få en kunskap baserad på personlig erfarenhet av) sanningen, och sanningen ska göra er fria (befria er).” [Jesus är vägen, sanningen och livet, se Joh 14:6.]
33 De svarade honom: ”Vi är Abrahams barn (säd, ättlingar) och har aldrig varit slavar under någon. Vad menar du med att säga: ’ni ska bli fria’?”
34 Jesus svarade dem: ”Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Alla som vanemässigt praktiserar att göra synd (bryter Guds lag, missar målet) är syndens slavar. 35 Slaven blir inte kvar i familjen [ordagrant huset, som inkluderar barn, barnbarn, tjänare och slavar] för evigt (alltid), men sonen är kvar i evighet (alltid). 36 Om nu Sonen gör er fria, då är ni verkligen fria. 37 Jag vet att ni är Abrahams barn (säd, ättlingar), men ändå planerar ni att döda mig, eftersom mitt ord (min undervisning) inte har någon ingång (har ingen plats) i er. 38 Jag talar de saker jag sett (lärt mig) vid min Faders sida, och ni gör [era handlingar reflekterar] vad ni har sett (lärt er) av er fader.”
39 De svarade honom: ”Vår fader är Abraham.”
Jesus svarade: ”Om ni verkligen är Abrahams barn skulle ni göra Abrahams gärningar [följa hans exempel]. 40 Men nu försöker ni döda mig, en man som har sagt er sanningen som jag har hört från Gud. Så gjorde inte Abraham. 41 Ni gör er faders gärningar.”
De sade till honom: ”Vi är inte födda utanför äktenskapet (i otukt, grekiska ’pornea’) [som du är]. Vi har en Fader, Gud.”
42 Jesus svarade dem: ”Om Gud verkligen är er far skulle ni älska (med glädje välkomna, respektera) mig, för jag har utgått från Gud. Jag har inte kommit hit själv (på eget initiativ), utan han har sänt mig. 43 Varför förstår ni inte vad jag säger (mitt språk, min dialekt)? [Speciellt ord för uttal och dialekt, används om Petrus tal i Matt 26:73.] Jo, därför att ni inte kan lyssna till (ni står inte ut med, kan inte ta emot) mitt ord (min undervisning). 44 Ni är från er fader, djävulen, och ni vill utföra er faders onda önskningar (begär, det som tillfredsställer honom). Han har varit en mördare (en som utstuderat utsläcker mänskligt liv) från början (från tidernas begynnelse, den som gjorde det för första gången) [1 Mos 3; Rom 5:12]. Han står inte fast i sanningen, för det finns ingen sanning i honom. När han talar en lögn, då talar han det som kommer naturligt för honom [hans modersmål, se vers 42], för han är en lögnare, och lögnens fader (upphovsmannen för falskhet). 45 Men eftersom jag säger sanningen så tror (litar) ni inte på mig. 46 Vem av er kan visa på någon synd (överträdelse) hos mig? Om jag talar sanning, varför tror (litar) ni inte på mig? 47 Den som tillhör (är av) Gud lyssnar på Guds ord [grekiska ordet ’rhema’, specifika ord levandegjorda av den helige Ande]. Anledningen att ni inte lyssnar [på dessa ord och på mig] är att ni inte tillhör (är av) Gud.”
48 Judarna svarade honom: ”Uttrycker vi inte det rätt när vi säger att du är en samarier och har (är under inflytande av) en ond ande?”
49 Jesus svarade: ”Jag har inte en ond ande, jag ärar min Fader och ändå föraktar (vanärar, hånar) ni mig. 50 Jag söker inte min egen ära (upphöjelse), men det finns en som söker (kräver) den, och han är den som dömer. 51 Med all säkerhet (amen, amen) säger jag er: Den som väljer att hålla (skydda, bevara, leva efter, följa) mitt ord (min undervisning), han ska aldrig i evighet se döden.”
52 Judarna sade till honom: ”Nu förstår vi (har vi en kunskap baserad på personlig erfarenhet) att du har en ond ande. Både Abraham och profeterna har dött, ändå säger du att vem som helst som väljer att hålla ditt ord, han ska aldrig i evighet se döden. 53 Vår fader Abraham dog, du är väl inte större än honom, är du? Profeterna har också dött. Vem tror du att du är (utgör du dig för)?”
54 Jesus svarade: ”Om jag ärar (upphöjer, förhärligar) mig själv, så är min ära ingenting värd. Det är min Fader som ärar (upphöjer, förhärligar) mig, han som ni säger är er Gud. 55 Ni har inte känt honom (haft en personlig erfarenhet av Gud), men jag känner (har en klar förståelse av) honom. Om jag sade att jag inte känner (förstår) honom skulle jag vara en lögnare som ni. Men jag känner honom och håller (skyddar, bevarar, lever efter, följer) hans ord (undervisning). 56 Er fader (förfader) Abraham jublade över att få se min dag. Han såg (med sina hjärtans ögon, hade en klar förståelse av) den och gladde sig.”
57 Då sade judarna till honom: ”Du är inte ens femtio år, och du har sett (stått framför, mött) Abraham?”
58 Jesus svarade dem: ”Jag säger er sanningen (amen, amen): Jag Är – redan innan Abraham ens fanns till (var född).”
[Jesus har alltid existerat, se Joh 1:1, 2; Kol 1:17. Att Jesus inte bara ”var” före Abraham utan ”är” före Abraham visar även hur Jesu nutid sträcker sig tillbaka i dåtid. Hans existens övergår tiden. Jesus jämställer sig med Gud, se 2 Mos 3:14; Ps 90:2. Något som åhörarna ser som en fruktansvärd hädelse som förtjänar döden, se 3 Mos 24:16.]
59 Då tog de upp stenar för att kasta på honom [att kalla sig själv vid Guds namn ansåg de vara hädelse], men Jesus gömde sig (försvann, var gömd för dem) och gick ut från tempelområdet.