1 När Festus nu satte fot i provinsen, gick han efter tre dagar upp till Jerusalem från Caesarea. 2 Och där framförde för honom översteprästerna och de främsta av judarna anklagelser mot Paulus. Och de vädjade till honom 3 och bad om den nåden emot honom att han skulle skickas efter till Jerusalem, då de gjorde ett bakhåll för att avrätta honom längs vägen. 4 Festus svarade då att Paulus förvaras i Caesarea, och att han själv med hast kommer att fara ut. 5 ”De bland er”, säger han, ”som är mäktiga till det får alltså komma med ner, om det finns något hos mannen som är ovettigt, och anklaga honom.” 6 Och han stannade hos dem inte mer än åtta eller tio dagar och gick sedan ner till Caesarea, och dagen därpå satte han sig på domarsätet och befallde att Paulus skulle föras in.

7 Men när han kom dit, stod omkring honom de judar som kommit ner från Jerusalem och förde fram många och tunga beskyllningar som de inte mäktade bevisa, 8 medan Paulus försvarade sig att: ”Varken mot judarnas lag eller mot templet eller mot kejsaren har jag syndat något.”

9 Men Festus, som hos judarna ville lägga upp tack, svarade Paulus och sade: ”Vill du gå upp till Jerusalem och där stå inför rätta gällande detta inför mig?” 10 Men Paulus sade: ”Inför kejsarens domarsäte står jag. Här måste jag stå inför rätta. Mot judar har jag inget orätt gjort, som också du desto bättre inser. 11 Om jag nu gör orätt och har begått något värt döden, undanber jag mig inte att dö. Men om det ingenting är som dessa anklagar mig för, kan ingen prisge mig åt dem. Kejsaren åkallar jag!” 12 Då samtalade Festus med sitt råd och svarade: ”Kejsaren har du åkallat. Till kejsaren ska du fara.”

13 Men när några dagar hade gått, nådde kung Agrippa och Bernike fram till Caesarea och hälsade på Festus. 14 Och när de flera dagar stannade där, lade Festus upp för kungen saken mot Paulus och sade: ”Det finns en man, kvarlämnad av Felix som fånge. 15 När jag kom till Jerusalem, framförde judarnas överstepräster och äldste anklagelser gällande honom och begärde mot honom en fällande dom. 16 Till dem svarade jag att det inte är sed för romare att prisge någon människa innan den anklagade kan ha anklagarna ansikte mot ansikte och få utrymme till försvar mot åklagelsen.

17 När de då kom samman här gjorde jag ingen uppskjutning, utan nästa dag satte jag mig på domarsätet och befallde att mannen skulle föras fram. 18 När anklagarna stod därvar det ingen sak de anförde om honom som jag hade förmodat, en ond, 19 utan det var några tvistefrågor om deras egen religion som de hade mot honom, och om en viss Jesus som hade dött och som Paulus påstod lever.

20 Och villrådig i diskussionen kring detta sade jag om han kunde önska att fara till Jerusalem och där stå inför rätta för detta. 21 Men när Paulus åkallade att han skulle förvaras för Augustus utredning, befallde jag att han ska förvaras tills jag kommer att skicka upp honom till kejsaren.” 22 Och Agrippa till Festus: ”Jag hade också själv önskat höra människan.” – ”Imorgon”, säger han, ”ska du få höra honom.”

23 Dagen därpå, när Agrippa och Bernike nu kom med stor prakt och gick in i auditoriet med både befälhavare och män med prominens i staden, och när Festus befallde, fördes Paulus fram. 24 Och Festus säger: ”Kung Agrippa, och alla ni män som är här med oss! Ni skådar denne om vilken hela judarnas mängd har vädjat till mig, både i Jerusalem och här, och ropat att han inte bör få leva längre. 25 Men jag har begripit att han inget värt döden begått. Och då denne själv har åkallat Augustus, har jag bestämt mig för att skicka honom.

26 Något säkert om honom att skriva till herren har jag inte. Därför har jag fört fram honom inför er, och särskilt inför dig, kung Agrippa, så att jag när förhöret har varit ska ha något att skriva. 27 För det tycks mig oskäligt att skicka en fånge utan att också ange sakerna mot honom.”