1 Och efter fem dagar kom översteprästen Ananias ner med några äldste och en talare, en viss Tertullus. De framförde för styresmannen anklagelser mot Paulus. 2 Och när han kallats in, började Tertullus anklaga honom och säga: ”Att mycket fred undfås genom dig, och att reformer sker för detta folkslag genom din omtanke, 3 välkomnar vi på alla sätt och överallt, bäste Felix, med all tacksägelse.

4 Men för att inte vidare förhindra dig, vädjar jag att du lyssnar till oss kortfattat i din vänlighet. 5 För vi har funnit denne man vara en pest, och en som rör upp uppror bland alla judarna över den bebodda världen, och en förgrundsman för nazoreernas fraktion. 6 Han har också försökt profanera templet, honom har vi också gripit. 8 Från honom kan du själv, när du förhör honom om allt detta, lära känna det för vilket vi anklagar honom.” 9 Och även judarna gav sig på honom och påstod att detta förhöll sig så.

10 Och Paulus svarade, sedan styresmannen nickat åt honom att tala: ”Att du sedan många år är domare för detta folkslag vet jag, och det är med gott mod jag försvarar mig i det som rör mig, 11 då du kan inse att det för mig inte är mer än tolv dagar från det att jag gick upp och skulle tillbe i Jerusalem. 12 Och varken i templet fann de mig resonera med någon eller göra anhopning av en skara, eller i synagogorna eller i staden. 13 Inte heller kan de framställa för dig bevis för vad de nu anklagar mig för.

14 Men jag bekänner detta för dig: att jag enligt Vägen, som de kallar en fraktion, så dyrkar fädernas Gudatt jag tror på allt som enligt lagen och hos profeterna är skrivet, 15 och har ett hopp till Gud som också dessa själva väntar på: att det kommer att bli en uppståndelse för både rättfärdiga och orättfärdiga. 16 I detta strävar jag också ständigt själv efter att ha ett oanstötligt samvete inför Gud och människor.

17 Och efter flera år skulle jag göra allmosor till mitt folkslag och kom dit, samt frambäranden. 18 Med dessa fann de mig renad i templet, inte med en skara eller med tumult. 19 Men där fanns några judar från Asien som borde vara här inför dig och anklaga, om de kunde ha något emot mig. 20 Eller så får dessa själva säga vad de fann för orätt när jag stod inför Sanhedrin, 21 eller så vardet för denna enda röst med vilken jag ropat när jag stod bland dem: att det är för de dödas uppståndelse jag står inför rätta idag inför er.”

22 Men Felix, som mer noggrant kände till det som rör Vägen, sköt upp målet för dem och sade: ”När Lysias befälhavaren kommer ner, ska jag utreda det som gäller er.” 23 Och han förordnade för centurionen att förvara honom, och samtidigt ha lättnad och inte hindra någon av hans egna från att undertjäna honom.

24 Och efter några dagar kom Felix dit med Drusilla, hans egen hustru som var judinna, och han skickade efter Paulus och hörde honom om tron på KristusJesus. 25 Men när han resonerade om rättfärdighet och självbehärskning och den kommande domen, blev Felix förskräckt och svarade: ”För det nuvarande ska du gå. Men när jag får del av tid ska jag kalla hit dig”, 26 medan han samtidigt också hoppades att pengar skulle ges honom av Paulus. Därför var det också desto oftare han skickade efter honom och pratade med honom.

27 Men när två år hade uppfyllts, fick Felix som efterträdare Porcius Festus. Och då Felix ville lägga upp tack hos judarna, lämnade han Paulus fängslad.