1 Men när det var bestämt att vi skulle avsegla mot Italien, överlämnade de både Paulus och några andra fångar till en centurion vid namn Julius, av Augustus kohort. 2 Och vi gick på ett adramyttinskt skepp som skulle segla till platserna längs Asien och lade ut, och med oss var Aristarchos, en makedonier och thessaloniker. 3 Och den andra dagen styrde vi in till Sidon. Och Julius uppträdde människovänligt mot Paulus och tillät att han gick till vännerna för att undfå omsorg.

4 Och därifrån lade vi ut och seglade bakom Cypern, eftersom vindarna var emot. 5 Och över öppna havet längs Kilikien och Pamfylien seglade vi och kom in till Myra i Lykien.

6 Och där fann centurionen ett alexandrinskt skepp som seglade mot Italien, och han tog oss ombord på det. 7 Och under åtskilliga dagar seglade vi långsamt och kom knappt till Knidos, och då vinden inte tillät oss seglade vi bakom Kreta vid Salmone. 8 Och det var knappt vi följde dess kust och kom till en plats som kallas Goda hamnar, som staden Lasaia var nära.

9 Men då avsevärd tid hade gått och seglingen redan var farlig, eftersom även fastan redan gått förbi, tillrådde Paulus 10 och sade till dem: ”Män! Jag skådar att det är med skymf och stor förlust, inte bara av lasten och skeppet utan också av våra själar, som seglingen kommer att bli.” 11 Men centurionen lät sig övertygas av styrmannen och skepparen mer än av det som sades av Paulus. 12 Och då hamnen var olämplig för övervintring satte de flesta en plan att lägga ut därifrån, om de möjligen kunde nå fram till Fenix för att övervintra, en hamn på Kreta som ser mot sydväst och mot nordväst.

13 Och när en sunnan blåste lätt tänkte de sig ha gripit sin föresats, och de tog upp ankaret och följde kusten närmare Kreta. 14 Men efter inte mycket tid kastade sig mot dem en tyfonvind som kallas Euraquilo, 15 och då skeppet rycktes med och inte kunde hålla upp mot vinden, gav vi efter och fördes med. 16 Och vi rusade in bakom en liten ö som kallas Kauda och mäktade knappt få kontroll över ekan. 17 När de tagit upp den, använde de hjälputrustningen och band rep under skeppet. Och då de fruktade så att de inte skulle kastas upp på Syrten, firade de ner redskapet och fördes så med.

18 Och då vi var mycket stormhärjade började de nästa dag göra dumpning, 19 och den tredje dagen slängde de egenhändigt i skeppets utrustning. 20 Och då varken sol eller stjärnor framträdde på flera dagar och ett inte litet oväder låg på, släpptes slutligen allt hopp bort om att vi skulle bli frälsta.

21 Och när det var stor aptitlöshet, då ställde sig Paulus mitt ibland dem och sade: ”Man borde, o män, ha lytt mig i att inte lägga ut från Kreta, och då ha vunnit denna skymf och förlust. 22 Och nu tillråder jag er att ha gott mod. För inget bortfall av själ ska det bli från er, utan bara av skeppet. 23 För här stod hos mig denna natt från Gud, som jag tillhör och dyrkar, en ängel 24 som sade: Frukta inte, Paulus! Inför kejsaren måste du ställas fram. Och se, Gud har skänkt dig alla som seglar med dig. 25 Ha därför gott mod, män! För jag tror på Gud att det så ska bli, på det sätt han har talat till mig. 26 Men på en ö måste vi kastas upp.”

27 Och när en fjortonde natt kom, medan vi fördes omkring på Adriatiska havet, började mot mitten av natten sjömännen förmoda att mark närmade sig dem. 28 Och de lodade och fann tjugo famnar, och när de gått vidare lite och åter lodade, fann de femton famnar. 29 Och då de fruktade så att vi inte skulle kastas upp någonstans mot en skrovlig plats, slängde de från aktern i fyra ankare och önskebad att det skulle bli dag.

30 Men när sjömännen sökte fly från skeppet och firade ner ekan i havet, med förevändning som att de från fören skulle sträcka ut ankare, 31 sade Paulus till centurionen och soldaterna: ”Om inte dessa är kvar på skeppet, kan ni inte bli frälsta.” 32 Då högg soldaterna av repen från ekan och lät den falla bort.

33 Och förrän dag skulle komma uppmanade Paulus allesammans att ta del av föda och sade: ”Det är fjortonde dagen idag ni är i förväntan och fortsätter utan aptit och inte tar emot något. 34 Därför uppmanar jag er att ta del av föda. För detta är till er frälsning, för från ingen av er ska ett hår från huvudet gå förlorat.” 35 Och sedan han sagt detta, tog han också ett bröd och tackade Gud inför alla, och han bröt det och började äta. 36 Och alla blev vid gott mod och tog också själva emot föda.

37 Och vi var med alla själarna i skeppet tvåhundrasjuttiosex. 38 Och belåtna av föda lättade de skeppet genom att kasta ut vetet i havet. 39 Och när det blev dag kände de inte igen landet, men de beaktade en bukt som hade en strand. På den planerade de att, om det vore möjligt, stöta upp skeppet. 40 Och ankarna släppte de bort och lät vara i havet. Samtidigt släppte de fästbanden från styrårorna och hissade förseglet för blåsten och höll kurs mot stranden. 41 Men de råkade ut för en landtunga och grundstötte fartyget. Och fören borrade sig in och förblev orubblig, men aktern började upplösas av [vågornas] våld.

42 Och hos soldaterna kom upp en plan att döda fångarna, så att ingen skulle simma bort och fly iväg. 43 Men centurionen önskade frälsa igenom Paulus och hindrade dem från deras önskan. Och han befallde dem som kunde simma att slänga sig ut först och komma iväg i land, 44 och sedan de övriga, några på plankor och andra på delar av skeppet. Och så hände det sig att alla blev frälsta igenom upp på land.