1 Om jag talar med människornas tungor och änglarnas, men inte har kärlek, har jag blivit ekande brons eller en skrällande cymbal. 2 Och om jag har profetia och förstår alla mysterierna och all kunskapen, och om jag har all tron för att flytta berg men inte har kärlek, är jag ingenting. 3 Och om jag utspisar allt som är mitt, och om jag utlämnar min kropp för att stoltsera men inte har kärlek, får jag ingen nytta.

4 Kärleken är tålmodig. Snäll är kärleken. Den är inte avundsam, [kärleken] skrävlar inte, är inte uppblåst, 5 agerar inte oanständigt, söker inte sitt, eggas inte upp, räknar inte det onda. 6 Den gläder sig inte över orätten men gläds med sanningen. 7 Allt tål den. Allt tror den. Allt hoppas den. I allt håller den ut.

8 Kärleken faller aldrig. Men om så profetior, ska de upphävas. Om så tungor, ska de sluta. Om så kunskap, ska den upphävas. 9 För till en del förstår vi och till en del profeterar vi, 10 men när det fullkomliga kommer ska det som är till en del upphävas. 11 När jag var ett småbarn talade jag som ett småbarn, tänkte som ett småbarn, räknade som ett småbarn. När jag blivit man, har jag upphävt det som hör till småbarnet. 12 För vi ser nu genom en spegel i en gåta, men då ansikte mot ansikte. Nu förstår jag till en del, men då ska jag känna helt, så som jag också helt blivit känd. 13 Och nu består tro, hopp, kärlek, dessa tre. Och störst av dessa är kärleken.