1 Och genomfrälsta insåg vi sedan att det var Melite ön kallas. 2 Och barbarerna framhöll en icke vanlig människovänlighet till oss, för de tände en brasa och tog emot oss alla på grund av det förestående regnet och på grund av kylan.

3 Men när Paulus hade hopsamlat en mängd torra kvistar och lagt på brasan, kom en huggorm ut av värmen och högg tag i hans hand. 4 Och när barbarerna såg vilddjuret hänga från hans hand, sade de till varandra: ”Visst är han en mördare, den där människan. Han blev genomfrälst från havet, men rättvisan lät honom inte leva.” 5 Han skakade då av vilddjuret i elden och led inget ont, 6 men de väntade sig att han skulle svullna upp eller falla tvärt ner död. Men när de länge varit i förväntan och skådat att inget ovettigt hände honom, kastade de om och sade att han var en gud.

7 I trakten runt den platsen fanns marklotter som tillhörde den främste på ön, vid namn Publius. Han mottog oss i tre dagar och hade oss vänligt sinnat som gäster. 8 Men det hände sig att Publius far låg ansatt av febrar och dysenteri. Till honom gick Paulus in och bad och lade händerna på honom och helade honom. 9 När detta skett, började också de övriga på ön som hade sjukdomar komma och bli botade. 10 De hedrade oss också med många hedersbetygelser, och när vi skulle lägga ut lade de på det som var för behoven.

11 Och efter tre månader lade vi ut med ett skepp som hade övervintrat vid ön, ett alexandrinskt märkt med Dioskurerna. 12 Och vi styrde in till Syrakusa och blev kvar i tre dagar, 13 varifrån vi släppte bort och nådde fram till Regium. Och efter en dag kom en sydan, och den andra dagen kom vi till Puteoli. 14 Där fann vi syskon och blev inbjudna att bli kvar hos dem sju dagar. Och så var det vi kom till Rom.

15 Och därifrån hade syskonen hört om oss och kom oss till mötes, ända till Forum Appii och Tres Tabernae. När Paulus såg dem, tackade han Gud och fick mod. 16 Och när vi kom in i Rom, tilläts Paulus att hålla till för sig själv med den soldat som vaktade honom.

17 Och det hände sig efter tre dagar att han sammankallade dem som bland judarna var främst, och när de kommit samman sade han till dem: ”Jag, män, bröder, har inget gjort emot folket eller fädernas seder, men jag har som fånge från Jerusalem utlämnats i romarnas händer. 18 När de hade förhört mig önskade de frige, eftersom det inte finns någon sak värd döden hos mig. 19 Men när judarna sade emot, var jag nödgad att åkalla kejsaren, men inte som att jag har något att anklaga mitt folkslag för. 20 Av denna orsak har jag alltså uppmanat till att få se er och tala till er. För det är för Israels hopp jag omfattas av denna kedja.”

21 Och de sade till honom: ”Vi har varken mottagit texter om dig från Judeen eller att någon av bröderna kommit hit och berättat eller talat något ont om dig. 22 Men vi anser det värt att från dig få höra det du tänker. För om denna fraktion är det känt för oss att den överallt blir motsagd.”

23 Och de ordnade för honom en dag och kom till honom i gästrummet, ännu fler. För dem lade han ut och vittnade omGuds rike och började övertyga dem om Jesus från både Mose lag och profeterna, från morgon till afton. 24 Och några blev övertygade av det som sades, men andra trodde inte. 25 Och då de var oeniga med varandra, släppte de iväg sig själva efter att Paulus hade sagt ett enda ord, att: ”Väl har den heliga Anden talat genom profeten Esaias till era fäder 26 och sagt:

28 Det ska nu vara känt för er att till folkslagen är denna Guds frälsning sänd. De kommer också att lyssna.”

30 Och han blev kvar två hela år i en egen hyrbostad och välkomnade alla som kom till honom, 31 medan han förkunnade Guds rike och undervisade om det som rör HerrenJesusKristus med all frimodighet obehindrat.